Annons:
Etikettallmänt
Läst 4506 ggr
[LenaB]
2007-12-10 00:21

Lyckliga slut finns!

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Livet återvände för Emma och Daniel.

Bryr du dig? Med den frågan inledde vi en uppmärksammad artikelserie om mobbning i den svenska skolan för ett år sedan.

Ja, visade det sig. Våra läsare brydde sig. Och mest brydde de sig om 15-åringarna Emma och Daniel.

Hon gick till första skoldagen i nian - och möttes av en sten i bakhuvudet.

Han misshandlades av mobbarna - och flydde hemifrån. Sedan gick ett år.

Det finns lyckliga slut, även i helvetet.

Någonting har hänt. Det är inte bara hårfärgen som är annorlunda. Man märker det i tonfallet, i ögonen. Förra hösten tittade Emma mest ner i bordet. Eller försiktigt upp under den blonda luggen.

- Hon har så svårt att lita på folk, sa mamma Monica då.

Det var kanske inte så konstigt.

Hon hade svikits av alla.

Första dagen i nian möttes hon av en sten i huvudet.

Hemma hade mamma Monica gömt hotbreven, som kommit inför skolstarten, under klockradion i sitt sovrum.

Helvetet i Funäsdalens centralskola hade pågått i fyra år - misshandel, hån och hot.

Och när vi träffade Emma den där hösten 2006 hade hon sedan länge slutat berätta för lärarna. Ingen trodde henne ändå.

En månad efter skolstarten hade Emma fått nog.

Hon skulle ta sitt liv.

59 mil söderut, samma höst, samma helvete. Daniel var också femton år. Han hade flytt hemifrån.

Tre års mobbning kulminerade i att en lynchmobb hade misshandlat honom utanför lägenhetsporten.

Vi träffades i Sollentuna centrum en höstsolig förmiddag. Daniel hade inte varit hemma på två veckor. Flyttade runt bland kompisar och syskon i förorterna.

- Nästa gång bryter de ett ben på mig, sa han allvarligt.

Just den där höstsoliga fredagen åt mobbarna på Vasa Real pannkakor med jordgubbssylt i skolmatsalen. Daniel hade några paket nudlar med biffsmak i förvaringsboxen under sadeln.

Han visade gärna trick han kunde göra med mopeden.

Ett år senare träffas vi åter i Sollentuna centrum. Livet har förändrats, konstaterar han. Han har börjat gymnasiet. Tar t-banan i stället för mopeden till skolan. Och han vill inte längre sluta leva.

Sedan gick ett år.

Vi ställde en fråga. Vi fick ett svar.

Ja, folk bryr sig.

Aldrig tidigare hade så många läsare hört av sig om en artikelserie i Aftonbladet. Tiotusentals upprörda skickade brev, ringde och startade namninsamlingar.

Och det kanske viktigaste av allt:

Folk trodde på dem.

Både Emmas och Daniels skolor förnekade bestämt att ungdomarna var mobbade. Vuxenvärlden som skulle skydda Daniel och Emma valde att tro på kollektivet.

Skolorna valde, tvärtemot det svenska folket, att inte bry sig.

Paradoxalt nog fanns det alltså ett ställe i Sverige där Emma inte hade något stöd - och det var i den lilla byn hon råkade bo.

Några dagar efter artikeln i Aftonbladet tömde skolan hennes skåp och krävde tillbaka skåpnycklarna. I juni blev hon inte inbjuden till skolavslutningen.

Funäsdalen slöt sig.

- Till och med kassörskan i affären har slutat hälsa, sa mamma Monica.

Det var då familjen bestämde sig för att flytta.

Daniel bytte skola redan samma höst. Hans mamma och systrar hämtade skolböckerna i skåpet. De lät hälsa:

- Daniel kommer aldrig hit igen.

På den nya skolan kände han sedan tidigare flera andra elever.

Betygen räckte inte till hotell- och restauranglinjen. Men Daniel trivs med att plugga upp betygen - och siktar på att komma in nästa år.

- Jag slipper ju vara rädd hela tiden, säger han.

Men det finns där. Både hos Emma och Daniel. Såren som tar tid att läka.

När 16-årige Riccardo misshandlades till döds på Kungsholmen revs de upp igen. Två av de misstänkta killarna var en del av lynchmobben utanför Daniels lägenhet.

- Det kunde ju lika gärna varit jag.

Emma tog inte sitt liv. Inte Daniel heller.

De överlevde.

Och när vi nu talas vid, när ett år har gått, då är deras utveckling snarlik. De talar om rädslan som avtar, båda på sitt sätt, ovetande om varandra. Daniel med sin truliga hårdhet, Emma med en inkännande försiktighet.

På andra sidan helvetet har både Daniel och Emma fått upprättelse.

Daniel mötte den ledande pojken ur lynchmobben i rätten - och fick honom fälld för misshandeln.

Centralskolan i Funäsdalen krävs nu av elevombudsmannen Lars Arrhenius - som under det senaste året bedrivit ett korståg mot blinda skolledare - till ett rekordstort skadestånd.

Men trots skadeståndet strider Centralskolan i Funäsdalen fortfarande mot Emma.

De vägrar betala.

- Pengarna spelar ingen roll, säger Emma. Men jag tycker att de borde be om ursäkt.

I morgon är det skola igen.

- Jag har matte i morgon. Till och med det känns roligt. Det är nästan lite konstigt, säger Emma.

Hon berättar entusiastiskt om livet på den estetiska linjen i Östersund. Om alla kompisar. Stämningen som är så fantastisk.

- Ingen reser sig från bordet när jag sätter mig längre.

Och på Rudbecksgymnasiet i Sollentuna planerar Daniel inför framtiden:

- När jag är klar med skolan ska jag öppna en svensk restaurang utomlands. Vi ska sälja köttbullar och sånt. Man kommer att tjäna grova pengar på det.

Detta är två historier med två lyckliga slut. Emma och Daniel mår bättre nu. Det finns en framtid.

Vi kunde sluta där.

Men det vore samtidigt att blunda för att dessa två historier är två vinster i ett hav av förluster.

I morgon tvingas omkring 100 000 mobbade skolbarn packa väskan och gå till skolan - för att ännu en gång hånas och kränkas, misshandlas och brytas ned.

Helvetet börjar om, det gör det alltid.

[Ronnie Sandahl](mailto:ronnie.sandahl@aftonbladet.se?subject=Det finns lyckliga slut, även i helvetet)
[Maria Trägårdh](mailto:maria.tragardh@aftonbladet.se?subject=Det finns lyckliga slut, även i helvetet)

Relaterade länkar

      Av LenaB

Datum för publicering

  • 2007-12-09
Annons:
[LenaB]
2007-12-14 17:59
#1

Ja tänk så många barn som har det så här varje dag i skolan! Fy så hemskt.

Vh LenaB

SusanneStromstedt
2007-12-14 18:54
#2

Men vilken tur för dessa ungdomar som kunde börja om.

Det borde fler få chansen till att göra..

Upp till toppen
Annons: