# Förlåta mobbaren Author: [Borttaget] Skulle ni vilja eller har ni kunnat förlåta den som mobbade? ## Comment 1 Author: Gronstedt Jag har inte det avlägsnaste intresse av att förlåta dem och kommer aldrig att ha. De är helt enkelt inte längre relevanta. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag skulle vilja kunna ta det steget då jag inte vill hålla fast vid dom känslor jag har angående dom. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mig dit. Dom kommer aldrig ha en plats i mitt liv men jag önskar väl att jag kunde tänka något i stil med att det var så många år sen och vi var bara ungdomar.  men dom spelar en sån stor roll i hur jag mått i flera år, så jag vet inte om jag kan släppa det. ## Comment 3 Author: Calcifer Jag måste nog svara annat. I 99,9% av fallen finns ingen förlåtelse från min sida. Men en tjej har jag förlåtit, och hon var absolut inte en av de värre utan hon var snarare mer "en i mängden" och var totalt elak mot mig i kanske sex-sju veckor. Och det var mer töntiga grejer, som att sprida rykten om att jag kopierade henne för att jag ville ha ett par likadana skor som henne. Hon har bett om ursäkt, förstått att hon haft fel och hon skäms även rejält. Henne har jag förlåtit, och jag har henne som vän på facebook nu. Jag är nöjd med det beslutet och mår mycket bättre sedan vi lagt det bakom oss. Men de som gjorde mitt liv till ett helvete i åratal och som aldrig bett om ursäkt eller ens påvisat att de ångrar sig eller förstår att de gjort fel kommer jag aldrig förlåta, någonsin. Däremot är det inte heller så att jag lägger ner tid och ork på att gå omkring och hata dem. ## Comment 4 Author: VildaVittra Ja, jag förlåter när de tagit ansvar för det de gjort och sagt. Jag har förlåtit avsevärt värre saker än mobbing. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #3 Det kanske är det som gör en stor skillnad, när personen ber om ursäkt. Tror du att du skulle förlåta om nån av dom värsta efter flera år skulle ha bett om ursäkt? ## Comment 6 Author: Calcifer #3 Nej inte en chans. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Kom på att jag faktiskt förlåtit en. Men han var knappt inblandad egentligen, och blev i längden ett offer själv eftersom hans vän använde hans mail i det elaka "skämtet". Han bad om ursäkt och det är guld värt. ## Comment 8 Author: TatsuOni När jag var yngre började min bästa kompis mobba mig tillsammans med resten av klassen. Henne förlät jag flera år senare och vi blev vänner igen. Har dock ingen kontakt med henne idag. De andra som mobbat mig riktigt grovt har jag ingen tanke på att förlåta. Jag tänker sällan på dem. Jag lägger inte min energi på att avsky dem. Men förlåta dem ser jag ingen anledning till att göra. ## Comment 9 Author: Lucifer Sam Jag svarade nej men det beror på vad som menas med att förlåta. Jag hatar inte dygnet runt men en tung sorg bränner ofta inombords. Precis som i Bellatrix’ fall har _en enda_ person sagt förlåt och även i detta fall var hon inte på långa vägar en av de värsta mobbarna. Ursäkten kom då jag som 18-åring lagts in på sjukhus för anorexin och var riktigt illa däran och låg med både dropp och sond. Hennes mamma jobbade där och hade "skvallrat" om att jag var där och hon kom dit och vi talade länge om allt som varit. Hon berättade hur hemskt det kändes att inse att min situation kanske bottnade i det hon och de andra utsatte mig för i alla  år - från ettan till nian. Annars har ingen sagt ett pip; de gånger jag stött ihop med någon så har de tittat bort. Om det beror på dåligt samvete eller på kvardröjande förakt vet jag inte men jag tvivlar på att de förstår hur mycket de förstörde för mig – hur jag bröts ner och skämdes för att jag var den jag var. Det är lätt för utomstående att säga att man måste sluta älta – att man ska förlåta och gå vidare. Kanske ligger det något i det men vad många som aldrig blivit mobbade inte tänker på är att man inte bara sörjer eller är bitter för vad som faktiskt hände – det, alla deras slag, spe, sparkar, knuffar och spottloskor kan kanske förlåtas. Men utfrysningen och det som följde av den är värre och innebar att man berövades så otroligt mycket. _Jag sörjer mest det som inte hände._ Jag fick aldrig uppleva att ha en bästis att ha hemlisar med, att bli bjuden på kalas, att bli uppbjuden och dansa på skoldansen, att kompisar ringde eller liknande. Jag fick så gott som aldrig vara med och hoppa hopprep, byta bokmärken eller liknande. Jag fick stå bredvid och inse att de hatade mig och känna deras föraktfulla blickar och veta att de talade om mig. Allt detta som hör barn- och ungdomen till går aldrig att ta igen och det sörjer jag som sagt och kommer att ha svårt att förlåta. ## Comment 10 Author: Calcifer För mig känns det så att ge ett förlåtande är ju samma sak som att säga "vi är okej nu, du och jag, jag är inte längre arg på dig för vad som hänt och kan acceptera vad du gjorde". Det kan inte jag. Jag kommer aldrig acceptera det vidriga människor gjorde mot mig. Aldrig. Och jag kommer aldrig förlåta dem. En tjej var ett undantag för regeln. Även om de andra skulle be om ursäkt skulle jag inte förlåta dem. Någonsin. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Varför skall man förlåta någon som är elak mot en? ## Comment 12 Author: Lucifer Sam #11 : Försök till svar: Det verkar finnas en trend eller vad man ska kalla det att man ska vara positiv och inte långsint. Alla dessa klämkäcka überhurtiga böcker om hur man skaffar sig självkänsla och liknande utgår från att man måste vara harmonisk och bli fri från sina jobbiga tankar. Förlåtelse är vackert och storsint – bara tjurskalliga offerkoftor gräver ner sig…. Nu förlåter vi allt och alla – vi sjunger samfällt ”we shall overcome” och så kramas vi allihop  – tjohej vad allt känns bra när bitterheten försvann! Jo det var IRONI…. Att sluta hata är en sak men att förlåta är mer som att säga ”okej du förstörde mitt liv men det gör ingenting”. Till och med jag har mer självrespekt än så – trots att jag fortfarande kämpar med att känna existensberättigande. ## Comment 13 Author: [Borttaget] #11 för mig handlar det bara om en önskan att kunna släppa helt och hitta någon slags förlåtelse för det. Men jag tror inte jag kommer ta mig dit. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Nej, jag skulle inte förlåta någon även om de grät på sina bara knän. Jag skulle tala om för dem att jag uppskattar att de ångrar sig och att de visar det, men att jag inte kan förlåta dem. Jag kan förlåta en person som kommer försent till en bokad tid, för det kommer jag ha glömt veckan därpå och det kommer inte dyka upp helt random om 3 år och göra mig ledsen. Tankarna kring mobbing dyker upp lite då och då, och då mår jag dåligt. Därför kan jag inte förlåta dem. ## Comment 15 Author: Calcifer Jag tycker inte det finns några som helst paralleller mellan att gå vidare och att förlåta. Jag har gått vidare från mycket som hänt mig, t:ex våldtäkten - men inte fan tänker jag förlåta han som gjorde mig så illa. ## Comment 16 Author: Cahira What #15 said. ## Comment 17 Author: Gronstedt Säger som #15, att gå vidare, att släppa det som varit, att sluta hata och att förlåta är helt olika saker. Man kan gå vidare utan att sluta hata, man kan släppa det som varit utan att förlåta. Förlåtelse är en aktiv handling som kräver energi. Jag skulle aldrig lägga ned energi på mina mobbare. ## Comment 18 Author: Lucifer Sam Jag kom nu att tänka på ett snyftprogram som sändes i TV för ganska länge sedan (90-tal tror jag) som hette just ”**Förlåt mig**” där folk som av olika anledningar hade dåligt samvete skulle be om ursäkt. Den ”förorättade” visste inte varför denne kommit till programmet utan blev inför kameror och publik konfronterad med människor som på olika sätt hade varit minde hyggliga mot dem.  Ibland handlade det om verkliga mobbinghistorier. Det slutade alltid med att de försonades och kramades till programledarnas och publikens jubel och rörda tårar. SÅ UNDERBART FINT!! Fy **f\*n** vad jag avskydde det äckliga och sentimentala programmet; jag ville på allvar skicka bomber till redaktionen! Hur skulle den ditbjudne kunna neka den andre förlåtelse i TV? Det var ren förnedring! Ett klipp finns här som i detta fall dock handlar om en tämligen harmlös historia. Men bara introt visar hur smetigt hela upplägget är – förlåt så blir världen vacker! USCH ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Tur att de inte bjöd in mig 😃 Blir jag konfronterad så låser jag mig helt och totaltvägrar allt och går i stridsställning. Gissar att de antignen delvis förvarnat folk om vad programmet handlar om, eller så spela de in massor med extra avsnitt med folk som reagerar "fel" utan att sända dem därefter. ## Comment 20 Author: Cahira 🤮 ## Comment 21 Author: Gronstedt #18: Jag minns det där, tyckte det var vidrigt! Bara ännu ett sätt för mobbarna att kränka och plåga och dessutom sätta på sig en gloria. ## Comment 22 Author: Calcifer Sånt där hatar jag. Verkligen hatar det. Skulle jag bli indragen i ett sådant program av mina mobbare skulle jag gapskratta i deras ansikte och berätta allt vidrigt de gjort och fråga publiken om de skulle förlåta sånt... ## Comment 23 Author: Chiquita_animal Jag förlåter de som jag värkligen tror att dom kommer sluta med det, men det finns andra jag aldrig kan tänka mig förlåta för dom bara börjar om igen och fortsätter.. 😢 ## Comment 24 Author: [Borttaget] #18 det där är ju bara hemskt. Att bli satt i den sitsen av någon som gjort en illa. ## Comment 25 Author: silversol35 Jag förlåter inte, jag går bara vidare. Jag tror inte att man måste förlåta för att kunna släppa något, när jag har bearbetat det färdigt så är det inget jag tänker på. Visst kan man tänka att de inte visste eller förstod vad de gjorde, men för mig funkar det bäst att tänka "puckon" och inte lägga massa energi på att försöka förstå varför. Och det känns lite som att man behöver förstå varför för att kunna förlåta någon. och så mycket energi vill jag inte lägga på människor som varit otrevliga. ## Comment 26 Author: [Borttaget] Jag fattade int evad som var dåligt? Hon bad om ursäkt o gav blommor. Man borde ge en andra chans ;) Men inte om det är nått jätte dåigt ## Comment 27 Author: Lucifer Sam #26 Som jag skrev i #18 så var detta ett harmlöst exempel; det var det enda jag hittade på Youtube. Man som sagt, i flera fall var det  fråga om riktiga fall av grov mobbning (samt i andra fall otrohet etc.). Det är just principen att på detta sätt mer eller mindre sätta den andra i en jobbig situation; han eller hon mår kanske fortfarande dåligt och att då konfronteras offentligt med en före detta plågoande  är inte så kul Och som sagt: INTROT! **Förlååååt meeeej!** ackompanjerat med tårar och kramar som visar hur vackert det är att vara storsint och förlåta och kanske framförallt - hur stort det är att be om förlåtelse. Det är mobbaren som har övertaget i detta fall. ## Comment 28 Author: Calcifer #26 Jag känner inte dig, så jag vet inte vad du gått igenom. Däremot har man blivit så plågad att man hatat att man ens funnits och känt att man borde nog dö för att världen ska bli lite bättre (eftersom man är så vidrig att man gör ju världen sämre bara av att existera) är det fullkomligt vidrigt att bli dragen till något TV-program som bara existerar för att det ska komma tårar och alla ska tycka "guuuud vad fin mobbaren är som ber om ursäkt". En ursäkt betyder inte alls att de ångrar vad de gjort. Jag skulle t:ex bli helt vansinnig om han som våldtog mig drog mig till ett program för att be om ursäkt där hela publiken sitter och tyckar att guuuud vilken underbar kille som ber om ursäkt och har blommor med sig, snyft snyft. Nej, han är inte underbar. Han är en våldtäktsman som tog från mig en bit av min själ jag ALDRIG kan få tillbaka. Det är ALDRIG fint eller gulligt och han FÖRTJÄNAR inte att bli sedd i TV som någon j\*kla hjälte. ## Comment 29 Author: [Borttaget] Ne men hon gjorde inget särskilt, nån råna cykeln ## Comment 30 Author: Calcifer Nu har det ju redan nämnts att inte alla historier var så tama. ## Comment 31 Author: [Borttaget] Jag har tagit mig förbi den delen av mitt liv, det är inget som ligger och bränner i mig direkt längre som det gjorde ett bra tag efter mobbningen tog slut då jag började gymnasiet. Men jag kan ändå inte förlåta dem som behandlade mig som skräp, varför ska jag?  Tycker bara synd om dem och hur misslyckade de kommer bli med sin attityd i livet i allmänhet. Min revansch har varit att gå från ensam tjej lidande av fetma till en tuffare tjej, jävligt tränad och har världens mest underbara pojkvän. Har fått många kommentarer av de som har mobbat mig 'damn du ser bra ut', men jag kommer aldrig ändå förlåta för det dem gjorde mot mig. Finns ingen ursäkt till hur de behandlade mig under alla åren jag blev mobbad. ## Comment 32 Author: Gronstedt #26: Någon kränker dig fysiskt, emotionellt, mentalt och sexuellt varje dag i åratal, sedan går hen till TV och bokar tid för att släpa dit dig och visa upp för hela världen exakt vad hen gjort mot dig och sedan förringa din plåga och dina minnen en gång till genom att sätta dig i en situation där du antingen måste svälja skiten och se glad eller _ännu en gång_ dömas som en idiot som förtjänar allt du fått och allt du får. Jag ser väldigt många problem med det upplägget. ## Comment 33 Author: Lucifer Sam #31 Det är jättekul att höra att du kommit vidare och du ser verkligen bra ut på bilderna - cred till dig. Men … ta inte detta fel nu men jag hoppas att du inte enbart har byggt upp din identitet och ditt ditt självförtroende på att vara grymt vältränad och på de komplimanger den kroppen ger dig – _det är en väldigt skör plattform_. Jag har själv gjort misstaget att försöka göra revansch på olika sätt men det ger också en press att håll sig kvar där. Hoppas att du inser att du är bra även om du av någon anledning skulle råka tappa formen eller orken. Befinner mig själv nu i en situation där det liv jag byggt upp de senaste åren fallit samman på grund av en rejäl utmattningsdepression orsakad av att jag så desperat ville visa att även jag dög något till. Det är inget man önskar någon eftersom tanken på att man kanske trots allt är kass lätt kan komma tillbaka. Man är mer än det man presterar – det är något jag hela tiden måste försöka intala mig men med den bakgrund jag (i likhet med så många andra på den här sidan) har är det påståendet dessvärre inte alltid helt lätt att verkligen ta till sig. ## Comment 34 Author: Grodan Jag ville svara ja, men tyvärr... De enda jag förlåtit är de som är besläktade med mig. Jag har förlåtit dem i mitt inre, för att jag själv inte skall älta. En dag kanske jag berättar det för dem. De andra som mobbat för att... ja varför? Nej, tyvärr... Det kan jag inte just nu. Kanske efter att vi pratat om det och DE ber om ursäkt. Kanske då. ## Comment 35 Author: molam Jag förstår att mobbaren inte mår bra av vad den gjort så jag vill förlåta dom alla, men jag har än idag inte tagit mig mod till att göra det ## Comment 36 Author: [Borttaget] #33 Började träna för jag var rädd för att dö. Var ute och gick med familjens hund en kväll, skulle gå upp för en kulle och det kändes som jag fick en hjärtattack. Jag blev till 70% mobbad pga min vikt, därför känns det som ett slag i ansiktet på dem som har mobbat mig för att tidigare vara tjock, men nu ger mig kommentarer om att jag ser tränad ut. Idag fortsätter jag träna, hårdare, för min egen del, som jag alltid har gjort, men för att bli starkare/bygga. Att 'före detta' mobbare ger mig positiva kommentarer är bara ett plus i kanten. Så ser jag på det iallafall. ## Comment 37 Author: Gronstedt #35: Det där tror jag inte ett dugg på - jag är övertygad om att mobbarna fortfarande har en varm, gosig känsla i maggropen när de tänker på allt roligt de hade med mig. Om de alls minns något så oväsentligt som 8 års daglig misshandel. ## Comment 38 Author: molam #37 Jag var mobbad i 10 år Allting dom gjort emot mig ligger kvar jag vågar inte ta så många chanser, och det vet dom, och mina mobbare är nu 19-20 år och mår inte så bra för vad dom har gjort Jag har Alltid varit stark i psyket under skoltid HAr inte visat mina svagheter annat än att jag nästa inte pratar med nån. Men jag vet att mina mobbare mår dåligt för vad dom har gjort, därför det har dom sagt, jag har fått brev och mail av dom som sagt att dom vill ha min förlåtelse, men jag har inte tagit mig mod till det. ## Comment 39 Author: Gronstedt #38: Vill du förlåta dem för din egen skull så gör det. Men gör det inte för deras skull. ## Comment 40 Author: Lucifer Sam Huruvida mobbarna ångrar sig är säkert individuellt men jag tror inte heller att de flesta ligger sömnlösa om nätterna och tänker vad de gjorde mot mig. Jag håller inte heller för uteslutet att flera av dem om de (mot förmodan) skulle minnas mig skulle tänka något i stil med ”LuciferSam ja, fy f\*n va konstig och ful hon va – helt störd ju”. Nej, som det talats om i andra trådar så vill folk gärna försvara mobbarna genom att framhålla hur synd det är om dem – både då och framförallt nu efteråt på grund av plötsligt uppkommet samvete. Vi mobbade blir därigenom mer eller mindre pressade att "förlåta" eftersom våra gamla plågoandar ju ”lider så svårt av vad de gjort” att även deras liv är påverkade. Även om vissa kanske har fattat att de ”kanske var lite taskiga mot mig” (deras ord) så ”var det ju så länge sedan” att det borde vara glömt. Tja, jag är väl fortfarande överkänslig, dum och totalt humorlös för jag fattar fortfarande inte att allt "bara var på skoj ju..." ## Comment 41 Author: Gronstedt #40: Tja, skulle mina mobbare mot förmodan lida, så kan de fortsätta med det, vad mig anbelangar. Jag har till och med blivit uppringd av en av dem när det skulle vara klassåterträff, hen förklarade att de särskilt gärna ville att jag skulle komma för att återuppleva vår speciella gemenskap. Jo hejsan! Skulle inte tro att de ångrar sig, nej ... ## Comment 42 Author: Calcifer Mina mobbare har antingen ingen aning om vad de gjort eller så är de nöjda och glada. Och är det någon som mot förmodan mår dåligt är det deras problem. ## Comment 43 Author: Grodan #37 LOL... ja, jag kan faktiskt se det framför mig... hur mobbarna har en varm gosig känsla i magen... hur de riktigt gottar sig... när vi pratar om riktig elaka människor i a f ## Comment 44 Author: Ronja06 Världen är bra liten ibland. Efter högstadietidens väldigt jobbiga år (både psykisk och fysisk mobbning under ett par år kan man säga lite kort. Kändes som jag var placerad i helvetet på jorden) var jag redo att lämna allt jobbigt bakom mig. Börja på nytt. Jag hade valt en linje på gymnasiet som jag verkligen såg fram emot att börja. Går in i klassrummet och ska möta min nya klass för första gången. Och där möts jag av en av de som "mobbade" mig under högstadiet. En av de människor som sårat mig djupast. Kan väl inte säga annat än att jag blev i chock. Fick så ont i magen så jag vet inte vad. Full av ångest. Men tog mig i kragen och lovade mig själv att gå vidare från vad som hade varit. För jag ville verkligen gå den här utbildningen och göra de åren roliga! I 1 års tid var det väl lite spänt mellan oss. Men plötsligt började det långsamt släppa. Egentligen är det väl inte konstigt när allt kommer omkring, hon hade en fruktansvärd ångest för det som hade hänt och litade inte på mig när jag sa att det var ok. Att jag hade gått vidare. Än idag, flera år efter studenten, har vi fortfarande kontakt och ses var/varannan vecka fortfarande. Pratar dagligen. En av mina närmsta vänner helt plötsligt. Och ja, jag vet också om att hon känner likadant.  Inget jag räknade med. Men jag är så otroligt glad att jag har henne som vän idag! ## Comment 45 Author: RebeccaG För ett tag sedan skrev en tjej i klassen ganska elaka saker om bl.a. mig på sin blogg.  Senare förlät jag henne då jag ansåg att jag stod över sådant, att ta illa upp över något som skrivits över nätet. Jag e bättre än det helt enkelt.  Idag är hon en av de 4 människor jag vågar lita på, när resten av världen verkar vara emot mig.  Men den idioten som förstör mitt liv nu - Ser honom hellre död än förlåter honom för allt ont han gjort mig.  Jag har j\*vligt svårt att lita på människor.  När man har förlorat den tilliten får man aldrig tillbaka den. Punkt. ## Comment 46 Author: [Borttaget] Nej, jag skulle inte kunna förlåta de personer som mobbat mig. Jag har blivit väldigt mobbad under mina 17 år och blir det än idag. Jag tänker nog inte dela med mig av mina tankar kring detta då det gör ont. Jag kanske möjligtvis skulle tänka mig att förlåta några av tjejerna som i 6:an var med "huvudmobbarna" och mobbade mig, ifall de bad om ursäkt, men det har de aldrig gjort. Väntade under 3 år och fick aldrig höra ett trevligt ord från dem även om jag inte längre blev aktivt mobbad utav dem.  Det finns ett undantag, jag har kunnat förlåta en person. Det var en kille som var taskig mot mig i 2:an och 3:an. Han hade någon diagnos och hade problem med att anpassa sig till klassen eftersom att han var så mycket större och hade svårt att koncentrera sig. Men jag mötte honom för två år sedan. Han kände igen mig och vi började prata. Jag tror att jag egentligen hade förlåtit honom innan vi träffades eftersom att jag insåg att vi var så små och att han hade problem. Men han bad om ursäkt och sade att han ångrade det han hade gjort. Vi har faktiskt kontakt än idag. Fast egentligen tror jag inte att han kan klassas som mobbare, fast han gjorde att jag fick många blåmärken och var rädd för att gå in i klassrummet först när jag var 8-9 år. ## Comment 47 Author: [Borttaget] Jag förlåter inte, men jag har gått vidare och hoppas att ni alla går vidare med även fast det kan va svårt att gå vidare och ta sån tid ibland med ## Comment 48 Author: catcult När Columbine-skjutningarna precis ägt rum var min första tanke att jag faktiskt kände förståelse för dem. Det låter hemskt i text, men det var verkligen min första, ocensurerade, tanke. ## Comment 49 Author: [Borttaget] Jag har förlåtit alla mina mobbare. Det är tack vare dom som har gjort mig till den jag är idag. En starkare och bättre människa. ## Comment 50 Author: Calcifer #49 Det är jättebra tycker jag. Personligen kommer jag aldrig förlåta mina mobbare, men jag har ändå gått vidare och lagt det bakom mig. Skulle jag träffa dem nu skulle de inte finnas för mig, för jag tänker aldrig ödsla en enda känsla till på dem. ## Comment 51 Author: Praefatio Jag har förlåtit de som verkligen visat att de förändrats. Umgås med en av tjejerna idag, hon försöker verkligen visa att hon hade fel, att hon gillar mig. Hon har aldrig, sedan jag träffade henne i vuxen ålder, försökt trycka ner mig utan tvärtom på ett genuint vis visat att hon ångrar sig. Ett par av killarna har jag också förlåtit - eftersom de ärligt har bett om ursäkt. "Jag fattade aldrig att det var mobbing, jag tyckte egentligen att du var en bra person och trodde bara att jag retades lite. Jag var jättekorkad." Nej, man kan ju faktiskt förändras och bli vuxen från 10 års-åldern till 25 års-åldern. **Resten har jag svårt att se att jag kan förlåta.** De flesta kommer jag aldrig träffa igen men utifrån vad jag hört av andra är de fortfarande osäkra personer som trycker ner andra för att själva må bra, eller för att inte ställa sig i dålig dager med andra "mobbare". En av tjejerna träffar jag ibland för att hon är med i ett i övrigt schysst kompisgäng. Hon gör fortfarande sitt bästa för att trycka till mig när hon får chansen. Så diskret som möjligt numera, hon vet ju att det ställer henne i dåligt ljus... 😟 Samtidigt är jag glad att jag fick träffa henne igen, för som vuxen genomskådar jag henne. Jag hör på det hon säger att hon känner sig hotad av mig, att hon själv känner sig misslyckad och försöker må bättre genom att trycka ner mig. Den händelse som fick mig att verkligen fatta det var följande: Vi satt i gänget och pratade om våra förhållanden. En tjej sa någonting i stil med: "Men åh, du och din fästman har ju varit ihop i nästan fyra år och bott i en etta i typ tusen år! Hur har ni klarat det egentligen, ni måste vara jättetighta som orkar?" "Ja, vi har det faktiskt jättebra. Vardagen flyter liksom på, det är aldrig gnabb eller bråk, jag har verkligen haft tur som träffat en så fin kille!" svarade jag. "Ehh, ja alltså inte för att vara sån," sa hon jag _inte_ har förlåtit (kommer det någonsin någonting snällt efter den meningen??), "men jag och min kille hade det skitbra i tre år och sedan gick det bara utför, så jag skulle verkligen inte hoppas för mycket om jag var du för det vänder nog när som helst." Hmmm. Svårt att förlåta någon som beter sig sådär. Hon har bevisligen inte lärt sig ett dugg om livet. ## Comment 52 Author: jagga-ewe #51 - om det där är en typisk mening från henne är det ganska tydligt att hon är avis. Du har nåt hon inte har och då vill hon förstöra. Barnsligt, men en del blir aldrig vuxna. Jag hade nog svarat nåt i stil med "döm inte andra efter dig själv" och sen ignorerat. Men förlåta - no way! Kanske hade jag, om jag vågat, konfronterat henne. Beror såklart på resten av gänget o den totala stämningen. Men jag önskar jag hade vågat säga "Du gör mig ledsen när du säger så där, varför vill du göra mig ledsen? Jag ber dig sluta med det!" De flesta mobbare har inget svar på en sådan rak fråga och ingen kan klandra dig för att du uttrycker hur du reagerar på hennes beteende. Sedan ber du om förändring. (Grundläggande konflikthantering i ledarskapskurser dessutom.) ## Comment 53 Author: Praefatio #53 Det är typiskt henne. Sådana uttalanden, och att vilja få mig att framstå som korkad. Hon går gärna in i djupa politiska diskussioner med just mig, där hon vet att hon kan mer än mig och sedan vrider hon det jag säger till min nackdel. Konversationerna kan gå såhär (påhittat ämne nu): Hon: "Jaha, så vad tycker du om tiggarsituationen i Sverige då?" Jag: "Jag vet inte, jag är inte speciellt insatt." Hon: "Nähä, okej, för det är ju så att många reagerar över alla rumänska tiggare och en del vägrar ge pengar för att man tror att det ligger ligor och människohandel bakom. Vad tycker du om det?" Jag: "Jag är som sagt inte insatt men spontant tänker jag att om det är så att det ligger ligor bakom så måste man ju utreda det, så att människor inte bidrar till människohandel genom att skänka pengar." Hon: "Men guuud, jag sa ju inte att det _var_ så, jag sa bara att folk trodde så, du fattar väl själv att det inte kan ligga ligor bakom, usch, vilken dålig människosyn du har..." etc. etc. Allmänt taskig attityd helt enkelt. Jag tror faktiskt inte att jag har lust att konfrontera just henne, inte än. Istället undviker jag numera att träffa henne. När hon varit på mig gör jag det bara tydligt att hon inte "kommer åt mig" - för det gör hon ju egentligen inte. Hennes beteende irriterar mig och förminskar henne i mina ögon, men det gör mig inte ledsen längre 🙂 Att träffa henne nu har ju fått mig att inse att det **aldrig** var mig det var fel på, utan mina mobbare. Det var deras osäkerhet som fick dem att mobba, inte mitt värde som person. Den insikten har varit till enormt stor hjälp för att läka min dåliga självkänsla. ## Comment 54 Author: Gronstedt #52: "_Men jag önskar jag hade vågat säga "Du gör mig ledsen när du säger så där, varför vill du göra mig ledsen? Jag ber dig sluta med det!" De flesta mobbare har inget svar på en sådan rak fråga och ingen kan klandra dig för att du uttrycker hur du reagerar på hennes beteende._" Enligt min erfarenhet har de flesta mobbare ett perfekt svar på en sådan rak fråga, nämligen ett flatgarv och ett "Gud vad du är löjlig!" Och omgivningen brukar inte klandra, bara skratta med och instämma i att man är löjlig. ## Comment 55 Author: Blodfot Jag kan inte förlåta alla mobbare jag har haft, men vissa har jag förlåtit, det handlar mest om de har ändrat sig och vad de har gjort ## Comment 56 Author: jagga-ewe #54 - Hur gamla är de då? Jag pratar om vuxna människor, inte tonåringar. Om nån börjar med att erkänna att h\*n blir ledsen av någons handling, och frågar varför vederbörande gör detta, då brukar yngre barn samt vuxna börja vrida på sig och få svårt att hitta svar. Bara i tonåren är man så egocentrerad att man lätt förlöjligar någon som har styrkan att stå för sina känslor. Framförallt inte med omgivningens medhåll! Jag tolkat #51 som en vuxen människa där mobbaren aldrig klivit ur sitt dåliga självförtroende utan tycker det är praktiskt att ha nån att racka ner på. Sen finns det givetvis människor som aldrig uppnår en mental vuxen ålder trots att de är fullt friska, men de är bara patetiska och slöseri med andningsluft - IMO. ## Comment 57 Author: Nirvana_Ophelia Jag kommer aldrig fölrlåta mobbarna...ALDRIG. I mer än 18 år har jag blivit mobbad, förlöjligad, hånad, utskrattad, omskvallrad, slagen etc...sedan tog de killar jag var kär i och gav dem till någon annan. Dte var dödshot och mobbning och förtal och kränkningar och slag. Än idag är jag mobbad, och jag är ni 35 år och ser ingen ljusning. Så nej, vill inte förlåta...aldrig. ## Comment 58 Author: LinaLj Ja helt enkelt eftersom jag inte mår bra av att gå runt och hata någon eller vara bitter. Jag gjorde valet att förlåta och gå vidare. Nu är de så långt bakom mig att jag nästan aldrig tänker på det. Skönt att kunna släppa. ## Comment 59 Author: Calcifer #58 Jag tror man fullt och väl kan gå vidare och släppa taget om ilskan utan att för den delen behöva förlåta personerna som trasade sönder ens liv för skojs skull. ## Comment 60 Author: Gronstedt #56: Sådan tur du har med människorna ikring dig. Vuxenmobbare brukar vara lite smidigare och subtilare i fråga om att få skrattarna på sin sida, men de har för det mesta en väl utarbetad strategi för det. #59: +1. ## Comment 61 Author: LinaLj #59 Det är naturligtvis upp till var och en. Jag personligen vill inte gå runt och bära på hat och bitterhet mot någon eftersom jag inte mår bra av det. ## Comment 62 Author: Calcifer #61 Att inte förlåta någon behöver inte heller betyda att man går omkring med en massa hat eller bitterhet. I vanliga livet tänker jag i princip aldrig på de personer som gjort mig illa. Någonsin. De korsar inte mitt inre för en enda sekund för de är inte värda den energin. Däremot har jag absolut inte förlåtit dem och skulle DE på eget initiativ kontakta mig skulle jag ha noll problem att förklara för dem precis vilka vidriga människor de är. Det går att ogilla någon och vad de gjort utan att det tar upp hela ens liv. ## Comment 63 Author: Gronstedt #61: Att inte förlåta innebär inte att man måste gå omkring och gräma sig - det är två helt olika saker. ## Comment 64 Author: LinaLj #62 o 63 : Jag har inte sagt att det inte går, jag sa att för mig så var det bästa sättet. Jag behövde göra det för att släppa taget och gå vidare. Alla måste ju göra på sitt eget sätt. Men för mig kändes det oerhört mycket bättre när jag kunde förlåta.