# Oprovocerad misshandel är en form av mobbing Author: [Borttaget] Tänkte berätta om en misshandel som hände min då 14 åriga son helt oprovocerat.... En sommar kväll vid 5-tiden skulle han och 2 kompisar handla lite godis och gå hem till vännen och titta på film....min son sitter på sin cykel och dom observerar ett gäng på 6 st i samma ålder som går på andra sidan gatan,alla ungdomarna går på samma skola men ingen av dem umgås med varandra,och ingen av dem hade något otalt med någon. Helt plötsligt kommer dessa 6 upp bakom min son och hans kompisar och börjar putta min son så han skulle ramla, han gjorde inte det, och därför gjorde den ledande antagonisten slag i saken och slog ner min son med en knytnäve i huvudet, det andra slaget tog över näsan och hela näsbenet krossades..... Jag fick telefonsamtalet av en av vännerna och kastade mig iväg i bilen hämtade sonen och upp till akuten, men det var så illa tilltygat och svullet att man inte kunde operera på en gång utan fick vänta tills en del av svullnaden gått ner.... Under tiden följde ju anmälan på killen som slagit förhör med alla inblandade parter,min son vågade absolut inte ens vara hemma själv utan en vuxen person på hela sommarlovet. Hans vänner som var med hade varit kloka nog att inte gå på de andra killarna för det visade sig att de bar även kniv,men dom och deras föräldrar ställde upp på alla förhör som blev därefter,och det kändes skönt både för mig och sonen..... På sonens 15 års dag låg han på operations bordet i 4 timmar och dom fick till slut ihop allt splitter och kross i näsan så den blev normal igen...men allt detta var en sorg och en rädsla och aggression som var svår att bära till en början och den var enorm för oss alla. Sonen undrade ju många ggr om VARFÖR????varför just jag mamma, jag hade ju inte gjort nått????,svaren uteblev eftersom antagonisten inte hade något annat svar än att han hade haft tråkigt den kvällen...antagonstens föräldrar hade till svar och stöd för sin son att(de är sånt som händer mellan grabbar),och våran son får väl skylla sig själv...redan där förstod jag att det var inga föräldrar jag skulle prata med, för då hade jag gjort mig mycket olycklig på dem. Jag satt med min son på uppvak och allt han bar inom sig kom då han var drogad,och jag grät floder det gjorde så ont att veta att min egen son,hade sådana känslor inom sig....jag fick tröst och stöd av personalen däruppe, och min son fick ligga kvar på sjukhuset i 2 dygn....men jag kan än idag känna det starka HAT jag hade när jag lämnade sjukhuset för några timmars sömn hemma, inte ett hat mot pojken som gjort det utan mot hans föräldrar. Sedan följde hela sommaren med att försöka lappa ihop allt och försöka få min son på fötter, för han visste ju inte om han vågade gå till skolan då terminen började, dessa killar hotade honom genom datorn och andra kompisar också. Så innan terminen började tog jag kontakt med skolan som lovade beskydd för min son, och vi blev så rörda när den dagen kom,så möttes vi av alla lärare och alla elever i alla klasser på högstadiet, och alla talade om att dom förstod min son,och fanns där för honom alltid. Efter det blev det lättare att prata om allt som hänt,förklarinagr om just varför??,och jag fick min son att förstå att dessa killar mår inte bra,dom var tvungna att hitta någon att ge sig på, och min son och hans kompisar fanns helt enkelt på fel ställe vid fel tidpunkt den dagen. Jag bar länge på en enorm ilska eftersom allt med advokat rättegång osv osv,tog sin energi och vi blev påminda hela tiden. Denna kille misshandlade flera st efter min son lika oprovocerat och konstigt nog på samma sätt, slet ner dom från cyklar och slog knytnäven över näsan på dem. Han fick efter många om och men en fosterhems placering i en annan stad....och grabbarna blev 18,och stötte på varandra på krogen en kväll....grabben som slagit kom fram och bad min son om ursäkt och berättade hur han hade haft det hemma och varför allt hände,min son tog emot ursäkten...men dom umgås inte för det,men ett hej blir det i alla fall varje gång,och det tycker jag är skönt att han vågade sig fram till min son och talade ut om det... Idag är min son 25 år han tittar sig fortafarande 2 ggr över axeln pgr av det...själv har jag alltid en överdriven oroskänsla för mina grabbar,och den kommer nog aldrig att lägga sig helt,däremot har jag lärt mig att inte lägga över den på dem,för dem litar jag på... Ja detta var min story,fråga gärna om ni undrar nått... ## Comment 1 Author: AnneN Huvva stackars grabb! Måste vara hemskt jobbigt inte bara den fysiska smärtan utan mer den psykiska smärtan som sitter i betydligt längre, sår i själen kan bli ärr men de försvinner aldrig helt. Och vad jobbigt för dig som förälder! Men grabben som misshandlade din son ska ändå ha tummen upp för att han vågade & ville be din son om ursäkt för det han gjort, det är trots allt synd om honom också som mådde så dåligt att det gick så långt. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Ja det stämmer vissa ärr efter detta går aldrig ur...även om man idag inte lider av det...jag har varit med om mycket i mitt liv men att se mina egna barn bli illa slagna psykiskt och fysisk är det allra värsta som hänt mig...känslorna och sorgen är otroligt jobbiga att sära på till en början, och vissa finns alltid kvar...dessutom var känslan av vanmakt fruktansvärd ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag har varit med om nåt liknande med min grabb. Efter känns som du säger spikes, en vanmakt som inte går över. Man kan ju inte vara där alltid och skydda dem. Det känns fruktansvärt! Vilken styrka ni besitter spikes. Hatten av!![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 4 Author: [Borttaget] 3,tack![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")ja man blir ju onekeligen stark mitt i alltihopa,och man vill ju sträva efter att det inte ska behöva vara så här trots allt,jag kommer aldrig sluta jobba för att barn som far illa får det bra...kan man rädda en så har man ändå gjort någonting... Hoppas det gick bra för er med Lena b