Annons:
Etikettegna-berättelser
Läst 14419 ggr
mollyt
2/11/08, 2:47 PM

Min Egen Berättelse

Det är inte bara den mobbning som jag utsatts för utan jag har även varit utsatt för sexuella övergrepp under hela min uppväxt (från dagis tills nyligen) av två manliga släktingar.
       Jag hade gått på ett väldigt bra och tryggt dagis men när jag började på 6-årsverksamheten började det hela. Jag blev väldigt tillbakadragen (var väldigt självsäker när jag gick på dagis) och fröknarna skrek och hotade alla oss barn. Jag grät varje dag i ren protest om att jag inte ville dit igen.
       När jag började förstaklass så hoppades jag och mina föräldrar att det skulle bli bättre men våra drömmar och visioner krossades snabbt. Jag hade astma som barn så jag var ofta och lätt sjuk och var tvungen att ta medicin så att jag kunde andas ordentligt. Jag var väldigt rädd för min lärare som alltid skrek på oss och hotade med att slå oss. Många av killarna i den här åldern är bråkiga och såklart hade vi ett par sådana. Speciellt en kille, Henrik, var väldigt våldsam och brukade slå mig och mina kamrater men det brydde sig inte min lärare om… hon bara skrek och tyckte att allt var vårat fel. Jag spenderade nästan hela lågstadiet inlåst på toaletten, gråtandes, med mina klasskamrater utanför dörren skrikandes på mig. Kallade mig fula saker och retade mig för att jag var lite och tjock, och att jag var konstig som åt medicin.
       Eftersom de första tre åren bestod av tårar, elaka ord, skrikandes fröken och allt annat utom skolarbete så kunde vi inte speciellt mycket när vi började i mellanstadiet (vi kunde knappt läsa och skriva), vilket bara det var svårt eftersom vi dessutom skulle ta igen 3 års kunskaper. Fyran gick an, småretad som alla småtjocka tjejer som inte tillhörde de populära. Men i femman så blev jag "vän" med de populära… i alla fall accepterad. När de populäraste tjejerna gav sig på stackars Elin och härmade Elins (utvecklingsstörda) mamma som hade sex med Elins pappa och stönade "Peo-Peo" samtidigt som Elin grät och bad dem att sluta så gick jag emellan och sa stopp! Något som jag sedan fick ångra.
       Samma vecka börjades det spridas en massa rykten om min storebror (som var två år äldre men gick på samma skola), kort därefter började de sprida rykten om mig med. Folk vände sig ifrån mig och alla mina tidigare "vänner" tittade bort när jag närmade mig. Sedan började den vardagliga mobbningen. Mina vänner gick så fort någon såg att de stod bredvid mig, jag fick höra elaka kommentarer så fort någon passerade mig i korridoren eller ute på skolgården. Mina klasskamrater retade mig för hur jag såg ut och för allt jag ägde, hade på mig och gillade. De hade sönder mina saker och skrattade åt mig när jag grät. Jag var, som alla andra vid den här tiden, medlem på Lunarstorm.se. Jag behövde inte vänta länge innan mobbningen tog fart via nätet. Jag fick elaka mail där de påpekade alla fel jag hade och hur dålig och värdelös jag var… att de inte kunde förstå att någon gillade mig eller ville vara nära mig. De sa att de tyckte synd om mina föräldrar som fött ett så äckligt barn och att de inte fattade hur mina knän pallade att bära mig (jag var barnmullig). Det ända jag sökte tröst hos under de hör åren var musikgruppen Backstreet Boys som jag var mästerligt förtjust i. Även dem fick jag höra elakheter om… som att de var knarkande bögar och så vidare. Jag skämdes för vem jag var och hur jag såg ut och allt annat som hade med mig att göra.
       När jag gick i sexan så specialiserade sig skolans elever att trakassera mitt utseende och de var duktiga på att påpeka för mig varje dag hur äcklig jag var (vilket jag redan tyckte sedan innan på grund av de sexuella övergreppen). Jag vågade tillslut inte äta när någon såg mig för jag var rädd att de skulle få veta det och då jaga fatt mig efter skolan och slå mig (vilket de hotade mig med). Detta ledde i sin tur att jag ville (i blandning med att jag inte vågade) äta, så att de skulle se hur dåligt jag mådde. Jag bestämde mig, en morgon på väg till skolan, att jag skulle sluta äta. Jag uppfyllde min önskan men det var ingen som hjälpte mig i skolan ändå. Alla bara blundade för mig. Mina plågoandar bestämde sig för att de inte ville slå mig i skolan så de bestämde sig för att hota mig till att göra det själv, genom att säga "gör inte du det så ser vi minsann till att du gör det" och liknande saker. Jag började skära mig själv i armar och ben och började slå mig själv med hammare och annat. Ingen vuxen brydde sig om att prata med mig, fast jag var sönderskuren och slagen. Alla fortsatte att blunda. Min mamma kallade till möte med skolan och mina två huvudplågoandar och deras mammor. Flickorna grät och deras mammor tyckte synd om dem (även fast vi hade dragit ut "bevismaterial" och skrivit ut många av de mail som ständigt fyllde min inkorg). Min lärarinna klappade ihop händerna och sa till tjejerna att de skulle försöka vara snällare mot mig. (Snällare?) Hoten blev allt värre efter det att jag "skvallrat", de bestämde sig för att de skulle hota mig till att ta livet av mig. På samma sätt som tidigare, "tar du inte livet av dig så ska vi se till att du dör"… jag vågade inte gå till skolan längre.
       Hela året fortsatte likadant, jag åt inte och vågade inte gå till skolan. Jag kände mig förlorad och värdelös. Min mamma frågade min lärarinna om jag kunde få en tid hon kuratorn men min lärare sa att det var fullt (vilket jag sedan fick reda på att det inte var, min lärarinna hade inte ens pratat med kuratorn!).
       När jag började i högstadiet så lugnade det ner sig en aning, en av mina plågoandar började på en ny skola och jag antar att de behövde tid för omgruppering innan de kunde börja ge sig på mig igen. När det var klara så började det igen, jag blev förföljd på rasterna (vi gick inte i samma klass längre utan i parallellklasser) och de "skojade" med mig och gjorde hotfulla utkast mot mig när jag gick förbi eller när de gömt sig i korsande korridorer. Jag var ständigt rädd, vågade fortfarande inte äta för jag var rädd att de skulle se. Jag hade fastnat i ett självdestruktivt beteende, som de skapat, och det utvecklades nu till ett missbruk. Jag skar mig i benen (som jag ändå skämdes över eftersom de var så tjocka, feta, fula och äckliga) i ett ända försök att försöka dämpa den ångest jag hade. Jag mådde alltid lite bättre, när jag för en gångs skull kunde koncentrera mig på något (annat), att se blodet rinna. Dock mådde jag dåligt efteråt eftersom jag gjorde det i smyg, då vart ångesten värre och ja la ett snitt till. Jag samlade på krossat glas från marken och i soporna, jag plockade loss rakbladen från rakhyvlarna i soporna och plockade på mig allt vasst som fanns i pappas verktygslådor (rakblad och knivseggar mm).
       Jag berättade för min mentor att jag hade problem med att äta och jag var rädd för vad som skulle hända. Han klappade mig på axeln och sa att "det löser sig nog, tänk på något annat" och så gick han. Vi pratade aldrig mer om det. Han ignorerade mig och mina problem.

Parallellt med detta så var jag ständigt rädd, när jag var hemma, för min sexuella plågoande som hade våran husnyckel hem - vilket innebar att han, rätt var det var, stod bredvid min säng när jag var ensam hemma och sov. Jag var aldrig säker någonstans.

Idag går jag mitt 6e år i terapi (BUP och Vuxenpsyk) samt har nyligen antagits vård på SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) och jag bearbetar ständigt min hälsa och mitt mående. Jag lever inte ett självdestruktivt beteende längre även om jag fortfarande har svårt för maten och träning. Jag har en fast relation sedan två år tillbaka och jag har kommit långt i min resa av återhämtning, även om jag har mycket lång väg kvar. Idag äter jag även en antidepressiv medicin som hjälper mig att leva ett ganska vardagligt liv.

Undrar du någonting, om mobbning eller om min berättelse, mitt liv eller min vård (läs: var som hellst) så fråga gärna. Har du varit med om något liknande så hör gärna av dig då med…

Hoppas jag kunde hjälpa någon genom att skriva detta!
Mvh MollyT

Annons:
lena1
2/11/08, 3:05 PM
#1

gud vad stark du var som skrev detta, det märks att du har kommit en lång bit på väg med ditt liv ;-)

kramar Lena

AnneN
2/11/08, 3:41 PM
#2

Håller med #1, jätte starkt av dej att berätta

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

SusanneStromstedt
2/11/08, 4:09 PM
#3

Oj!!Vilken berättelse!Starkt av dig att berätta!

/Kramis

[LenaB]
2/11/08, 5:00 PM
#4

Mycket stark berättelse!! Stort tack att du ville dela med dig 

mollyt
2/12/08, 12:25 PM
#5

Tack så mycket alla 4! :)
Det är ett långt projekt att återerövra sitt liv men ja, jag är en bra bit på väg!

Kramar tillbaka

Hatasallad
2/12/08, 12:35 PM
#6

Du har utstått mycket lidande. Blir så arg på dina lärare, mentor och dina klasskamrater. Men mest arg blir jag på lärarna, att de visste vad som på gick men gjorde inget för att stoppa mobbningen. Vilka fega idioter!

Ska du inte anmäla skolan? De har ju agerat alldeles fel. Blir så arg på vuxna som inte gör något åt det. I grundskolan gjorde de inget skit åt mobbningen. De sa att man skulle strunta i dem så slutar de. Det är det sämsta man kan säga till en person som får utstå en sån fruktansvärd behandling.

Det är bra att du delar med dig om dina erfarenheter om mobbningen.

Annons:
mollyt
2/12/08, 12:46 PM
#7

Tack Hatasallad!
Du har så rätt i det där med lärarna! Idag kan jag fortfarande vilja skicka ett argt brev och berätta hur djävligt det var och hur jag kände när de bara struntade i mig, - fast det visste vad jag var utsatt för!
Jag har också tänkt tanken på att skicka tacksamma brev till de få människor som faktiskt hjälpte mig. Bara för att uppmuntra dem att fortsätta hjälpa andra! Det är viktigt!

Jojaton
2/13/08, 10:26 PM
#8

Du är stark som vågar skriva det här! Jag önskar dig allt gott i fortsättningen!
Jag blir så otroligt arg på lärarna som inte gjorde någonting, och på föräldrarna till de som mobbade dig.

Johanna - Instagram

numnumnum
10/13/10, 1:06 PM
#9

Det är en hel klass som har läst din berättelse i tron om att det var en novell som var påhittad, men jag sökte på historien på nätet och kom då till denna sida, gud vad hemsk. alla i klassen tyckte det var jättehemsk när det var en påhittad historia men ännu värre när det visade sig vara sant.

 men vem var det som hade nyckeln?

LillaBenice
10/13/10, 11:09 PM
#10

hur kan lärarna göra så…jag vet hur det känns när lärare inte tar till sig det man säger ajg själv för ¨2-3 år sedan när jag gick i 5-.6an fick jag ständigt höra hur dum och patetisk jag var detta sagt ur min lärares mun! jag hade det bra ända tills jag började 3an eller aa bra och bra jag hade mina fienden men inget allvarligt så..i trean fick jag en lärare som sa att allt var mitt och mina kompisars fel när en i klassen har ADHD eller något,hans föreldrar vill inte se att han har ett handikapp ändå är hans pappa psykolog?

Tre dagar innan skol avslutningen i 4an så sa min lärare medans vi öva,Ida du kan ju inte sjunga,du sjunger falskt! MItt inför alla andr,jag stog bara där helt chokad det vart helt tyst ingen vågade säga något!Eter 2 minuter sprang jag ut till toaletten gråtande,hör då hur en i min klass sa att det var dumt sagt och att lärare inte får säga så ich jag hör tydligt hur hon svara,Jo lärare måste säga vad som är sant!

Nu i 7an och 8an har allting försatt,vart mobbad utav några i klassen över mig,edsans jag själv är utpekad till mobbare för grejjor jag inte ens gjort!

så tro mig jag vet hur det känns.

mollyt
2/13/11, 10:13 PM
#11

idolph,

det gör ont i mig att höra att du blivit behandlad så. Jag hoppas att du kan känna och förstå att det din lärare gjorde var fel - och att hur du blivit behandlad under högstadiet också har varit fel. Inte ditt fel men det är dig det har drabbat.

Hur är det nu? Får du vara ifred i skolan? Känner du att du har vänner och människor runtomkring dig som du känner dig trygg med och kan lita på?

Styrkekram!

simudainkain
2/14/11, 10:40 AM
#12

1. Mycket starkt att våga skriva.

2. Det var positivt för mig att läsa då jag också har blivit mobbad. Vi är är flera och tillsammans blir vi starka.

3. Mycket starkt att våga ha ett förhållande.

4. Mycket start att genomföra terapi.

Du är en överlevare. En lärare som var psykolog, sa på en föreläsning till oss; "-När du har bearbetat din uppväxt, om den var svår, då har du mycket kunskap gratis"

Kram och lycka till

LillaBenice
2/14/11, 5:12 PM
#13

mollyt:Jag har det svårt,kan inte lita på lärarna längre..liv rädd fr en i min numera paralell klass(gick i min klass för 2 veckor sedan men bytte pga av mig.)Annars är det väll bra tror jag..

Får du vara ifred i skolan?Ifred och ifred inte riktigt,alltid lärare och andra som är på mig och frågar hur det är,hur det går m.m Mina vänner är dom ända jag litar på och känner mig trygg med iskolan ock har jag alltd en klump i magen men,ska byta skola i höst:).

Annons:
mollyt
2/14/11, 6:16 PM
#14

simudainkair:

Tack! 
Nu var det ganska länge sedan jag skrev det här inlägget. Så mycket har förändrats idag (till det bättre). Men jag vet att när jag skrev detta så var jag fortfarande inne i en period som var väldigt jobbig för mig. Så jag vet att den här sidan, andra med liknande erfarenheter, gav mycket stort stöd. Och det kändes så bra att få prata med andra - kunna dela erfarenhet och åsikt med någon. Vi är många, och det är jätteviktigt att inte glömma bort det - man får inte tro att man är ensam!

Förhållanden kan vara väldigt bra, om de "hjälper till". Det förhållandet jag skrev i här höll sedan två år till. Vi var alltså tillsammans i 4 år. Det var 4 bra år för mig, men det senaste året utan honom har på ett annat sätt varit det bästa i mitt liv! Jag har idag träffat en ny kille som jag fungerar så otroligt bra med, jag har utvecklats som person väldigt mycket mer sedan jag träffade honom. Han har på ett nytt sätt gett mig en bild av vad jag egentligen varit med om. Hur dåligt jag egentligen mått av / och hur mycket jag påverkats av min incest - Men framförallt: Hur långt jag har kommit idag. Det är fantastiskt!

Terapin… ja… jag vet inte vad jag vore utan den egentligen. Eller… Jag tror aldrig att jag skulle ha kommit såhär långt utan den. Jag går inte i terapi (hos en psykolog) längre utan nu går jag bara i behandling för min ätstörning - som på ett sätt är det "sista" jag behöver ordna innan jag kan leva ett normalt friskt liv. Jag tyckte att det kändes JÄTTEJOBBIGT att börja i behandling igen… men nu efter några månader i ny behandling är jag så DJÄVLA NÖJD att jag gjorde det. Jag har kommit jättelångt redan och känner mig trygg och säker där jag är och i den behandling jag får. Jag tror att man måste erkänna för sig själv att man inte blir SJUK bara för att man får hjälp… utan att man ska vara riktigt STOLT över sig själv för att man tar tag i sitt liv - gör livet värt att leva. (De orden hade jag nog behövt få höra tidigare…).

idolph:

Jag känner igen det där. Usch, det är inte bra! :(
Vuxna förstår inte hur viktiga de är för barn… och hur mycket de kan ställa till med om de sabbar det förtroendet! Det är hemskt! Jag blir så arg!
VET du att personen bytte klass på grund av dig - eller känns det så?

Jag får vara ifred nu. Det blev mycket bättre i gymnasiet, då splittrades alla upp från grundskolan och jag hamnade i samma klass som två av mina bästa vänner så jag hade det tryggt på gymnasiet. När jag började plugga på universitetet så vände allt totalt! Jag fick massor av nya (FANTASTISKA!) vänner. Vänner som betyder mer än något annat och som står mig närmare än vad någon av mina gamla vänner någonsin gjort… Och det gick fort! Jag kunde blomma ut till en människa som jag inte kunnat vara… någonsin tidigare. Det var fantastiskt! Det ÄR fantastiskt! Så fort jag slapp "be om ursäkt för min existens" hela tiden så visade det sig att det fanns massor av människor som drogs till mig och ville vara med mig, bli min vän.

Att dina lärare och så frågar hur det är är nog inte ovanligt. De vill säkert bara försöka visa att de bryr sig - även om deras agerande inte känns så bra för dig. :/
Vänner är bra. När du byter skola - kommer du fortfarande att ha några av dina gamla vänner i närheten eller kommer de gå kvar i samma skola som du går i nu?

Om du vill ha någon att prata med så får du gärna maila mig!
KRAM OCH LYCKA TILL!

LillaBenice
2/15/11, 7:20 PM
#15

vet och vet..först så var hon ju såkallad sjukskriven,så var jag inte säker.men nu när hon ytte klass så vet jag för att när man råar namna det för lärarna så blir dom tysta ch inte sger något,ibland går därifrån..och det är bara npga mig som hon kan ha gjort det hon var vänn md ala andra i nklassen..

mollyt
2/16/11, 11:18 AM
#16

Okej.

Hur känns det då? Är det jobbigt eller skönt att ni inte går i samma klass?

LillaBenice
2/16/11, 9:24 PM
#17

hmm ja du,det är väll både jobbigt och skönt..

mollyt
2/19/11, 12:56 PM
#18

Okej, men jag hoppas att det kommer kännas bra snart! :)

LillaBenice
2/19/11, 1:04 PM
#19

Ja,De hoppas jag med:)

DwarfNome
4/6/11, 10:53 PM
#20

Herregud, får tårar i ögonen när jag läser, så starkt av dig att dela med dig! Kram

Bara för att ens dröm är ovanlig, betyder detta inte att den är omöjligt.

Annons:
CharlieSvensson
4/18/11, 3:59 AM
#21

Hej!

Jag blev verkligen rörd när jag läste ditt inlägg.
Det är hemskt när man blir utsatt för sådana saker.

Det gick rakt in i hjärtat på mig.
Ville bara visa mitt stöd.

Ta hand om dig och kämpa på!

/ Charlie

<<<<MUSIKER MED ADHD>>>>

"Why do we always expect home to stay the same? Nothing else does..."

http://attentionwithmusic.blogg.se/

mollyt
4/18/11, 7:24 PM
#22

Tråkigt på ett sätt att göra folk berörda (på ett negativt sätt), men tja jag tror att det har en fördel om man kan få folk att tänka efter och reagera (och agera vid behov). 

Men det är bra med mig idag, jag kämpar på för fullt och har gjort många stora framsteg!

Tack för att ni tog er tid att läsa!
Tack för stödet Charlie!

Sara

Ntigym
1/16/15, 10:27 AM
#23

Hej Molly! Otroligt HEMSKT att du har behövt gå igenom en sådan här tid i ditt liv. Inget människa ska äns behöva vara i närheten av att uppleva det du har behövt gå igenom. Otroligt starkt att du har orkat med det här! 

Vi är fyra ungdomar som går sista året på NTI gymnasiet Stockholm med inriktning film och tv  och ska göra en dokumentärfilm om mänskliga rättigheter. Vi undrar om vi skulle få ta användning av din historia och göra en dokumentärfilm om den?

Mvh. Christopher, Elias, Mikaela, Andreas.

mollyt
1/27/15, 9:41 PM
#24

#23 Hej på er, jag skickar ett mail till er användare 🙂

Leramani
4/2/15, 1:11 AM
#25

Starkt och bra att berätta för att ge andra insikten att de inte är ensamma. Och att det faktiskt kan bli bättre.
 Mycket bättre. Till och med jäkla bra.
Mobbarna däremot sitter kvar i sin dåliga attityd upp till öronkanterna och har inga roliga liv.

De Lapsus Resurgam

mollyt
4/6/15, 2:26 PM
#26

#25 Tack så mycket!

Det är verkligen så sant! Livet kan blir SÅ MYCKET BÄTTRE, även om det tar lång tid. Något som i stunden då kändes som en evighet!

Jag tror att det är viktigt att få höra det från andra - att livet blir bättre. Jag minns första gången jag träffade en annan person som blivit sexuellt utnyttjad, å vad jag grät! Det var så hemskt och plågsamt samtidigt som det sjöng inom mig för att jag inte var ensam om det. 

Men hej, idag är jag en helt annan person! Verkligen lyckligt, jag lever livet! Äter inga mediciner,  går inte längre i terapi, jag har studerat många många år på högskola - har ett riktigt toppenjobb och ska gifta mig med världens bästa blivande man om bara 2 månader nu… Fan vilken revansch! 1-0 till mig! ❤️

mi_cha
10/21/16, 4:16 PM
#27

Starkt och modigt av dig att sätta ord på allt detta och gå utpass öppet med mobbningen och övergreppen ! Det känns fint att läsa att du idag har ett mycket bättre liv och att du fått möjligheten att bearbeta. Värme ❤️

"Fear of the name increases the fear of the thing itself" - Dumbledore

Annons:
mollyt
10/23/16, 7:24 PM
#28

#27 Stort tack för ditt svar! ❤️ Jag njuter till fullo av livet idag, som gift småbarnsmamma lever jag ett liv jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna nå. Men jodå, här är jag! Jag hoppas på lyckliga slut för alla.

Aleya
11/26/16, 12:41 PM
#29

Hemskt det du fått uppleva. Men bra att du får hjälp och att livet ordnat sig. Starkt jobbat.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

mollyt
11/27/16, 8:11 PM
#30

Tack så mycket #29!

Calcifer
11/28/16, 12:03 PM
#31

Tack för att du delat med dig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

mollyt
11/28/16, 8:39 PM
#32

Var så god #31 🙂

anonymis
10/8/18, 5:59 PM
#33

Tack så mycket för att du delade med dig av din berättelse!

Upp till toppen
Annons: