# Egen berättelse. Author: Tixy Är ny här, och har kikat runt lite. Så här kommer väl en ganska lång förkortad berättelse om min tid från det att jag började skolan.. Vid 7 års ålder började jag i en klass som var till hälften ettor och hälften tvåor. Ettorna hade jag gått med på dagis, så dom visste jag vilka dom var. Kom även med min då bästa kompis, och det fungerade. Men tvåorna var inte nå vidare glada på mig. Jag var annorlunda och ville inte alls vara social, utan höll mig hellre i skymundan. Blev några glåpord under första året. Till tvåan ändrade skolan så vi skulle ha klasser efter årskullar. Sagt och gjort - plötsligt var över hälften okända för mig. Där fann jag två kompisar som jag fungerade med, men stod tillbaka så fort någon annan kom och ville vara med. Det slutade med att jag ändå stod där själv. Min bästa kompis stack och var med dom "coola" i klassen. Dom jag kunde vara med var alltid med andra, och jag var så blyg.. Istället satt jag hellre lutad mot väggen hela rasterna, eller promenerade lite på skolans område. Åren fortsatte på det viset, med fler och fler glåpord, förolämpningar och förnedringar. Och inte nog med att dom skulle kommentera hur jag fungerade och agerade - dom skulle ju även kommentera mina kläder och min kropp, kanske för att jag inte var pinnsmal som dom? Men det var två till som inte heller var pinnsmala, men dom slapp sånt.. Tills jag började umgås tillsammans med dom samtidigt, jag vågade lita på dom. Till fyran bytte min ena kompis, Kajsa, skola, och försvann helt ur mitt liv för några år. Olivia, som jag umgåtts en del med, gick över till några andra som var mer sociala. Och åter igen blev jag själv. Under det året började petandet och slagen hagla över mig. Dom gjorde det inte för att jag fick ont, utan för att jag blev enormt frustrerad och inte kunde behärska mig. Självklart släppte jag ut det när någon lärare var i närheten, och då var det jag som var problemet. I femman blev det värre. Klassens "ledare" stack, klassen blev helt kaotisk och tog ut allt på mig och en kille i klassen, Jonas. Fast Jonas hade vänner jämnfört med mig. Så jag började ta skydd hos lärarna - om man gick och pratade med dom på rasterna kunde inte eleverna komma fram och förstöra för mig. Sagt och gjort, jag spenderade en hel del tid med min dåvarande NO- och idrottslärare. Och då fick han reda på mina självmordstankar som jag haft sedan trean. Trots att jag tidigare isolerat mig så gott det gått, fick jag först nu komma till skolans psykolog, skolan kontaktade mina föräldrar och allt kom ut. Plötsligt märkte folk att något hänt. Men det hjälpte inte - hoten blev värre. När min gamla bästis kompisar började hacka på mig på msn och i skolan fick jag nog, skolkade allt mer, för minsta lilla drog jag hem mitt under lektioner.. Hur ska en 11-åring annars hantera det? I sexan fick jag kontakt med paralellklassen, som blev min räddning. Fyra personer hade sett när några i min klass slagit mig, och hur jag då agerat utåt och sedan blivit anklagad för en massa. På vägen hem sprang dom ifatt mig, vilket gjorde mig livrädd och jag själv började springa - även om jag inte ska göra sånt med mina knän (gammal fotbollsskada). Så småningom kom dom ikapp, och jag trodde seriöst att jag skulle dö - men tjejen som var med sprang bara fram och kramade mig. Där stod jag, livrädd och förvirrad. Först när dom förklarat vad dom sett förstod jag vad som hände. Genom dom fick jag kontakt med min nuvarande bästa kompis, som jag skulle göra allt för. Hon har själv varit med om mycket, men tar sig trots det tid att lyssna på andra och försöker hjälpa dom så gott det går. Nu, 4 självmordsförsök senare, är jag 15 år och har min diagnos - Asperger syndrom. Innan jag började i den AS-klass jag går i nu, hade jag inte gått i skolan på nästan två år. Och Jonas som jag nämnde tidigare har även han asperger syndrom och går i min klass. Visst minns vi mycket, men vi försöker glömma det, och skapar oss istället en framtid. Och visst, allt det där sätter spår. Jag blir livrädd, hysterisk och utåtagerande så fort jag möter dessa personer utomhus. Men jag vet också att jag inte kan sjunka till deras nivå, även om jag ofta vill det. Men om man ger sig fan på att man ska klara det, så gör man det. Om man ser tillbaka så vet jag inte hur jag kunde klara mig där. Jag förlorade så mycket av min barndom där. Men samtidigt så är jag idag mer mogen än mobbarna, och kan munkäfta rejält med dom när vi möts i dagens läge. Men idag går jag med huvudet högt och ser ner på dom. ## Comment 1 Author: SusanneStromstedt Usch vilken tid för dig i skolan!!Varför ska ungar vara så elaka?? Men du är ett maskrosbarn,precis som jag,och vi maskrosbarn överlever allt.Vi vågar känna och vara oss själva!Vi behöver inte skämmas över hur vi varit i skolan.Vi kan gå stolta,med huvudet högt, för vi har överlevt vår skolgång och dess antagonister.Det är vi som är de stora vinnarna i längden/Kram ## Comment 2 Author: Tixy Mja, man lär sig väl av omgivningen, förebilderna och filmer. För jag kan inte tänka mig att någon egentligen vill hålla på så. Maskrosbarn är dom bästa barnen. ![Cool](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cool.gif) ## Comment 3 Author: [Borttaget] Men Tixy så fruktansvärt hemskt! Var det så här hela tiden? Vh LenaB ## Comment 4 Author: [Borttaget] jag skulle säga att jag har ADHD.. men jag vet inte:p ## Comment 5 Author: [Borttaget] Det är många som har dessa bokstavskombinationer utan att veta om det. Vh LenaB ## Comment 6 Author: [Borttaget] Mjo, jag har as svårt att kocentrera mig, men jag lyckas övervinna det ibland.. ## Comment 7 Author: Tixy #3 Mja, i princip. Inte så mycket att göra något åt nu i efterhand, men jag kan däremot satsa på framtiden. :) #4 Det kan vara en hel del. Även psykiskt sjuka kan ha svårt att koncentrera sig pga deras tidskrävande tankar osv. Du kan ju snoka runt på bokstavsfolk ifokus, så kanske du hittar något. :) ## Comment 8 Author: mollyt Jag är tårögd och känsloberusad när jag läser din historia. Jag kan inte säga mer än att jag är djävligt tacksam för att paralellklasskamraterna sprang efter dig! Hur ser din sitaution ut idag tycker du? Jag har själv en av mina bästa vänner (sedan årskurs fyra (vi tar studenten i sommar)) som har aspbergers syndrom och hon hade det inte så lätt när vi gick i mellanstadiet (hon gick i en annan skola innan hon började i min i fyran) så jag kan tänka mig hur det kändes för dig. Jag har inte så bra erfarenheter av aspberger (känner två st, min bästis och en annan bekant som har en mycket grov variant). Min bästis har i alla fall lyckats träna bort väldigt mycket av hennes sociala handikapp och känner man henne inte så skulle man aldrig kunna gissa idag att hon har diagnosen aspberger syndrom. Vad har du för hopp för din framtid? Kram på dig, jag hoppas allt kommer lösa sig för din del! ## Comment 9 Author: UpptagetNamn Vad är aspberger? :S ## Comment 10 Author: [Borttaget] #7 mentalt sjuk är jag nog inte.. mycket tankar har jag, men jag ser ingen anledning till att försöka ta bort dom..? ## Comment 11 Author: [Borttaget] #9: Vi har en till sajt här på ifokus som heter [www.bokstavsfolk.ifokus.se](http://www.bokstavsfolk.ifokus.se/) . Där kan du hitta mycket info om Asperger. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Jag kan inte så mycket om det men därinne är det många som vet. Vh LenaB ## Comment 12 Author: SusanneStromstedt #10 Du är kul du \*skratt\* ![Kyss](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-kiss.gif)