Egna berättelser

Till mina mobbare

2017-05-12 07:02 #0 av: Herveaux

Jag tror inte iof inte ni någonsin kommer läsa detta, eller att ni ens såg er själva som mobbare. Hur som helst vore det skönt att skriva av sig lite.

I natt hände det igen. En mardröm om min högstadietid.
Det är snart 14år sen vi skiljdes åt en sista gång, men jag minns så mycket från den tiden som om det vore igår. Kanske inte är så märkligt ändå, en del av er kände jag ända från dagis, andra från lekis och några av er kom till vår klass i 7:an.
Jag trodde att ni var mina vänner, tänk så fel jag hade.

Ska vi ta en promenad nedför Memory Lane och se om ni känner igen er?

Att komma ut som bisexuell måste varit ett av mina största misstag.
Vissa av er tog det bra - verkade det som - medans andra var lite mer...aviga.
Men sen började det bli mer och mer konstigt och stelt.
Tex i omklädningsrummet efter jumpan, varför var jag tvungen att sitta i ett hörn med benen uppdragna och med mobilen klistrad i ansiktet så ni inte skulle tro att jag tittade på er? Tittade på er och vart tänd på det jag såg?

När A skulle ha "tjej/film-kväll" berättade några av er att A blivit tillsagd av andra i vårt gäng att om hon skulle bjuda mig skulle inte dom andra komma. Av den enkla anledningen att dom var rädda att jag skulle tafsa på dom.
Alla förutom jag vart bjudna.

Ett av mina andra misstag var helt klart att berätta att jag hade fått känslor för E i vårt gäng. Jag berättade det för två av er i förtroende, men helt plötsligt visste alla, även E. Efter det behandlade E mig som luft, hon såg inte på mig, tilltalade mig aldrig igen.

Nu hade dom senaste tillskotten till vårt gäng helt slutat prata med mig, men jag ville väl ändå tror att er jag känt längst ändå var mina vänner än.
Så kom den där lunchrasten då alla skulle hem till S.
Alla utom jag. Och M...?
Jag frågade M "Varför fick inte du hänga på?"
M: "För då skulle du bli ensam..."
Jag sa till dig M att du kunde springa ifatt dom andra om du hellre ville det, och du satte av som en avlöning.

En märklig dag i aulan kom (var det på en terminsavslutning kanske?), hur som helst så fick några elever i varje klass ett diplom och lite pengar för att dom varit extra duktiga på att bygga broar mellan skolans gamla elever och dom som tillkom när 7:an började, minns ni? 
Både M och E vart uppkallade på scenen. 
Ni fick utmärkelser för att ni varit bra kompisar och brobyggare när ni båda vänt mig ryggen och ignorerade mig?!
Jag minns hur ni andra i gänget som satt på samma stolsrad som mig bara stirrade på mig... Jag hade fullt upp med att hålla tillbaka gråten.
(Givetvis vet jag att ni inte fick era fina utmärkelser för att ni varit elaka mot mig, men just där och då var det svårt att se det som annat än ytterligare ett hån och en bekräftelse på att jag skulle vara utanför.)

Jag började träffa en äldre kille jag lärt känna via nätet, och i slutet av högstadiet var ni så vänliga och upplyste mig om att "det går rykten om dig".
Jaså, undrar just vilka som startade dom ryktena...?

När vi äntligen skulle iväg på klassresa till Gröna Lund trodde jag att dagen skulle bli bra, utanför skolan brukade dom naturliga grupperingarna försvinna och alla hängde med alla. Men när jag var på toaletten passade ni på att smita iväg och efter att ha ringt och frågat vart ni var och bara blev lurad så gav jag upp. Gick och satte mig på en bänk där klassen skulle samlas och väntade på att det var dags att åka hem.  Jag hatade då nya platser där jag inte hittade och var rädd att gå vilse eller bli kvarglömd.

Nu orkar jag inte ta upp fler minnen just nu, det var så mycket saker ni gjorde och sa - inte gjorde och inte sa.
Sakta men säkert bröt ni ner det förtroende jag hade för andra. Min självkänsla och mitt självförtroende smulades sönder.
Idag har jag extremt svårt för att komma folk nära och släppa dom inpå.

Efter avslutningen i 9:an tog det 4 resp. 6 år innan jag hittat två nya vänner som jag vågar lita på. (Som ni kanske minns hade jag inte den bästa hem-miljön heller, men det är en annan historia som även den har satt djupa spår.)

Jag kan inte fatta varför jag fortsatte svansa efter er, men kanske var det för att ni var de enda "vänner" jag hade. Jag var för blyg för att försöka skaffa nya.
Jag kände inga andra, träffade inga andra i min egen ålder.

Jag vet att flera av er har barn idag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att era barn aldrig behöver uppleva att deras vänner hugger dom i ryggen. 

När jag berättar om min historia säger maken min ofta "Hur f*an tog du dig igenom det där? Du måste vara otroligt stark psykiskt."
Jaa, kanske det, men det har kostat mycket också. Självskadebeteende, depression och ångest är numera helt normalt för mig att hantera dagligen.

Jag kommer aldrig förlåta, men jag hoppas jag en dag kan lägga det bakom mig.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-05-12 08:03 #1 av: _Fisken

Usch va jobbigt. Ledsamt att läsa men bra att få det uttalat. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.