Grundförutsättningen för en fungerande skola är att elever inte skall behöva inleda dagen med en klump av rädsla i magen och att lugn och ordning råder på lektionerna, skriver GP:s Fredrik Tenfält.

En 14-årig pojke i Sydsverige tejpas fast vid ett träd, som kulmen på en långvarig mobbning. Några skolelever tycker att det är en kul och festlig grej, tar några kort och lägger ut bilderna på nätet.
Den här historien kunde vi läsa om under gårdagen. 14-åringen vågar inte längre gå till skolan och få den undervisning han har rätt till i ett välfärdssamhälle. Den kvinnliga rektorn hoppas på någon lösning, men framhåller samtidigt att våldet på hennes skola inte är värre än på andra ställen.
I så fall en beklämmande bild av tillståndet inom dagens skola.
För snart två år sedan skrev jag om 13-årige Måns som tog sitt liv efter en långvarig mobbning. Ett fall där ingen inblandad ville ta något ansvar, och där flata Lerumspolitiker inte heller vågade utkräva något ansvar.
Har det blivit så mycket bättre sedan dess?

Av allt att döma inte alls. Rapporterna om mobbning, våld, trakasserier och skadegörelse ute på skolorna fortsätter. GP har under våren skrivit om våldet på Vättleskolan och om problemen på Högsboskolan. I Malmö stängdes för något år sedan en skola i området Lindängen sedan ett gäng tillåtits ta över. Vi har tjejerna i Landskrona som gick i strejk efter långvariga trakasserier från manliga skolkamrater.
Nätmobbning är ett nytt instrument som ytterligare förgrovar övergreppen. Och som i exemplet med 14-åringen kan kombineras med direkta fysiska övergrepp i skolan.
Hur många vuxna skulle acceptera att dagligen behöva gå till jobbet med rädslan för att bli slagna eller misshandlade? Men en sådan arbetsmiljö anses helt okej för utsatta barn och ungdomar.
I alldeles för många fall kan vi bakom de här fallen, när de väl uppdagas, se tafatta och passiva skolledningar som hellre blundat och skylt över än ingripit. Men gränserna för att ingripa och på vilket sätt har också varit suddiga och otydliga.

I går fattade riksdagen dock några viktiga beslut. Mobbare och våldsbenägna gäng skall kunna flyttas från de skolor där de härjar. Det gäller även om föräldrarna är emot. Störande föremål skall kunna beslagtas under lektioner, för att skapa lugn och ordning på lektionerna.
Ibland får jag frågan: vad hjälper det att flytta en mobbare? Är det inte bara att flytta problemet någon annanstans?
Min motfråga är: hjälp för vem? Är det mobbaren eller mobbningsoffret vi i första hand skall se till?
Det borde vara en självklarhet att barn inte skall behöva gå i daglig skräck för att möta sina förövare. Eller att skolor inte skall behöva stängas därför att en klick våldsverkare tagit kommandot. Kanske kan det också faktiskt vara en hjälp för destruktiva elever att komma ifrån sin gamla miljö.
Någon självklarhet är detta emellertid inte för Lärarförbundet och dess ordförande Eva-Lis Preisz. Hon blundar för våldet, övergreppen och handfallna skolledningar. Skolans problem består i för stora klasser och för lite stödundervisning, hävdar hon.
I sådana stunder är det skönt med en skolminister som Jan Björklund. Han vågar se problemen i ögonen och anvisa konkreta åtgärder.
Inget fel på mindre klasser och mer stödundervisning. Men grundförutsättningen för en fungerande skola är att elever inte skall behöva inleda dagen med en klump av rädsla i magen och att lugn och ordning råder på lektionerna.

fredrik tenfält

Chef för ledarredaktionen fredrik.tenfalt@gp.se

Relaterade länkar

• www.gp.se
• www.sxc.hu
• Av: LenaB
• [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('LenaB'))
• [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('LenaB', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

• 2007-10-11