# Är ämnet mobbing tabu? Author: [Borttaget] Tycker Ni som föräldrar till barn som mobbas och ni som blivit mobbade att det är svårt att prata om ämnet? Tex att ni behåller det för er själva. ## Comment 1 Author: KamillaB Först; LenaB en jätte bra fråga! Det beror ju på hur man är som person och vad man blir/har blivit mobbad för. Om man har gjort en tokig sak som folk sedan mobbar en för kanske man inte vill berätta det för sina nya vänner, för att man är rädd att de också ska börja retas. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Ja förstår. Vad jag menade var det att jag har fått känslan av att de föräldrar som man vet har barn som mobbas behåller det inom familjen. De går och lider och stänger in det inombords. Jag kan förstå det för jag kände liiiite så med i början. Kan inte beskriva känslan men att det var nästan nåt fult. Så när folk frågade hur det var så sa man:bara bra! Så grät man inombods och önskade att man´kunde säga: Det är fördj\*\*\*\*igt!! Kanske bara svamlar nu men hoppas jag skrev så du förstod. Lena. ## Comment 3 Author: [Borttaget] tror man känner sig som barnet som inte vill berätta hemma att det är mobbat. Kan dét va så? ## Comment 4 Author: KamillaB Kan vara så, man kanske tror att man har gjort något fel som förälder. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Ja, kanske. Det är väldigt känsligt i varje fall vad jag förstår. Synd att det är så. Min son svarade mig i början att det är inget, det är bra. Men jag såg ju att det var något som var fel. Det tog rätt lång tid innan jag fick det klart för mig avd det handlade om. Han ville inte prata om det alls. Nu när det gått över styr så känner han att han inte orkar gå och vara rädd längre så han har börjat berätta men det är långt kvar. ## Comment 6 Author: Gasoline Jag har alltid berättat allt för min mor, hon har ifrån första början veta allt som har försigått i skolan, men jag antar att jag kan berätta sådannt för att jag är en så pass öppen person. Jag vet att hon snackade med sin bästa kompis om att jag vart mobbad i skolan, men jag vet inte hur hon kände om det. Anledningen till att din son, lenaB, kanske höll det inom sig kan ju vara att han har svårt att visa känslor? Jag känner ju inte honom, men killar i allmänhet har ju rätt svårt för det. Men det kan ju oxå vara som KamillaB säger, mer eller mindre, att han skäms för det dom mobbar honom för. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Gasoline: Ja , det kan vara svårare för killar att berätta om jobbiga saker som att de är utsatta i skolan. Alla vill ju så gärna passa in också. Jag tror han tyckte att det var pinsamt och skämmigt. Han säger ofta...varför just jag? Vad är det med mig som stör dem så mycket? Jag tror mycket handlar om avundsjuka faktiskt. ## Comment 8 Author: Madde Jag svarade **vet ej.** För det är så svårt att bedömma. Jag kan själv berätta om sånt som jag varit med om medans andra kanske inte klarar av det. Sen för egen del så bryr jag mig inte om det är tabu eller inte. Men självklart hoppas jag att folk ska våga prata om det och att man sen tar tag i det oxå. När man väl uppdagar det. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Ja, tänker att det kanske inte blir nån förändring om man lider i det tysta. Agerar vi inte som föräldrar och vuxna så kommer det inte att bli någon förändring. Jag hoppas det blir fler som vågar prata om det så det blir en förändring för våra barn i skolorna. Lena ## Comment 10 Author: vanessa Ju fler som pratar, desto bättre. Där gör nog föreningen Friends ett otroligt jobb. /Vanessa ## Comment 11 Author: [Borttaget] Ja, det gör de verkligen. ## Comment 12 Author: [Borttaget] \*PUTTAR UPP\* ## Comment 13 Author: V-lang Min son pratade och pratar om det fortfarande efter så många år, han vart retad för att han hade små men lite utstående öron...han bad om operation när han var 9 år och gjorde den under lokalbedövning för att slippa sina mobbare, men det hjälpte inte. Min dotter berättade efter ett bra tag men nu efter flera år så pratar hon inte om det. ## Comment 14 Author: Faxlin Jag tycker inte att det är svårt att prata om. Dock blir det känslosamt jobbigt när man är uppe i det. Med alla möten som man springer på (minst 3 i månaden) och alla telefonsamtal mellan skolan och mig så tär det på en. Man börjar känna sig usel som mamma då man inte kan hjälpa sina barn att må bra. Och dessutom försvinner all ork i att stötta och sedan måste man gräva fram ork för att bråka med skolorna med. Okej, spårade ur lite med svaret. Så hoppa över att läsa om ni vill :-) ## Comment 15 Author: [Borttaget] ÅsaF: Jättebra att du skriver som du känner tycker jag.Du spårade inte ur alls![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif)Jag känner så väl igen det du skriver av egen erfarenhet. Vh LenaB ## Comment 16 Author: [Borttaget] Det bror på. Det bror på var och hur man pratar om det. ## Comment 17 Author: [Borttaget] Skulle vara jättebra om fler ville rösta. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Vh LenaB ## Comment 18 Author: YvonneW Min son vill ha det så själv, och jag måste respektera det. Om inte är jag rädd att vår vuxenkontakt skadas. ## Comment 19 Author: [Borttaget] #21: Helt förståligt Yvonne. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Vh LenaB