Allmänt

Saras fel att hon mobbas på jobbet.

2007-10-21 17:49 #0 av: [LenaB]

Det gick så långt att när jag kom in i fikarummet så gick de ut. Tydligare än så kan det inte bli.

Publicerat: 2 mars 2004, 05:30

Det mesta skedde dolt och var därför svårt att försvara sig mot: föraktfulla blickar eller en plötslig tystnad. Ändå var det så tydligt. Sara, 33, fick aldrig någon chans att komma in i gemenskapen på den nya arbetsplatsen och blev allt mer utfryst. Till slut behövde hon psykologisk hjälp för att bearbeta den mobbning hon utsatts för. Ryktena om att det var något psykiskt fel på Sara späddes på.


  • En plötsligt tystnad när Sara klev in i fikarummet. Ett tisslande och tasslande i korridorerna inför hemlighållna fester. Föraktfulla blickar under möten. Upprepade insinuationer om att hon hade psykiska problem.

    När 33-åriga Sara tog klivet in i it-branschen som nyutbildad programmerare, hade hon redan en hel del arbetslivserfarenhet och hon kunde inte ens föreställa sig att kollegor - vuxna människor - kunde bete sig så här mot varandra. Det tog därför nästan ett år innan hon på allvar insåg att det faktiskt var mobbning hon utsattes för.
    - Det hade varit enklare om de hade kritiserat mig öppet eftersom det då hade funnits något konkret att ta på. Nu skedde istället det mesta dolt och mobbningen blev därför svårare att försvara sig mot. När jag tog upp problemen med min chef eller mina kollegor försökte de få det till att jag var överkänslig eller drabbats av hjärnspöken, säger Sara och börjar berätta sin version av det som hänt.

    De första tecknen på utfrysning uppstod efter bara några månader på nya arbetsplatsen. På den avdelning som Sara tillhörde var hälften fast anställda och hälften konsulter från andra bolag. Vid den här tiden fanns det fortfarande mycket pengar i it-branschen och konsulterna turades om att arrangera middagar, pubkvällar och fester för kollegorna. På Saras avdelning blev nästan alla inbjudna till de här evenemangen - men inte hon.

    Att så tydligt bli bortvald kändes förstås tungt. Ännu obehagligare blev det när kollegorna försökte hemlighålla festerna.
    Men Sara förstod vad som pågick bakom hennes rygg. Arbetskamrater försade sig, i skrivaren låg kvarglömda inbjudningar, vissa dagar var alla kollegor uppklädda och lämnade kontoret samtidigt, andra gånger var papperskorgarna fulla med tomma flaskor och ölburkar när Sara kom till kontoret på morgonen.
    - När jag till slut tog upp det här med min chef, förklarade han att det inte var officiella tillställningar och att konsulterna därför hade rätt att själva välja ut vilka de ville ha med. Han höll med om att det var tråkigt att
    jag var den enda på avdelningen som inte blev inbjuden, men samtidigt fick jag veta att han själv deltog i många av de här festerna och därmed sanktionerade han ju dem indirekt.

    Medan kollegorna blev mer och mer sammansvetsade, hamnade Sara längre och längre bort från gruppen.
    Efter en tid slutade arbetskamraterna att fråga henne om hon ville följa med och äta lunch. Och om hon själv föreslog att de skulle göra sällskap, tackade de oftast nej med förklaringen att de skulle äta senare eller redan bestämt med en annan kollega. Till slut gick det så långt att arbetskamraterna reste sig upp och gick när Sara kom in i fikarummet.
    - Jag har spekulerat en massa i varför mobbningen började, men jag vet fortfarande inte säkert vad det berodde på. När jag anställdes hade jag kortast erfarenhet, men längst utbildning i min arbetsgrupp.
    Kanske kan det har stuckit några i ögonen.
    - Ibland har jag också fått för mig att det gick rykten om att det var något fel på mig. Vid några tillfällen kom kollegor med insinuationer om att jag hade psykiska problem och när jag efter ett par år gick några gånger hos en psykolog för att få hjälp med mobbningen, var det en annan kollega som kommenterade det med: "Jaha, nu får de papper på det också".

    - Varifrån de här ryktena i sådana fall kom, har jag ingen aning om. Efter två år på arbetsplatsen var jag tvungen att börja äta antidepressiv medicin eftersom jag blivit så nedstämd, men innan dess hade jag aldrig haft några psykiska problem. Jag har inte haft vansinnigt mycket kompisar, men jag är inte heller en socialt omöjlig person. Jag har exempelvis bott i studentkorridor och aldrig varit inblandad i något bråk där.
    Månaderna gick och så småningom började Saras överordnade även utnyttja själva arbetsuppgifterna för att isolera henne. Hon sattes på oattraktiva projekt där hon inte samarbetade alls med övriga kollegor. För många av dessa var Sara klart överkvalificerad, men enligt chefen "blommade hon bättre med ensamuppdrag".
    - När jag började jobba hade jag ju mina
    kunskaper fräscha, men eftersom jag inte fick arbeta med det jag var utbildad för, utan bara sattes på enklare uppdrag, blev jag allt mer ringrostig och tappade självförtroendet.
    Sara upplevde också att kollegorna försökte bryta ner henne psykiskt genom diverse subtila trakasserier. En morgon när hon kom till jobbet såg hon exempelvis att en av de manliga konsulterna befann sig inne på hennes arbetsrum. När hon kom in böjde han sig demonstrativt ner och luktade på hennes stolssits. Sedan lade han några papper på skrivbordet och lämnade rummet utan någon som helst förklaring.

    Vid flera tillfällen rycktes också dörren till Saras arbetsrum upp häftigt för att sedan slås igen med en kraftig smäll. Hon hoppade till av det plötsliga ljudet och reste sig för att se vem som var där. Men korridoren utanför var tom.
    - När jag frågade kollegorna om det som hänt, spelade de helt ovetande och försökte få det till att jag inbillat mig. Det är ju svårt att tro att vuxna människor kan hålla på så här, men det kan de. Jag mådde visserligen psykiskt dåligt på grund av mobbningen, men jag levde inte i en fantasivärld.
    - Vid det här laget hade det uppstått ett växelspel mellan mig och kollegorna. Jag reagerade på deras beteende genom att bli ledsen, arg och sur - vilket i sin tur rättfärdigade deras föreställningar om mig. Nu fick de verkliga skäl att undvika mig. Men det var ju mobbningen som gjort mig sur och deprimerad!

    Till slut var det i alla fall en kollega som reagerade och uppmanade Sara att kontakta facket. Så här kunde hon ju inte ha det längre.
    Sara kände att hon fick ett visst stöd från facket, men på avdelningen var trakasserierna redan för djupt rotade för att kunna brytas. Istället fick hon hjälp att byta till en annan avdelning inom företaget.
    Sara såg nu sin chans att få börja om på nytt med nya arbetsuppgifter och nya kollegor. Men förhoppningarna införlivades inte. Hennes nya chef hade ett nära samarbete med hennes gamla avdelning och flera av konsulterna rörde sig mellan de två arbetsplatserna. Det dröjde därför inte länge förrän trakasserierna tog fart igen.
    - Det var otroligt knäckande att det fortsatte. Min nya chef ansträngde sig visserligen lite mer för att försöka skapa en bra arbetssituation för mig, men samtidigt lade hon hela tiden skulden på mig för det som hände. Ofta kom hon med kränkande kommentarer som: "Du får inte vara så känslig", "Du måste sluta att se det som om du inte blir uttagen till handbollslaget", "Du verkar inte ha njutit på länge".

    I dag ångrar Sara att hon inte sade upp sig i ett tidigt skede, men då kändes det inte som något alternativ. Som ensamstående var hon tvungen att ha en försörjning och hon kämpade därför på under flera år. All sin kraft lade hon på att släpa sig iväg till jobbet och sedan gick hon direkt hem och vilade sig för att orka stiga upp igen nästa morgon.
    - Jag borde ha sprungit därifrån vid första tecknen på utfrysning. Har mobbningen väl satt sig, så hjälper det inte att försöka prata om problemen. Dessutom sprids sådana här saker inom företaget, konstaterar hon krasst.
    När det sedan började gå sämre för it-branschen, förstod Sara att hon var en av dem som företaget ville göra sig av med. Rent juridiskt var det dock svårt, eftersom många av hennes kollegor anställts långt senare än hon.
    - Till slut kallades jag och några andra icke önskvärda till ett möte med en utomstående konsult. Tanken var att vi skulle prata tills vi var överens om en lösning. Det hela kändes väldigt otrevligt. Det var ju så uppenbart att företaget inte ville ha mig och till slut skrev jag på. De fick som de ville.

    Under ett år var Sara fortfarande anställd på företaget, men hon slapp gå dit. Ovanpå det fick hon ett avgångsvederlag motsvarande tolv månader. I dagarna går det ut och Sara bli då officiellt arbetslös.
    - Jag mår fortfarande dåligt på grund av det som hänt. Sedan sju år tillbaka äter jag antidepressiva tabletter och de gånger jag försökt sluta blir allt nattsvart. Förr i tiden levde jag ett aktivt liv, men numera sitter jag mest hemma och tittar på tv, klappar katten och äter bullar. Jag har gått upp över 25 kilo.

    Sara har alltså betalat ett högt pris för det som hänt. Självkänslan är i botten och hon tycker sig ha tappat en del av sin yrkeskompetens. Så hur hade situationen kunnat hanterats annorlunda?
    - Chefen borde ha satt ner foten ordentligt när det gällde de här konsultfesterna. De lade grunden till den fortsatte mobbningen. Dessutom önskar jag att de övriga kollegorna hade protesterat och kanske till och med avstått från att gå när de märkte att alla utom jag var bjudna. Det är fruktansvärt att gång på gång bli utfryst. Jag önskar ingen att bli behandlad på det sättet.



Anna Lagerblad

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se 

Artikel från www.svd.se

Bilder från www.sxc.hu

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2007-10-22 11:16 #1 av: [LenaB]

den häe artikeln är sedan 04 men säkert fortfarande en verklighet för många.

 

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2007-10-22 12:09 #2 av: vanessa

Den är väldigt aktuell. Vore bra om textsnittet kunde göras lite mindre, för det var jobbigt att läsa. Men väl värt att läsa det. Intressant, och tyvärr så aktuell även flera år efteråt /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2007-10-22 13:47 #3 av: [LenaB]

Ja, det är tragiskt hur illa vuxna kan bära sig åt mot varandra. Undrar just hur vanligt detta är på arbetsplatserna i vårt land!?

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2007-11-15 12:52 #4 av: Gronstedt

Det är nog inte alls ovanligt! Och eftersom det är så subtilt utfört är det ännu svårare att ta tag i än bland barn, där det oftare tar handgripliga uttryck.

Titta gärna i tråden Mobbing på Beroenden.iFokus, där diskuterades olika synsätt på vad som kan ligga bakom mobbning.

Jag är övertygad om att det även här handlar om flockmentalitet hos däggdjuret människa. Bättre är vi inte!

 

Anmäl
2007-11-15 13:37 #5 av: [LenaB]

Ja det har du rätt i. På arbetet sker det i det fördolda och man kan inte riktigt ta på det som med mobbing på skolan.

Jag arbetade på ett större företag en tid. Efter ett tag kunde man se att det var gängbildning där med. Alltid samma personer i varje gäng. De som snackade värst var tjänstamannagänget!

Vh LenaB

 

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2007-11-16 14:07 #6 av: Faxlin

Det här är tyvärr något som är ytters aktuellt för många än i dag. Tragiskt när folk inte får hjälp utan bara själp.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-11-21 21:10 #7 av: [LenaB]

*PUTTAR UPP*

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2007-11-22 12:25 #8 av: korseett

usch och fy fan! man skäms över att vara vuxen ju!

Anmäl
2007-11-22 16:21 #9 av: Skogskraft

Var anställd, i början av detta nya sekel, på en kopieringsfirma - genom en mindre känd & väldigt skum personaluthyrningsfirma. Med en bakgrund av mobbad & utfryst hela skoltiden, kände jag genast igen vuxenmobbingen när den började. Från så kallade kollegor upp till cheferna - alla visade att de hatade mig & ville bli av med mig.

Senare tar de in en specialdesignad broiler från en annan filial, uppsvällda muskler & tvålfagert nylle som kärringarna svassade runt, berömde så fort han kliade sig & gav täta passningar så jag skulle höra, hur kul det är med nån som kan sitt jobb.

Tro f-n det, han jobbade ju redan i företaget, bytte bara ställe. Jag var ny & visste inte ett skit i början & tappade faktiskt all lust att lära mig nåt.

Till slut får jag nog, ringer skitfirman som "hyrt ut mig" & krävde att de fick ta & göra nåt, jag var deras personal & behandlades illa.

Resultat: bakom min rygg förhandlar de med kopieringsfirman om när min anställning ska upphöra...

 

Anmäl
2007-11-22 17:27 #10 av: Gronstedt
Skogskraft, det är gräsligt hur "mobb-driften" kan få alla att tänka på samma sätt och bara hänga med. Folk som kanske är trevliga och omtänksamma en och en följer bara minsta motståndets lag (eller enklaste pengarnas lag) så att du och andra hamnar i kläm ...

Om jag ser till mig själv har jag också gjort sådant - inte mobbat själv, men heller inte ansträngt mig att se när någon annan råkat illa ut Generad.

Anmäl
2007-11-22 19:59 #11 av: [LenaB]

Skogskraft: Alldeles förskräckligt! Åter igen, vuxna borde veta bättre!

Vh LenaB

Vh LenaB sajtvärd www.mobbing.ifokus.se

Anmäl
2008-02-03 11:09 #12 av: _UmM_

Jag anser att atrikeln kan lära alla om hur det kan vara med mobbing.
Jag har själv gått igenom det som hon i artikeln har gått igenom. Men inte på arbetsplatsen utan i skolan.
Detta kanske kan få upp ögonen på de som förstör för andra.
Vad skulle de känna om det hände dem och inte tvärtom??

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.