Annons:
Etikettallmänt
Läst 7631 ggr
[LenaB]
11/27/07, 1:27 AM

Mobbning, ett narcissistiskt beteende?

Mobbaren använder subtila metoder för att skapa osäkerhet och dålig självkänsla hos offret.

Pressat arbetsliv är som gjort för mobbarna

Publicerat: 1 mars 2004, 05:30

Mobbning och trakasserier på arbetsplatser är ett växande problem - inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Följderna för den som blir utsatt är ofta katastrofala. Varför denna olyckliga utveckling? Vår kultur ger allt större utrymme, och kanske skapar allt fler, individer som är beredda att trampa på lik för att nå sina egoistiska mål, menar den den franska psykiatern Marie-France Hirigoyen. Hennes bok om detta har legat på topplistorna i flera europeiska länder.

Illustration: Guje Engström

En förlöjligande kommentar. En föraktfull blick. En vägran att kommunicera. Mobbningen i arbetslivet har ökat kraftigt under hela 1990-talet. I den senaste stora arbetsmiljöundersökningen svarade hela nio procent av de yrkesarbetande att de varit utsatta för personlig förföljelse av en chef eller kollega någon gång under det senaste året.
Och det här är inget unikt för Sverige. Trenden ser liknande ut i övriga Europa - vilket inte alls förvånar den franska psykiatern och psykoanalytikern Marie-France Hirigoyen.
I dagens samhälle är det den starkes rätt som gäller, konstaterar hon i den uppmärksammade boken Vardagens osynliga våld - om mobbning och psykiska trakasserier (Natur och Kultur) som nyligen kom ut i Sverige.
- Vi lever i en narcissistisk kultur där det hela tiden gäller att synas och höras. Alla kämpar hårt för att lyckas på jobbet, tjäna mycket pengar, se bra ut och allra helst vara med på tv. För att nå de här yttre framgångarna är vissa personer beredda att gå över lik. Medmänniskor betraktas som objekt som man kan manipulera med hur som helst för att själv ta sig till maktens centrum.
- Samtidigt har samhällets normer luckrats upp. Vi har förlorat många av de moraliska eller religiösa uppförandekoder som tidigare kunde få oss att protestera öppet när vi såg någon behandla en medmänniska illa. Istället uppmuntras var och en sköta sig själv och strunta i andra. Sammantaget gör det här att det finns en större tolerans i samhället för psykiska trakasserier, säger hon.

Förtryck och manipulationer förekommer förstås både i privata relationer och på jobbet, men det hårdnande klimatet på arbetsmarknaden har gjort att just de arbetsrelaterade trakasserierna blivit ett växande problem under senare år. Mellan åren 1998 och 2001 steg exempelvis antalet anmälda mobbningsfall i Sverige med nära 90 procent för kvinnor och 60 procent för män.
- I dag handlar allt om effektivitet och vinstmaximering medan mänskliga hänsyn lämnas därhän. Svaga eller sköra personer accepteras inte och den som inte
klarar av att prestera på topp hela tiden, försöker ledningen göra sig av med, säger Marie-France Hirigoyen.
- Det här skapar en osäkerhet och en stress som gynnar processer med psykiska trakasserier. Det finns en större förståelse för att människor behandlas illa i besparingstider, samtidigt som rädslan för att förlora jobbet skapar lydnad bland de anställda. Många är rädda för att hjälpa en utsatt kollega eftersom de då riskerar att bli nästa offer.

Vilka är det egentligen som ägnar sig åt mobbning?
Marie-France Hirigoyen konstaterar att de flesta av oss då och då hamnar i konflikter på jobbet och i stundens hetta säger eller gör dumma saker mot våra kollegor. Oftast får vi dock dåligt samvete efteråt och ber kanske om ursäkt.
Sedan finns det personer som mer systematiskt, och utan att känna ånger efteråt, bryter ned enskilda Medarbetare genom ett slags utstuderad psykologisk krigsföring. Marie-France Hirigoyen beskriver dem som "perversa narcissister" och konstaterar att de ofta uppfattas som briljanta och spännande personer. Men bakom den framgångsrika fasaden döljer sig en kylig rationalitet kombinerad med en oförmåga att se andra personer som mänskliga varelser med egna känslor. På grund av tidiga störningar under uppväxten har de utvecklat sin intelligens och manipulationsförmåga, men inte sitt känsloliv.
- Inom både näringslivet och politiken finns det gott om sådana personer. De törstar efter beundran och strävar efter att hamna i maktens centrum. Om de sårar andra på vägen dit, känner de ingen skuld för det.
- Människor med den här typen av störning har alltid funnits, men i dagens samhälle får de större svängrum. Så länge människor är framgångsrika har vi stort överseende med hur de har tagit sig dit.
Men även om perversa narcissister kan framstå som väldigt lyckade, känner de sig ofta tomma inombords. De är oförmögna till verkliga relationer och saknar egna känslor.
- Man kan likna dem vid vampyrer som suger livet ur andra för att själva kunna existera. De kan ofta bli väldigt
avundsjuka på människor som trivs bra med sitt jobb, har många vänner och en trevlig familj, ja ett rikt liv helt enkelt. Det kan provocera de perversa och väcka lusten att förgöra honom eller henne.

I sin bok använder Marie-France Hirigoyen genomgående ordet "pervers" för att beskriva mobbarna. På svenska kan det låta lite väl starkt och kanske bli vilseledande eftersom begreppet oftast förknippas med sexuell perversion.
Men Marie-France Hirigoyen menar att hon anknyter till en psykoanalytisk tradition där man talar om två olika former av perversion - sexuell och moralisk. Medan den sexuellt perverse använder människor som objekt för att få sina egna lustar tillfredsställda, använder sig den moraliskt perverse av andra människor för att skaffa sig makt.
- I båda fallen handlar det om ett missbruk av andra människor. Ordet "pervers" är starkt, men det är starka processer som angriparen sätter igång. Jag tycker att det är viktigt att kalla saker för dess rätta namn, så att människor förstår vilken
fara de här personerna utgör.
- Även om de riktigt perversa individerna är relativt sällsynta, är de farliga eftersom de genom sin attraktionskraft kan leda andra i samma riktning. På så sätt kan en hel arbetsgrupp dra in i ett perverst beteende, säger hon.

Så hur går då mobbaren till väga? Enligt Marie-France Hirigoyen använder han eller hon sig av ett antal raffinerade och subtila metoder för att skapa osäkerhet och bristande självkänsla hos offret. En vanlig strategi är exempelvis att nedvärdera den mobbade genom föraktfulla blickar, höjda ögonbryn eller ständiga anmärkningar.
För att undanröja den drabbades möjlighet att försvara sig genom att skaffa sig allierade, försöker mobbaren samtidigt isolera offret på olika sätt. Det kan handla om att låta honom eller henne äta ensam i matsalen, undanhålla viktig information eller frånta offret arbetsuppifter.
Under den här nedbrytningsprocessen nämns aldrig den pågående konflikten i ord. Allt utspelas istället på ett dolt och ofta icke-verbalt plan,
vilket gör det svårt för den drabbade att försvara sig eller ens förstå vad som pågår.
- Även om offret ofta känner i kroppen att något är fel, kan det ta lång tid innan han eller hon inser vad som pågår. Det finns ju ingen rimlig orsak till angreppen och processen är som sagt väldigt subtil. Man går ju inte gärna till chefen och klagar på att kollegan aldrig tittar en i ögonen eller inte säger hej när man kommer till kontoret. Ofta krävs det att någon utomstående säger till den drabbade att det som han eller hon utsätts för inte är normalt.

När trakasserierna har pågått tillräckligt länge reagerar de mobbade ofta med psykisk utmattning. De känner sig så pressade av att ständig vara ansatta att de till slut varken vet ut eller in: " Kanske har mobbaren rätt? Kanske är jag värdelös och svår att ha att göra med". Många blir också deprimerade och får koncentrationssvårigheter - vilket i sin tur gör att de får allt svårare att fungera socialt och yrkesmässigt på jobbet. Den kritik som angriparen från
början riktade mot offret framstår som allt mer berättigad: "Se där, nu skrev hon fel på fakturan igen. Uppenbarligen klarar hon inte av att sköta sitt jobb".
Om den drabbade är en impulsiv känslomänniska är det enligt Marie-France Hirigoyen också lätt att driva honom eller henne till att reagera på ett okontrollerat och överilat sätt. Den mobbade bryter kanske samman och börjar storgråta eller blir jättearg och rusar iväg ifrån ett möte. Även de här scenerna uppfattas då som ett rättfärdigande av utfrysningen.
- Angriparen försöker få det till att offret är en svår person som genom sitt besvärliga beteende orsakar problem på arbetsplatsen. Men från början är de flesta drabbade varken särskilt svaga eller dåliga på att sköta sitt jobb. Tvärtom är det ofta starka och engagerade människor som vågar protestera mot en pervers persons auktoritära stil. Det gör att angriparen blir provocerad och utser dem till offer.

Så hur undviker man de perversa narcissisterna? Och hur stoppar man mobbningsprocessen om den redan rullat igång?
Marie-France Hirigoyen konstaterar att det är väldigt svårt att försvara sig mot den här typen av angrepp. För att kunna göra det måste man vara i god psykisk form - vilket man sällan är efter att ha utsatts en tid för den här psykiska terrorn.
Möjligtvis kan man med hjälp av en psykiater eller psykoterapeut återfå den energi och självkänsla som krävs för att kunna möta angriparen. Man måste lära sig att slå ifrån sig och inte låta sig provoceras av hans eller hennes nedlåtande beteende. Oavsett vad man känner inombords måste man försöka spela likgiltig eller svara med humor.
Som drabbad måste man också hela tiden vara på sin vakt och uppträda oklanderligt eftersom minsta försening, missade möte eller professionella misstag kommer att ses som ett bevis för ens inkompetens.
- Har man ingen annan möjlighet så får man försöka försvara sig på det här sättet, men det är väldigt svårt och tröttande. I de flesta fall är det tyvärr en bättre lösning att offret försvinner på egen hand och
försöker hitta en annan arbetsplats.

Anna Lagerblad

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se

Relaterade länkar

        svd.se

Av: LenaB

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('LenaB'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('LenaB', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2007-11-27
Annons:
Gronstedt
11/27/07, 9:29 AM
#1

De var en oerhört insiktsfull artikel!

"oförmåga att se andra personer som mänskliga varelser med egna känslor"

Jag tror att samma system ligger till grund för mobbing bland barn, men att barn är så mycket mindre subtila.

[LenaB]
11/27/07, 2:05 PM
#2

Beteendet hos  mobbande vuxna och barnär ju slående likt narcisisstens.

Vh lenaB

Upp till toppen
Annons: