*putt*

Man kan tycka att det är lite synd på den totala avsaknaden på engagemang från lärare i de här frågorna.

Ja, det är lite synd för det hade varit väldigt nyttigt för alla tror jag att få höra hur lärare känner för detta. Klart att man vet att de inte är för mobbing men att höra deras åsikt hade varit värdefullt.

Vh LenaB

jag ska försöka övertala mina lärare att gå in här och skriva sin åsikt =)

Jag utbildar mig till lågstadielärare. Går visserligen bara första terminen men i alla fall!

Redan har vi pratat massvis om mobbing och konflikthantering och det är ett stort ämne som ofta tas upp. "hur kan man man lösa den här konflikten?" "vilka konsekvenser kan dessa handlingar leda till?" osv, osv, osv.

Tyvärr kan inte lärare se allting, och vissa väljer säkert också att inte se eller kanske till och med själva ogillar en elev som kanske råkar vara utsatt. Då tror jag att man inte ser någonting alls.

Jag tycker att mobbing och konflikthantering är någon man hela tiden ska jobba förebyggande med i klassrummet. Finns ett projekt som heter Charlie tex där man jobbar förebyggande från och med förskola. De får då berätta hur det känns när någon är elak mot dom, rita bilder och sådär, för att dom ska tänka efter och förstå att andra blir ledsna när man retas. Man själv blir ju det! Och hur känns det när man inte får vara med och leka och sånt. Superbra tycker jag!

Sen kan man jobba på andra sätt, som tex "hemlig kompis" när man ska vara extra snäll mot någon en hel vecka och sen ska man gissa vem som varit extra snäll mot en. Alla i hela klassen är med och deltar. Det har jag sett att dom gör på skolan där jag praktiserar.

Sen har jag också sett där jag praktiserar att de fått skicka runt lappar med allas namn på, och alla ska skriva varsin snäll sak om alla i klassen. Allt detta är alltså förebyggande.

Att skriva snälla saker om varandra kan man hålla på med och jobba med hur länge som helst känns det som, medan "hemlig kompis" kanske känns lite töntigt i de äldre åldrarna.

Tack snälla för att du ville skriva Tina_A!! Jag känner igen mycket av det du beskriver på min sons skola.

Vh LenaB

Jag pluggar till lärare jag oxå… andra terminen! Jag förfasas över lärares brist på arbete med det sociala i klasserna. Det är inriktat på kunskaper, betyg och att eleverna ska ha goda resultat hela tiden. Kanske är jag yrkesskadad då jag även är utbildad barnskötare och fritidsledare - har låååång erfarenhet. Men det är verkligen synd. Det sociala är ju a och o. Hur ska elever kunna prestera goda resultat och gå ut med höga betyg om inte det sociala klimatet är bra???

Har ingen enkel lösning, tror INTE på ordningsbetyg eller hårdare tag. Tror på andra undervisningformer där man lägger fokus mer på elvernas ansvar för sin studiegång som  mer egen planering, diskussion och reflektion. Mer vägen till målet än målet liksom…

Sen är det svårt att realisera detta med dagens krav på lärare, uselt arbetsklimat, usla löner, dålig uppskattning osv osv. Lärare har så enormt många krav på sig, bl.a just detta med faktiska kunskaper så det sociala hinns eller orkas inte med…

 Hm… sen kan man ju undra varför jag utbildar sig till lärare?? ;-)

Har nu bett mina lärare på komvux att de ska gå in här och skriva, så får se om de dyker upp =)

Jag tror faktiskt inte på det där att om det sociala klimatet är bra, så fungerar resten. När någon ambitiös typ försökte få mig att vara med, eller försökte få alla att leka tillsammans, mådde jag bara illa. För folk som jag, som är igelkottar av naturen, är det bästa med ett neutralt klimat, där var och en sköter sitt och jobbar mot sina mål. Inga hemliga kompisar, ingen som man får i uppdrag att vara snäll mot, inga gemensamma aktiviteter där alla lär sig samarbeta. Jag är ett levande bevis på att det inte fungerar. För mig hade stränga regler och snabba, hårda disciplinära åtgärder mot till exempel bråk eller mobbing fungerat perfekt.

Det kan säkert vara bra och fungera för en del, men jag tog hellre stryk än dansade i ring. Om ni förstår vad jag menar .

#9 Hm… intressant och tråkigt att höra. Jag för min del med det sociala menar en ökande förståelse för alla. Jag menar att om det sociala klimatet i en grupp funkar finns det plats för alla, men för att komma dit krävs en del arbete.

Jag anser att man måste kunna samarbeta för att kunna fungera i det verkliga livet även i framtiden, när ska man liksom börja? Ska man huxflux kunna samarbeta bara för att man är vuxen? Nu är inte jag en sån där klämkäck lektant som tycker att man ska hålla i hand och dansa i ring….

Man måste börja arbeta med det sociala tidigt, att få de yngre elverna att förstå. Att bara få ett straff blir för en 6-åring t.ex. bara värre. De måste förstå.

Jag har ett utmärkt exempel på det. För några år sedan fick jag höra av en granne att min dotter och en grannpojke var elaka mot hennes flicka. De kallade henne bl.a för bajsunge… Jag höll på att skämmas ögonnen ur mig. Maken blir flyförbannad och ville skälla ut henne (vår dotter alltså). Men jag tog det lite lugnare och förklarade… och mycket riktigt, hon förstod inte att hon sårade, hade liksom inte tänkt så. Så vi hade ett låååångt snack och efter det blev det bättre…. Hon fick en förståelsw och kom till insikt.

Så att bara straffa tror inte jag på, analysera och reflektera, förstå och empati DET tror jag på.

Men det är jätteintressant att höra andras tankar, erfarenhet och åsikter. Så gärna fler, det är nyttigt för oss vuxna i skolan att för höra erfarenheter….

#9 Får jag bara fråga, utan att du tar illa upp; hur fungerar det för dig idag? Vad gör du idag (jobbar, går i skola…) och hur handskas du idag med att personer kanske beter sig illa mot dig? Anser du disciplinära åtgärder även bland vuxna?? Du behöver inte svara om du inte vill, jag är bara nyfiken!

#10, nu menar jag ju inte spöstraff för alla som inte har skoluniformsslipsen perfekt knuten ! Jag menar bara att jag fungerar bäst när reglerna är mycket tydliga och när det blir ett skarpt STOPP när någon ens börjar gå utanför dem. Inte så att barnens nyfikenhet och sökande ska stoppas, utan så att de som har auktoritet (lärare, föräldrar eller liknande) ger ett tydligt LÄGG AV, DET DÄR ÄR FEL redan vid första krokbenet eller tredje snöbollen som "av en händelse" träffar samma person i ansiktet.

Visst ska man prata och resonera med barn, när de är stora nog att begripa, men man ska också sätta ned foten snabbt och hårt när de gör något som är riktigt fel.

Det är klart att man måste lägga grunden för samarbete och social förmåga redan från dag 0 i barnens liv. Men när någon ska få gruppen att förstå den där som aldrig är med, lär gruppen lär sig att den där är konstig. Barn kan ibland ignorera den som är konstig men inte påträngande, men om någon börjar förklara för dem att de måste förstå, så begriper de hur konstig utbölingen är, och så är drevet igång. Och den vuxna välmenande personen står handfallen. Terry Pratchett har en utsökt formulering, nämligen ungefär "Being human means knowing when not to listen to the monkey", alltså att vara mänsklig är att veta när man inte ska lyssna på apan. Apan som vill vara den största apan och som instinktivt fruktar och vill avlägsna främmande, hotande apor. Barn måste lära sig när de inte ska lyssna på apan. De vet det inte av sig själva.

En fråg till dig, Fiffilura, innan jag svarar på hur det fungerar för mig idag: Varför skriver du "tråkigt att höra"?

Jag håller med Gronstedt om att den som har auktoriteten i gruppen mycket tydligt och direkt  ska visa var gränserna går. Jag är helt emot straff men det är ju två helt skilda saker! Att inte acceptera och säga nej för att visa respekt emot både den som blir utsatt och den som utsätter (som i att man förväntar sig att den personen förstår) skapar en bredare tillåtelse för alla att vara just så som de är…

Mina barn hade en kille på sin skola som verkligen var en ensling, jag tyckte synd om honom och frågade ungarna om honom… till slut sa de: men mamma han VILL vara ensam! Det var svårt för min söndersocialiserade hjärna att ta in men den lyckades till slut!

#11. Då är jag med! Då är vi på samma linje! Absolut måste man sätta ner foten direkt, det måste vi vuxna vara mer noga med! Vi ska inte tolerera nånting. Det är även det jag menar med det sociala arbetet, tydliga gränser!!

När jag har kört t.ex. värderingsövningar med elever eller ungdomar så har tolererar jag t.ex. inga gliringar, miner eller tråkningar och det vet barnen/ungdomarna!

Ja, jag kände direkt att åh, vad tråkigt eftersom jag verkligen brinner för det som jag kallar för sociala arbetet (vad kan man kalla det istället?) och jag verkligen tror på det… och du var så negativt inställd till det, det var mer mot mig och mitt arbete liksom, förstår du?

#13: Fiffilura, jag frågade för att jag tyckte det verkade som om du tyckte det var tråkigt att jag var som jag var, och det fick mig att resa ragg.

Jag menar absolut ingen personlig kritik av dig eller ditt. Jag vet ju ingenting alls om dig, och väldigt lite om moderna pedagogiska metoder, men min erfarenhet av vuxnas försök att integrera mig är mycket negativ. Om man (du) hittat något som fungerar, så är det jättebra. Men jag undrar hur du hanterar integreringen vuxna igelkottar i barns kropp?

För att svara på dina frågor: Jag är fortfarande en igelkott. Jag var mobbad i skolan, vilket gjorde mig igelkottigare. Jag har mycket ringa socialt liv, en särbo sedan 8 år, ett enpersonsföretag som jag lever på sedan 13 år (räcker till villa, bil och leka) och är delägare i ett annat företag, som än så länge mest slukar pengar och jobb. Jag jobbar ute hos kund i enpersons- och grupprojekt, och håller mina interaktioner med folk till jobbet och föga annat. Jag har varit sjuk sedan kanske 17 år, men de senaste åren har jag hittat vägar till tillfrisknande på alla plan, till sist även fysiskt, Jag har blivit allt mer öppen. Även om jag i grunden fortfarande är en igelkott, mår jag inte direkt illa av att se folk. Det sista året har jag till och med sökt mig utåt, till exempel på sådana här fora. Mitt sociala liv ökade med flera hundra procent när jag började gå på ridskola 2 gånger i veckan för ett år sedan.

Folk som beter sig illa mot mig har jag länge behandlat på samma sätt som alltid, nämligen genom att ignorera dem. När man lärt sig att sitta avslappnat och läsa medan två personer stampar på ens smalben med kängor i 10 minuter, så kan man ignorera det mesta, faktiskt. Förr slogs jag ibland, men bara när jag var säker på att åsamka maximal smärta. Och så har jag varit f*rb*nn*d i avskildhet. Även där har det börjat öppna sig, på senare tid har jag vid flera tillfällen tagit konflikter på ett lugnt och balanserat sätt, utan att beröras i grunden och må dåligt.

Angående disciplinära åtgärder bland vuxna: Tyvärr anses ju vuxna inte behöva det i det hierarkilösa samhälle vi har, utan här tror man på folkvett och hyfs. Och när dessa kommoditeter saknas, finns det ingen som sätter ned foten och säger LÄGG AV, DET DÄR ÄR FEL.

Som sagt, ingen kritik av dig och ditt. Om du har nytta av mina erfarenheter, så berättar jag gärna mer, och hoppas att någon annan avig unge får nytta av det.

Tack så jättemkt för sitt svar!! Det är jätteintresant och lärorikt för mig att få ta del av dina erfarenheter! Har några frågor:

Tycker du att man ska integrera dessa barn som du kallar igelkottar? varför/varför inte? Och i så fall hur?

Du får gärna utveckla begreppet igelkott. Och jag förstår inte riktigt hur du menar med din fråga: "Men jag undrar hur du hanterar integreringen vuxna igelkottar i barns kropp?"

Himla roligt att ridningen betytt så mkt för dig! Håller själv på med hästar, har 4 egna och är en riktig ridskoleunge. Fast jag måste säga att jag upplever ridskolan som en riktig hierarki med sitt skötarsystem, intriger och tjejgäng….

Ja, det är otroligt svårt med vuxna som "inte sköter" sig. Det är liksom stämplat som att kränka nån med att säga ifrån, det är väldigt känsligt. Men kränker man i så fall ett barn genom att säga till? Och var går i så fall gränsen? INtressanta frågor.

#15: Alla är olika, så även igelkottar. Alla situationer är olika. Men det finns alldeles för litet utrymme i denna värld för dem som går sin egen väg i obemärkthet. Jag har inget universalrecept.

Har du läst mina svar till Melina i olika trådar? De kan ge en bild av hur en igelkott är. Jag har alltid varit sluten i mig själv, mig själv nog, tillfreds med mig själv och nöjd med mitt eget sällskap. Och jag har alltid blivit störd när någon närmar sig mig utifrån. Ungefär som någon som kommer och tjafsar när du befinner dig i ett intressant och viktigt samtal med någon viktig person som snart måste gå. Som liten ansåg framför allt mamma att jag var otroligt aggressiv, men ofta var jag inte arg alls, utan bara liksom otålig och yrvaken när hon tilltalade mig. Igelkott, alltså. Använder inte taggarna för att skada folk, men de sticker sig när de kommer nära. Mitt inre liv har varit och är mycket rikt och jag är smart, lättlärd och har mycket god språkkänsla. Min frånvaro av externa gränssnitt har gjort att jag inte heller fattat vad man kan göra och inte, vad som är rätt och inte, och därmed har jag inte lärt mig hur man ska tänka och inte. Det gjorde att jag var mentalt mycket vuxnare än mina jämnåriga ända fram till gymnasieåldern, då jag kom till en krävande linje där folk var mer lika mig. Under grundskolan hade jag inte ett jota gemensamt med de andra. Jag var annorlunda, men begärde inte annat än att få vara i fred. Tyvärr får man inte vara i fred, någon käck typ ska alltid se till att alla är med (händer fortfarande att man blir praktiskt taget släpad till fikapauser med mat man inte äter för att fira något man inte bryr sig om, men människor man inte har något gemensamt med över samtalsämnen man varken begriper eller bryr sig om). För att vara snäll kan vederbörande till och med bestämma att den lilla utanförungen ska anföra ringdansen eller på annat sätt vara centralfigur, för att det lilla livet ska få känna sig i centrum och integrerad. När den ungen var jag hade jag ingen aning om vad som väntades av mig (jag kunde inga lekar), jag avskydde att ha så mycket uppmärksamhet mot mig (störde min avskildhet) och jag visste hur mycket extra fan jag skulle få (skyllas för fjäsk för att ha blivit utvald, hånas för att inte kunna reglerna och så vidare). Ibland skulle jag has att läsa upp uppsatser eller fick extra poäng eller speciellt svåra uppföljande frågor, för att jag skulle ges tillfälle att "få visa mig bra på något", när jag så uppenbart inte var bra på social interaktion. Ännu ett klockrent recept för kompanistryk. Jag hade nog sluppit undan en hel del om jag inte halats fram av lärare och visats upp som något slags specialdjur. Om jag inte visats upp som världens mest främmande apa för barn som inte lärt sig att inte lyssna på apan. Så min fråga är, vad skulle du ha gjort med mig när jag flyttades från förstaklass till din andraklass? *inte låter väl jag bitter ?*

Ridskolan där jag går är liten och bara öppen för vuxna. De flesta är som jag "återfallsryttare". Det finns några som tävlar och så att säga hör till den inre kretsen, och några "hyr" en ridskolehäst på längre tid, men där finns inget av ponnyridskolornas skötarsystem, intriger och hierarkier. Fast jag har förstått att det är inte är så vanligt. Jag har i somras varit medryttare på en häst men blev osams om hästskötseln med ägaren (en av de första stora konflikter jag faktiskt tog), och nu ska jag börja med NH och körning med två ponnyer.

Det där med att kränka när man säger till diskuterades livligt i en annan tråd, som från början handlade om en pappa som frikänts från anklagelse för misshandel. Jag anser att det mycket lilla barnet inte kan kränkas, därför att det inte har någon identitet och integritet. När barnet växer får det allt mer identitet, integritet och ansvar, för att så småningom bli en fullvärdig gruppmedlem, och som sådan ha samma auktoritet om rätt till respekt som andra gruppmedlemmar. Men den vuxna som inte visar sig mäktig ansvaret att vara vuxen, har inte heller rätt till respekten som tillkommer en vuxen. I det moderna samhället, som avlägsnats från det jag anser naturligt för människan, finns ingen mekanism där "peer pressure" (finns det någon svensk term? "jämställdas kritik", kanske?) tvingar dem att inse att man måste förtjäna att slippa bli åthutad. Gränsen går i alla fall inte vid en viss ålder, utan vid en viss mogenhet.

Tack igen!!

Fler frågor; Hade det varit annorlunda om du inte hade blivit mobbad? Hade du inte varit igelkott då? Jag tänker somså att om läraren satte dig i centrum men att du inte fick surt efter hade det varit ok då?

Hur ska man veta när nån verkligen vill vara ifred eller "bara" är blyg?

Vad jag skulle ha gjort om du kom till min klass? Ja, för det första har jag väl haft "min" tvåa i minst ett år och vi har då arbetat mkt "socialt (Sånt där du inte gillar….) Så jag hade nog fortsatt där. Haft en del värderingsövningar i början av terminen så du hade kommit in i klasen. Om jag visste att du hade "problem" (haka inte upp dig på det ordet) så skulle jag nog vara extra observant, vara med på rasterna osv. Och ta upp konflikter direkt…. Det hade nog funkat bra eftersom minklass är så fin och alla är så kamratliga eftersom vi har arbetat hårt med gemenskap och så i ett år….   Vidare hade jag velat haft en dialog med dig hur du ville ha det…… Ja, inte lätt att säga utan att veta förutsättningarna…. Hur skulle du vilja bli behandlad, att läraren gjorde? Bara låta dig vara ifred och fortsätta som om ingenting hade hänt?

Ett bra uttryck är: "Man får den respekt man förtjänar"

Förresten apropå körning; du ska inte köpa en trevlig liten shettis att köra med??? Ska sälja min då han är taskig i ridningen med ungarna…. men han är helt fantastisk med mig!!

Hur tusan får man till bara ETT mellanslag? Antingen får jag inget eller två???? OT…

Det har varit kul att följa den här tråden. Jag är ingen lärare men har varit mycket involverad i dom skolorna som min son har gått/går i och andra skolor. Jag bor också i ett annat land som har lite andra sätt att se på skolor. Det här är mina erfarenheter.
Dom skolorna med hårdare disciplin och noll tolerans mot dåligt uppförande och mobbing producerar bäst reslutat i gladare barn och bättre akademiskt resultat. Men flera av dom sätten vi har skulle nog vara svårt att införa i Sverige. Vi har skoluniform. Lärarna tilltalas med Mr/Mrs/Miss. Om du kommer försent blir det först en varning och sedan kvarsittning. Om du inte gör läxan får du göra den på rasten när dom andra leker. Inga mobiltelefoner tillåts att användas på skolan.
Hur kan då detta, säker enligt många, gammaldags sättet fungera. För det första är reglerna få och enkla. Sedan förklaras reglerna och varför dom måste finnas så att alla förstår. Tex att om du kommer sent stör du för dom andra, att läxor är till för att du skall lära dig att kunna jobba självständigt utanför skolan, att om du är stökig i klassen kan inte dom andra eleverna göra sina arbeten osv. Det tredje och viktigaste är att det är ett rättvis system där alla dras över samma kam. Sedan ges det också mycket belöningar och beröm för dom som jobbar hårt och följer reglerna. Mycket hjälp för dom som har svårt att hänga med i undervisningen.
Vad är resultatet. Glada barn som ser upp till sina lärare, väldigt lite problem med mobbing och lärare som tycker det är kul att undervisa. En rektor som kan namnen på alla 350 elever, är otroligt omtyckt och kan få tyst på alla eleverna i samlings salen genom att bara höja handen.
Allt är inte perfekt men det fungerar väldigt bra.

Eddie

#19: Jag hade nog passat utmärkt i den skolan du beskriver, mingdie! Så tycker jag att det bör vara överallt. 

#17: Nej, jag är en igelkott av naturen. Lärares påträngsenhet och försök att få mig att framträda var plågsamma - själsligt mer plågsamma än ungarnas påträngsenhet i mobbingen. Att nödga en igelkott att schavottera så där är att jämställa med våldtäkt i avseende på den integritetskränkning det innebär. Jämför med att ta en person med grav social fobi och tvinga den att hoppa kråka i en löjlig hatt i en cirkel av tusen gapskrattande personer. Och sedan säger du "DET VAR VÄL ROLIGT" till vederbörande och blir arg när personen inte håller med, eller till och med är så sönderplågad att den inte kan prata och knappt andas. Det är så det är för igelkottar!

"Hur ska man veta när nån verkligen vill vara ifred eller "bara" är blyg?" Vet inte. Men om en unge ger ett vuxet intryck och kan resonera och förklara kring sina känslor om man som vuxen talar till ungen som en jämlike, så kanske man ska lita på vad ungen säger? Inte utgå från att alla egentligen passar i åldersmallen.

Angående hur jag velat bli behandlad med mera: Man borde kanske ha behandlat mig som om jag varit 15-18 år i stället för 7 (fast utan aspekten av hormonöverskott), och trott på vad jag svarat. När en vuxen säger till ett barn "Jomen kom nu, det är klart du ska vara med!", och barnet skakar på huvudet, hur många respekterar det svaret då? Och hur många ropar "JomenvisstskaduvaramedkomnuALLAvillattduskavaramed!"? När barnet själv vet, och alla andra barn vet, och förmodligen den vuxna också vet, att INGEN mer än den vuxna har någon som helst sådan önskan?

Ännu några frågor till dig: Vad är värderingsövningar? Vad för slags sociala övningar är det du hade hållit, som jag "inte gillar"? Varför väljer du formuleringen "att du hade "problem"" istället för att skriva "att de andra barnen hade problem med dig" eller "att det fanns problem i klassen"? Det skulle tyda på att du ansåg MIG vara avvikande och utgöra problemet - och barnen i din klass skulle direkt snappa upp det, mycket tydligare än några ord du skulle kunna säga om integrering eller gemenskap. Och till sist, kan du ge några exempel på hur kamratlighet och gemenskap yttrar sig i din klass?

Ingen shettis för mig, tack, ska lära mig att köra först !

Fiffilura pratar mycket om det sociala arbetet. Ta mig inte fel nu men jag tror att ett av problemen i skolorna idag är att lärarna behöver syssla med saker som barnen skall lära sig hemma. Skolan är väl till för att lära ut bas kunskaper som läsa, skriva matte osv. Det är fel att lärarna skall behöva vara som surrogat föräldrar och lära ut hur man umgås med varandra.

Om skolan kunde kunde koncentrera sig på att lära ut baskunskaperna istället för att behöva hålla på med värderings övningar och liknande så kanske vi inte skulle ha så många som lämnade skolan utan att kunna skriva och läsa.

Eddie

#21: Håller med dig än en gång, mingdie. Skolan bör i första hand lära ut baskunskaper och konsten att inhämta mer kunskaper. Och det bör finnas utvägar uppåt, så att den som har kapacitet att gå längre kan göra det, liksom ett säkert nät nedåt, så att ingen faller igenom.

# 21 Men när det inte funkar då? När det inte finns arbetsro? När det är så stökigt på lektionerna så det inte går att lära ut? Eller då det varit stökigt på rasten innan t.ex. mattelektionen så en del elever har svårt att koncentreara sig eller känner sig osäkra? Ska läraren då bara strunta i det och bara prata om dessa "viktiga" kunskaper. Tror ni lärare tycker det är kul att behöva reda ut konflikter efter varje rast, att få sin planering rsaerad där de hade tänkt lära ut dessa viktiga kunskaper för att det helt enkelt inte funkar. Jag tycker ni ska titta i läroplanen!

Hur ska en elev kunna koncentrera sig på Gustav III när vederbörande har fått höra att h*n är värdelös t.ex. Vem ska ta tag i det? Föräldrarna? Ja, välkomna säger jag bara då!  Eller ska man inte bry sig om det alls, bara låta barnen sköta det själva? Eller låta alla vara ifred, "När barnet själv vet, och alla andra barn vet, och förmodligen den vuxna också vet, att INGEN mer än den vuxna har någon som helst sådan önskan? " Citat från inlägg ovan.

# 22. Du säger att du helst ville bli lämnad ifred, inte behöva vara med osv. Men tänk de andra eleverna då? Tänk den som faktiskt mår dåligt över att vara utanför, väldigt gärna vill vara med. Hur ska man göra då? En lärare är ofta ensam på en klass med upp till 30 elever utan möjlighet att dela upp klassen. Hur ska läraren bära sig åt för att tillgodose både igelkottar, ofrivilligt ensamma, de som är "ranghöga" osv osv….

Kanske borde ni ge er ut i dagens skola och få lite mer inblick i lärarens situation. Tack för synpunkter och åsikter, det har varit lärorikt, men kanske borde även andra försöka vara lite mer öppna och se saker ur andras perspektiv!

God jul på er!!

#23: Fiffilura, jag söker ju kunskap genom att fråga dig hur det går till i dagens skola.

När du säger att jag borde tänka på andra elever, vilka vill vara med, kallar du ju mig självisk. Ja, igelkottar är opraktiska i sällskap och bör helst anpassa sig. Det blir så jobbigt om de gör sig hörda med sina avvikelser. Där finns hela grunden till att igelkottungar är svåra att passa in. Tydligen gäller det även vuxna igelkottar.

Jag har svarat på dina frågor om hur JAG upplevt saker, men svaren är inte avsedda att tolkas som påståenden om andra förhållanden. Det citat av mig du återger gäller just i den situation som citatet beskriver, det är inte avsett att tillämpas i alla situationer. Jag beklagar om du känner dig stungen, men du ställde ingående frågor om MINA upplevelser. Jag försökte svara öppenhjärtigt på dessa frågor och väntade mig inte att ställas till ansvar för att pedagogik är ett svårhanterligt system. Jag trodde du sökte information om hur en avvikande kan uppleva det och väntade mig inte ett ampert förhör om hur jag skulle lösa lärarens problem. Det är tråkigt att svaren inte var de du förväntade. Det är också tråkigt att få en smäll på käften när jag på din begäran varit så öppen. Tänk dig gärna för innan du ställer frågor en annan gång.

I en skola av den typ mingdie beskriver förekommer inte de problem du beskriver i första stycket (eller förekommer i ringa omfattning), därför finns där mer utrymme för utlärande av baskunskaper.

# 24 Jag kallar inte dig självisk, jag försöker vrida och vända på problemet, se det ur många synvinklar, vilket jag tycker är vitkigt!

Jag ställer dig inte heller till svars för pedagogiken, jag frågar dig vad du tycker och är ärligt intresserad av dina svar. Varför är det fel att fråga DIG hur du tycker att en lärare ska lösa olika situationer, det är ju mycket intressant! Olika synvinklar igen!

Funderar på en sak. Den skola som Mingdie beskriver, påminner mycket om vår gamla skola? Respekt för andra människor (ja, det saknas i vår skola) skoluniform (jatack), disciplin osv osv. Var det verkligen så bra? Fråga gärna en äldre människa hur denna upplevde det, var det lungt och bra på rasterna för en sådär 50 år sen? Eller är det inte jämförbart?

Är det verkligen bara skolan det är fel på? Hur ser samhället ut. Nu vet jag inte vilket land Mingdie lever i, men jag förmodar att våra samhällen ser annorlunda ut. Kanske har vi annorlunda syn på kvinnor, barn osv. Ta bara vilka TV program barn och ungdomar ser på idag. Är IDOL ett bra program? Ger det bra signaler till barnen, eller barnprogrammet WildKids?? Ja, det är en stor fråga men ger ett större perspektiv.

Jag tror (som jag skrivit i en tråd ang ordningsbetyg) att en viss del av problematiken kring stökighet i skolan handlar om den samhällsutveckling skolan inte förmått hänga med i. Den pedagogik som beskrivs ovan med skoluniformer, disciplin och respekt är mycket applicerbar på ett samhälle med kollektiva värderingar! Nu ser inte vårt samhälle ut så, vi lever i ett individualistiskt samhälle, vi fostrar våra barn till individualister och vi blir själva lärda, liksom våra barn, att man måste vara individualist för att lyckas idag. Skolan försöker nu lösa nya problem i ett nytt samhällsklimat med gamla beprövade metoder, skolan vill kliva bakåt medan ungdomarna idag är hästlängder framför… Det krävs nya tanke- och handlingssätt för att finna respekt idag. Den gamla auktoritära stilen där vuxna bestämmer och barn lyder utan protester är helt enkelt körd tror jag!

För att knyta detta till det Gronstedt skriver är ju vuxnas sätt att inte lyssna på barnets nej utan sätta sig över vad barnet vill och behöver, ett respektlöst övertramp och kan knappast förvänta sig att få respekt tillbaka! Varför är vuxna så innerligt övertygad om att de vet mer om barnen är barnen själva??? Det går över min fattningsförmåga, och om det handlar om att barnet inte berättar vad det innerst inne vill för sin lärare, ja då har ju inte läraren lyckats bygga upp ett förtroende för barnet!

#26 Åh, vad bra du beskriver situationen, det var det jag försökte få fram - men du lyckades bra mycket bättre än jag!

Fiffilura, du svarar inte på mina frågor, utan ställer nya frågor som ger ett ampert intryck. Du får gärna fråga mig om vad jag tycker lärare bör göra generellt, men jag har inga generella svar.

Jag anser att skolan ska utgöra ett reservat där just kollektiva grundvärderingar som respekt för andra hävdas, där baskunskaper ges och barnen lär sig metoder att söka individuell vidareutbildning. Individualist javisst, men det är inte nödvändigt att i varje avseende alltid hävda sin individualitet. Detta bör skolan visa. Även i det vuxna måste man ibland låta bli att försöka vara individuellast och dra åt samma håll som de andra för att uppnå ett resultat som alla kan leva med.

Angående din fråga som du säger "ger ett större perspektiv", så är det ännu ett exempel på ur den som tar sig rollen som representant för det "normala" sätter mig i positionen som "den annorlunda". Vad har du för anledning att tro att jag ens vet hur TV-utsändningar ser ut, eller att jag i så fall har hört talas om progammen du nämner? Du tar dina referensramar och antar att de är allmängiltiga - trots att du skriver om vikten av olika synvinklar.

Hela denna "dialog" ger ett tydligt exempel på varför igelkottar, små och stora, är utanför. Vi är nämligen annorlunda. Inte bara ointegrerade, utan annorlunda. Och vi är inte lika varandra heller, så vi går inte att samla i en grupp. Titta noga på vad jag skrivit och se sedan i vilken grad du verkligen bemött det, och i vilken grad du lämnar det utan avseende och går vidare. Titta riktigt noga, fråga för fråga, och se hur många du faktiskt svarat på.

Jag kanske återkommer med fler svar om du svarar på mina frågor i sista stycket i #20.

Du har så rätt Gronstedt i att man ska visa varandra grundläggande värderingar som respekt. Men att vara individualist och att visa respekt för andra står inte i motsättning enligt mitt sätt att se det. Jag talar nu utifrån mina tonåringars och mina egna erfarenheter av skolan och hur de/vi bemöts som individer kontra kollektiv. Att agera kollektivt är som jag ser det att behandla alla lika utan att ta hänsyn till individualitet och tvärtom men även att förvänta sig att alla ska vara nöjda med att vara en i mängden. Problemet enligt mitt synsätt är att integrera dessa två. I och med att de unga idag redan är individualister så bör skolan arbeta fram ett arbetssätt där individualiteten inte behöver krocka med kollektivet. Det är ju trots allt just kollektivet som skapar utanförskap! I ett kollektiv krävs normer och regler, ofta outtalade, som alla inom kollektivet måste följa, de som ej gör detta hamnar automatiskt utanför.

Hela strukturen i skolan inklusive Läroplanen bygger ju på kollektivitet och likriktning (om man ser på mål osv.) och det är där jag menar att skolan agerar tokigt. När kollektiv och likriktning får samma betydelse, vilket det ofta har i skolan idag, så går det inte bra att applicera på individualister.

Jag har möjligen en helt annan syn på kollektiv. För mig är kollektiva värderingar just likriktning och att tvinga in alla i samma fålla. Respekt för individen får därmed ofta stryka på foten till förmån för de kollektiva värderingarna. Kollektiv är för mig just grupper där man måste följa vissa mönster och/eller beteenden för att passa in och jag tycker skolan (ofta) använder sig av det på ett negativt sätt.

#29: Jag menar snarare att skolan ska värna det som är kollektiva värderningar som man vill ska vara kollektiva även i det individaulistiska samhället, som respekt för varandra, och att skolan ska visa hur man gör för att sträva mot ett gemensamt mål, som att lära sig att läsa och skriva för att sedan kunna söka just den kunskap man själv som individ vill och behöver ha. Och skolan ska visa vägen att vara individualist utanför denna bas. Individualisten måste lära sig att inte tränga ut andra individualister, utan att existera parallellt med dem. Jag använder inte ordet kollektiv i betydelsen kolschos eller kollektivanslutning, utan i betydelsen av basala civilisationsgrundande värderingar. De grunder som måste vara gemensamma för att vi ska bli något annat än apor med snyggare kläder. Gemensamma ståndpunkter som huruvida mord, misshandel och våldtäkt är acceptabla eller inte.

Tänk som en blomvas. Vasen är skolan och de gemensamma grunderna, alla ska lära sig att ingen tjänar på att man skvätter ut vattnet ur vasen. Ur denna gemensamma vas växer stjälkarna upp, mer eller mindre parallellt till en början, men när de kommer över kanten kan de förgrena sig och till sist blomma. Kanten får inte vara så långt upp att stjälkarna blir parallella för länge, men den får inte vara så långt ned att några stjälkar stjälper hela vasen och vattnet rinner ut.

Det viktigaste skolan kan göra är att visa denna gemensamma bas, den punkt från vilken oändligt många individuella stjälkar kan sträcka sig ut på sin egen väg och blomma. Skolan ska tydligt säga "Här är en grundval. Här, på den här plattformen, startar alla lika. Här är en fristad, här är basen. Här finns inte utrymme för tråkningar eller mobbing, här är neutral mark där man kan ta sin utgångspunkt. Och härifrån kan man gå vart som helst."

Jag tror att vi menar ungefär samma sak men min syn och kunskap om kollektiv stämmer ändå inte riktigt med det du beskriver. Din blomvasmetafor är ju en idealtyp för att tala weberianskt :-) men skolan ser ju inte ut sån… på långa vägar… utan använder ju kollektivet som en fyrkantig vas med lock på, för att beskriva hur jag menar. Den lägger locket på ungarnas kreativitet och indivualitet (som i smak, intressen och fallenhet) och istället hyllas likriktning, kollektiv belöning och bestraffning osv. De som inte inordnar sig i normen, precis som du upplevt, straffas med olika varianter och olika finess.

Hm, när jag tänker lite mer så ser jag din beskrivning som en individualistisk samhällsordning där individen tillåts vara det den är i en tillåtande samexistens. Vi kanske sprang förbi varandra parallellt i samtalet  men som sagt, min bild av kollektivitet är inte så positiv. Kollektivet innebär när det definieras (som av Goffman) som likriktat och faktiskt ytterst lite tillåtande av individuella avvikelser. Det är ju därför vi har "outsiders" i samhället, de har inte klarat av eller inte velat anpassa sig efter de kollektiva normerna.

Jag tror förresten att vi eller iaf jag halkade av banan i kollektivresonemanget. Kärnan i diskussionen handlade ju i första hand om värderingar som jag ser det. Där skolan bör vara just en plattform där vissa värderingar hålls "heliga" men som sedan låter individerna själva i frihet forma sina liv utan att för den skull tappa fokus på de samstämmiga värderingarna.

Hoppfull, dina ord "individualistisk samhällsordning där individen tillåts vara det den är i en tillåtande samexistens" är den bästa sammanfattning jag sett av det jag försöker säga. Det är det där med "tillåtande" som blir jobbigt, eftersom det är svårt att inte lyssna på apan. Det var ju ett slags drömd idealskola jag försökte beskriva .

Ordet kollektiv har ju taskiga associationer av olika slag. Jag känner inte alls till de filosofer(?) du hänvisar till, så jag använde ordet mer fritt. Vad ska man säga i stället? Civilisationsgrunder? Just de där värderingarna som är och måste vara heliga för alla som kallar sig mänskliga.

Precis, kollektiv är ju egentligen historiskt sett ganska negativt. I ett samhälsperspektiv alltså. Men om du är sugen så har Erwin Goffman skrivit jätteintressanta böcker om att vara innanför eller utanför kollektivet eller normen eller vad man vill. Stigma är en superintressant bok av honom (jag har inte läst hela från präm till pärm men delar av den) som handlar om hur grupper eller kollektiv blir till och vad som krävs för att det ska vara just ett kollektiv. Ja  själv är jag förstås lite skadad av mina sociologistudier… de fokuserar ganska mycket på samhällets uppbyggnad och varför och vilka mekanismer som gör att människor hamnar utanför, som grupp eller som individer. Sociologin studerar även individen och vad som gör oss till individer osv. Gubbarna är förstås sociologer 

herregud vilken slarvig stavning…