Funderade ett tag på att skriva om detta, så here we go!

Jag har varit utstött under hela skolgången, från förskola till gymnasium. Oftast så har jag tänkt att det varit mitt egna fel, för att jag var så konstig. Kliché, ja.

Det tog inte särskilt lång tid i lågstadiet att inse att jag tillhörde dom som inte riktigt passade in. Jag hade vänner, jag umgicks till och med med alla som senare skulle visa sig vara mina mobbare. Jag var det där barnet som folk skämdes över att de en gång på lågstadiet råkade umgås med. På mellanstadiet så visade sig mobbningen på riktigt. Folk började inse att man faktiskt inte kunde umgås med mig. Folk jag trodde var mina vänner låtsades som att vi inte brukade umgås efter skolan, för det var ju pinsamt. Min kompis jag känt sedan innan skolåren ville inte synas med mig mer. Jag hade mitt gäng, mina 3 kompisar plus en till som började i klassen senare på mellanstadiet. Och ibland undrar jag hur jag hade mått om jag inte faktiskt hade dessa människor i mitt liv.

Jag var helt klart inte den mest utsatta i min klass. I sexan så var det övertydligt med att jag och mitt gäng var dom utstötta, konstiga. Ingen av oss kunde öppna käften utan att någon skulle snäsa åt oss, och vissa av mina kompisar utsattes för fysiska saker som jag, tack och lov, slapp. 

Det fåniga med hela situationen i mellanstadiet var att när man var ensam med sina mobbare, som man ibland var tvungen att vara på grund utav skolarbeten eller att vi skulle gå ut och gå tillsammans två och två, så var dom trevliga. Dom var så jävla trevliga. Dom värsta människorna i klassen, pratade med en. Vi kunde skratta tillsammans. INGEN i klassen var konstant otrevlig mot mig. 

Och här vill jag visa hur konstigt grupptryck kan vara. Elden brann bara när mobbarna var i grupp. Var det någon som hatade mig På riktigt, eller styrdes dom bara av varandra? Som sagt, jag var inte mest utsatt i min lilla grupp. Så jag vet inte vad som får mobbarnas eldar att brinna, så att säga.

På högstadiet gick det bra till en början i klassen (ny klass), men ganska snart insåg vissa att det var något konstigt med mig och mina kompisar. En av personerna i vårat lilla gäng gick i en annan klass medan vi 4 andra gick i samma.

Och här kommer vi väl till vad rubriken på tråden handlar om. Lärarna som inte brydde sig. När jag tänker tillbaka på högstadiet, så undrar jag vad som egentligen gick fel. Lärarna såg att jag blev mobbad. De sa inget. De gjorde inget. Jag började skolka, fick IG-varningar och det gick åt helvete. Jag kallades in på ett sådant där hemskt möte med mina föräldrar, rektorn, kuratorn, mina lärare. Vi satt i en ring och alla stirrade på mig och försökte lista ut vad som var fel. Ja, hallå, vad var felet? Kanske den fysiska och psykiska misshandeln som pågick dagligen i min klass? Men det spelade ingen roll, därför var jag tyst.

Tillslut någon gång i nian så beslöt jag mig för att säga till en lärare om det. Jag nämnde namn på dom som mobbade mig. Läraren log mot mig, skakade lätt på huvudet, och sa:
"Men inte dom, dom som är så snälla och duktiga."