Wow, vilken omtanke <3. Du/ni har hittills gjort rätt tycker jag! Ni bryr er och det märks! Att försöka tänka på någons positiva fördelar och uppskatta och uppmuntra dom är bra! Så länge det känns bra för dig och er ska ni fortsätta.

Ni måste ta kontakt med någon vuxen ni har förtroende för och berätta hur det ligger till. Det kan vara en lärare, kurator, rektor, förälder, nån i kyrkan eller nån annan. Ni är så pass unga att ni inte ska ha ansvaret själva att ordna upp situationen. Slå era kloka huvuden ihop och tänk ut nån ni kan prata med. Är han deprimerad kan det vara så att det finns en anledning som är svår och djup för honom att han faktiskt behöver mer än vad ni kan ge honom.

Men kom ihåg: Att bry sig som du och dina vänner gör är fantastiskt!

#1 tack gör ditt svar! Både jag och Jonathan har pratat med honom om att gå till kuratorn men han vill inte, och det känns inte bra att prata med någon utan hans tillstånd. Tack så mycket men vreden blr gå till Jonathan, han har jobbat utan stopp enda sen det började, det kan vara minsta lilla sak som händer i Jakobs (den depprimerade) liv och så är han där och tröstar försäkrar om att han kan och att han kommer klara det, att allt kommer att bli bra eller vad som helst. Han har tilloch med dragit ner på dina aktiviteter för att kunna spendera mer tid med Jakob. Jag pratar med Jakob varje dag och lyssnar på honom försöker hjälpa och lösa saker. Men jag når inte in på samma sätt. Jag är just nu extremt tacksam att han finns och han skulle göra samma sak för mig. ❤️

Nä förstår att han inte vill ha hjälp av kurator, har själv varit där för länge sen… Tyvärr är det nog det han behöver. Men kan ni inte gå för er egen skull då? Behöver ju inte nödvändigtvis vara kuratorn ni pratar med heller. Nämn inget namn om det känns jobbigt… berätta vad ni själva går igenom. Fråga vad ni mer kan göra och ta all hjälp ni behöver. Ni ska inte gå under!!

Tycker definitivt det kan vara en god idé att prata med någon vuxen. Ni är alla 13, ni är i princip barn, och man kan vilja hjälpa och vilja stötta men i er unga ålder är det inte lätt att ha alla svar eller veta hur man ska göra. Ni kan ju prata med kuratorn och bara nämna att en "vän" går igenom något tufft och ni vet inte riktigt hur ni ska stötta. Nämn inga namn, håll det anonymt, och förklara situationen så ingående som möjligt utan att hans identitet röjs. För ärligt så tror jag att ni behöver någon vuxens perspektiv på det hela. Kanske ni kan prata med någon av era föräldrar? Återigen, utan att specificera vem det handlar om.

[Text borttagen av moderator, det är inte okej att kalla folk vid fula namn.] Låt honom vara och ge honom inte uppmärksamhet så kommer han förstå att han inte vinner något på att vara så och komma över det.

#5 Det är inte tolererat att kalla folk för fula namn här på sidan, vänligen läs reglerna. Händer det igen får du en varning.

Mvh Sajtvärd.

6 Jaha ursäkta då för att jag var rak på sak!

#7 Det är extremt enkelt att vara rak på sak utan att ta till fula ord och tillmälen.

Okej om jag då får omformulera mig så menade jag att den deprimerade ungen som tråden handlar om mest bara verkar vara en gnällspik (Det borde man väl få säga eller?) som tycker synd om sig själv och söker uppmärksamhet genom att försöka framhäva sig själv som en värdelös person som folk ska tycka synd om. Det jag försöker säga är att det bästa vore att strunta i honom så han inser att han inte vinner något på sitt beteende och med tiden komma över det.

Och om du har fel så förlorar en djupt deprimerad person de enda vänner han har och kanske även de enda orsakerna till att han inte gett upp.

TS, ni har gjort och gör det ni kan för en kompis. Som Triccia och Bellatrix sa, prata med nån vuxen. Ni kan inte ta hela ansvaret på er för er kompis välmående. Ni och han behöver hjälp. Börja med att ni som hans kompisar går till nån vuxen och pratar om att en kompis mår dåligt. Fråga vad ni kan göra m.m.

Ni gör redan det bästa nån kan göra för nån som mår dåligt: Att visa att ni finns där för honom.

#10 Ungen är 13 så han lär ju knappast ta sitt liv om det är det du menar. Ungar i den åldern har inte fått så starka känslor än. Alla kommer nog nån gång i sitt liv in i nån period där de känner sig deprimerade och att de inte duger till något men det går alltid över med tiden.

#12 Oj vad fel du har. Mitt första självmordsförsök hände när jag var 14. Och det finns många skriverier om folk i 12-13 års åldern som tagit sina liv. Du kan ju googla för att informera dig lite. Går alltid över med tiden? Jösses, vad skönt för mig då. Jag har varit deprimerad hela mitt liv och är 26 nu, när kan det tänkas gå över tror du, som är expert?

Om du varit deprimerad under större delen av ditt liv så kanske du borde söka hjälp men jag tvivlar på att denna unge varit deprimerad ens ett år så det är knappast samma sak. Bara för att man läser om vissa personer som tagit sina liv i den åldern så är det inte en vanlig sak. Jag tror fortfarande att denna unge kommer komma över sin depression med tiden som de flesta gör. Vill bara tillägga att du även är en vuxen människa och i vuxen ålder så stöter man på betydligt större problem som även kan sätta mycket djupare sår än vad man gör i 13 års åldern. Så kanske inte så konstigt att din depression sitter i längre då.

#14 Nu kan du kanske sluta göra antaganden om människor du inte känner. Jag har sökt hjälp, första gången när jag var 7. Det är otroligt nedvärderande av dig att skriva av någons problem som lätta eller inte lika djupa bara för att de är yngre. Jag sa aldrig att det var vanligt att så unga människor tar livet av sig men du lever med huvudet i sanden om du tror att det aldrig sker. Eller om du tror att alla depressioner går över. Säg det till de som har klinisk depression och kan reglera den med hjälp av medicin men aldrig kan ta bort den helt och hållet - som jag, t:ex.

Sen kan man råka ut för allt möjligt som ung som sätter spår och lägger grunden för en depression utan det du kallar "betydligt större problem i vuxen ålder". Sexuella övergrepp, misshandel, mobbing, osv. Visst, när man är vuxen har man problem som t:ex räkningar, betala skatt, fixa eget boende, arbete, och sånt som i regel inte förekommer när man är barn. Men man kan råka ut för vidriga händelser när som helst i livet oavsett om man är 5 eller 50.

Din attityd är en attityd som är farlig, då den i princip säger till alla i den åldern som kanske läser denna tråd och känner sig deprimerade att de bara ska sluta upp med det, skärpa sig, bli ignorerad av sina vänner så de slutar söka uppmärksamhet, osv. Ja, det finns de som får sin situation att låta värre eller som gör utspel för att få uppmärksamhet, men det är ytterst ovanligt att det inte finns någonting i grunden där ändå. Om en 13-åring skär sig för att få uppmärksamhet lär där fortfarande ska finnas något som får en så pass ung människa att ta till något så drastiskt som att skada sig själv - ibland permanent med ärr som aldrig försvinner. Någon som bara har tråkigt och vill ha lite mer uppmärksamhet från sin omgivning drar i regel inte till med något så drastiskt.

Nu är det dessutom dags att du slutar att använda ordet "unge" i ett nedvärderande syfte. TS har skapat tråden av en anledning, och bara för att de tråden handlar om är yngre än dig betyder det inte att deras känslor är mindre värda eller att de är "ungar" och bara gnäller över ingenting.

Du har framfört din åsikt att TS vän bara är larvig och gnällig och vill ha uppmärksamhet, bra, då är ditt jobb avklarat och då kanske det är dags att sluta trycka ner någon som inte kan försvara sig då det absolut inte är tillåtet på sajten och då du absolut inte har någon som helst aning om hur denna person egentligen känner!

#15 Jag är väl medveten om att självmord inom yngre sker men ifall man ska gå och tycka synd om exakt alla som mår dåligt så kommer folk inte göra något annat än att gå omkring och krama om varandra hela dagarna. Som sagt alla mår dåligt nån gång och för vissa så sitter det i längre än andra. Sen så står det ingenstans i inlägget om att denna person skär sig själv och om han nu gör det så är nog psyket det bästa stället att söka hjälp på. 

Sen så är inte mitt syfte att nedvärdera genom att använda ordet "Unge" enda anledningen till att jag skriver så är för att det rör sig om ett barn.

Du har rätt att mobbning och misshandel är en vanlig anledning för yngre att må dåligt men om detta rör sig kring mobbing så kanske TS borde göra det mer tydligt i sitt inlägg. 

Jag försöker inte på något sätt nedvärdera någon genom att uttrycka mig på detta sätt utan använder mig bara av egen erfarenhet.

#16 Men din erfarenhet kan vara helt fel, och att öppet säga åt TS att de borde överge sin kompis som bara är en, ja du vet vilket uttryck du använde innan jag modererade bort det och gnäller kan sätta en annan persons liv i fara. För du vet inte med säkerhet vad som pågår inom hennes väns huvud. Därför är det helt uppåt väggarna att ge sådana förslag som mycket väl, om du har fel, kan sluta riktigt illa.

Han borde uppskatta det han har mer, att han ens har vänner. Jag hade i princip inga vänner när jag gick i högstadiet.

#19 Jag tror det kan vara svårt ibland, t.o.m. det. Jag har haft svårt att uppskatta min mamma ibland, trots att när jag radar upp allt hon gjort för mig är hon fasiken fantastisk. Det handlar egentligen inte om henne, utan om mig. Att jag har svårt att se att jag är värd någons kärlek eller omtanke.

Tråkigt att du inte hade några vänner när du gick i högstadiet, dock kan jag relatera. Jag hade en.

Jag tror att de e dags för mig att klargöra lite saker, Jakob är inte en uppmärksamhetssökande gnällspik. Det är nästan omöjligt att upptäcka hans depression om man inte känner honom utan och innan. Han är som vanligt i skolan och för världen är det nog inget större fel på honom. Men vi som känner honom kan se i hans ögon att så är det inte. Han gnäller aldrig. Det är vi som ser på honom när det är illa och frågar hur det är, och ibland öppnar han sig och berättar. Jag blir lite förbannad när du ser ner på oss och kallar oss saker vi inte är. Du verkar totalt ha missuppfattat dagens unga tonåring. Jag kan ju börja med att berätta om killen i fråga. Han är som sagt 13 år, tidig in i puberteten och kom i målbrottet vid 11 Års ålder. Han har ett intellekt likt en vuxen man och är engagerad inom politik och sitter i styrelsen för ett ungdomsförbund, han har även kommit ut som bisexuell. Hans känslor förändras inte för hans unga ålder, då han i kropp och huvud är mycket äldre. Hans deppression kommer och går, han har beskrivit det som en svart klump i bröstet som kan komma när som helst utan förvarning. Jag vet inte om han utför något självskadebeteende. Men nån gång har han sagt att det spelar ingen roll för honom om han e död eller levande. Han uppskattar sina vänner väldigt mycket och berättar hela tiden bur mycket vi betyder. Men som ni vet så sitter inte deppressionen där utan det är en obalans i hormonerna (källa: våran kompis så inte säkert :3) och det är helt enkelt nånting han behöver professionell hjälp med. Jag har nästan övertygat honom om att kuratorn e en bra idé, så det går framåt :), jag vet inte hur det går för Jonathan men han fortsätter antagligen att vara den superkompis han är. Hoppas att detta ger en klarare bild för vissa och jag tackar för all hjälp❤️

#21 Ta inte åt dig. Du känner till situationen mer än någon av oss andra, och som jag redan uttryckt har jag påpekat - som Sajtvärd, men även medmänniska - att det inte är okej att utmåla någon som gnällspik. Eller säga att man ska ignorera dem. Ja, det finns faktiskt fall där folk bara vill ha uppmärksamhet. Jag hade en vän som var så en gång. Som kunde hota med självmord om hon inte fick som hon ville, som kunde riva sig lite med en nyckel så det knappt blev något märke och säga att det var vårt fel för att vi hade råkats umgås utan henne någon dag. Då är det inte okej, alls, för man hotar inte med sånt för att få sin vilja igenom. Men det är väldigt sällsynt att så är fallet. Och som jag påpekade också, att vända någon ryggen när de mår dåligt kan faktiskt vara det som gör att de tappar kontrollen helt. Jag blev avskriven som en som bara ville vara "speciell" och få en massa uppmärksamhet av en vän en gång, som sedan vända ryggen åt mig, och det knäckte mig totalt för det handlade inte alls om att jag låtsades må dåligt för att få folks sympati eller en massa kramar eller whatever.

Det är ett farligt råd att ge någon, för man vet inte vilka konsekvenser det kan ha. Jag hoppas att du finner rätt sätt att ge din kompis stöd, för det låter som han behöver det. Men jag tycker fortfarande ni ska prata med någon vuxen, även om det inte behöver inblanda din kompis på något sätt - dvs inga namn nämnda - utan mer generellt "vi har en vän som mår dåligt, hur kan vi hjälpa". För det är en tung börda att bära när man är så ung. Den är tung att bära när man är i min ålder (26 år) också. Men som barn/ungdom ännu jobbigare.

Nikushimi , det är väl just när man är ung och i puberteten som känslorna verkligen är starka! Och i den åldern har man inte den erfarenhet och cynism som kommer med åren, så man är ännu mer utlämnad åt sina känslor.

Och för övrigt så vore världen kanske lite mindre eländig om gick "omkring och krama om varandra hela dagarna" i stället för att mobba eller slå ihjäl dem de inte gillar?

Tack för alla svar, jag tror att han är på bättringsvägen men de e ju svårt att veta:3 Jag uppskattar all hjälp ni ger, tack så mycket❤️

Pick yourself up, dust yourself off and start all over again!

#12 osv. Nikushimi. Din attityd stinker, du talar emot bättre vetande och du riskerar andra människors liv med dina inlägg.  I puberteten har man de starkaste känslorstormarna i livet,  med kast och djupa dalar, man förstärker allt och ser allting i svart och vitt.  Ett sånt inlägg som dina kan orsaka väldig ångest.  Gå och hata någon annanstans.