Hon behöver bearbeta det på bättre sätt. Du kan ju föreslå att ni båda två går till ungdoms psyk eller BUP. Alternativt skolkurator. Då känner hon sig inte utpekad, och får den uppmärksamhet hon vill ha, och får arbeta med det. Då kan en professionell människa säga åt henne på bästa sätt att hon överreagerar, om nu inte det hjälper att bara prata ut om det och få hjälp att hantera minnena och osäkerheten. Om hon fortfarande inte vill prata med ett proffs, så berätta att hon gör det svårt för dig att gå vidare när hon tar upp mobbningen hela tiden, och berätta att de på psyk är bra lyssnare. Sista utvägen(inte för att du ska behöva tjata om terapi alltförlänge) så var helt ärlig. Om du vanligtvis är rak och inte vill manipulera så är det nog bäst. Men andra kanske har bättre råd.

Brukar ni "överge" varandra på samma sätt som ni gör med henne? Har du pratat med henne eller dina andra kompisar om detta? Som Cindy S föreslog kanske du kan prata lite om BUP med henne för att se om det skulle kunna vara ett alternativ.

Det skulle kunna vara så att hon bestämt sig för att det är så hon vill se saker, och att även om ni pratar med henne eller försöker inkludera henne mer så kommer hon att undermedvetet vänta på att bli "utesluten" igen, men då har ni iaf gjort vad ni kunnat för att finnas där för henne.

Jag tror jag måste instämma lite. Ibland kan det vara jättesvårt att släppa något, och man kan dra upp det i tid och otid. Jag blev slagen av en tjej medan två andra tjejer höll i mig när jag var 7, de 11. Det var 19 år sedan. Det kan ibland hända att jag berättar det om och om när jag är i en fas då jag mentalt fastnar i den händelsen. Eller de åren jag blev mobbad. Jag tror att en bra idé kan vara att försöka introducera professionell hjälp till henne, men utan att liksom göra det till en stor sak för då kan det hända att hon tar illa upp (inte för att du vill henne illa men för att mår man tillräckligt dåligt och har blivit mobbad kan man ofta se den hjälpen som att någon tycker att det är något "fel" på en, och det stämmer ju inte) men långsamt. Försiktigt.

#1 Mjo kanske kan försöka prata med henne om att prata med iaf någon vuxen liksom.  Då kanske hon kan lyckas bearbeta det :/ 

#2 Jo, liksom behöver jag nu tar jag samma exempel prata med lärarna står ju inte hon eller de och väntar på mig  liksom.  Jag har pratat med 1 kompis om det och hon tycker samma sak, att hon också börjar lessna på det. Men det är svårt att ta upp det med henne själv utan att hon tar illa upp. Därför jag frågar om lite råd

#3 Får försöka göra det, i en bekväm miljö och så  :/

Sammanfattningsvis: Bör jag väääldigt försiktigt ta upp med henne att hon pratar om det som om vi mobbar henne (vilket vi verkligen inte gör) och kanske nämna att hon behöver prata med någon utbildad om det utan att få det bli en big deal ??

Du behöver inte göra det om mobbning. Du kan säga något helt annat. Ta henne åt sidan, säga att hon verkar må lite dåligt, att hon kanske behöver prata med någon - i ord som passar er såklart.

Det var en bra sammanfattning. :) Jag tycker Bellatrix har en bra poäng.