*putt

Jag har än så länge inte fått någon inbjudan, det är nog inte tillräckligt längesen jag slutade skolan. Men jag hade absolut gått utan att tveka! Inte bara för att träffa gamla vänner utan kanske mest för att visa att man inte sitter hemma och ugglar utan att man faktiskt har skapat sig ett bra liv som man trivs med!

Jag har av en slump träffat en av mina värsta mobbare från låg och mellan stadiet och det var skönt! Hon har varken familj, körkort, hus eller nåt annat. Hon är ensam. Jag har familj, hus, barn, man, två hundar, bil, körkort, fan till och med lastbilskörkort! Och när hon frågade vad jag gjorde så berättade jag att jag körde lastbil och hon såg jätte snopen ut och berättade att hon inte ens hade körkort för bil…

Jag tycker absolut att du ska gå! Var dig själv och var stolt över vem du är och vem du har blivit! Gör dig inte till, men samtidigt ska du berätta positiva saker i ditt liv!

#2 Tack för ditt svar. Problemet är bara att jag har inte körkort, bil, hus eller jobb och jag varken har eller hade vänner i klassen heller.

Det känns liksom som att mitt liv ser i princip likadant ut nu som det gjorde då. "Tönten som inte har det senaste av allting!"

Men man måste inte ha allt det där som jag skrev! Det var mitt exempel! Du har andra förutsättningar och du har egna saker att vara stolt över ;-) Körkort är inte allt! Du kan lika gärna gå dit och försöka lysa med din personlighet! Eller bara gå dit för att visa att dom inte skrämt dig tillräckligt för att hålla dig borta! Försök att vara stark! Lättare sagt än gjort, jag vet. Har du någon samtalshjälp ex psykolog du kan prata med om detta??

Du har rätt i att körkort inte är allt, men för många är det en viktig del i livet och att det "undermedvetet" betyder att man är lyckad. 
Jag träffar en psykolog via arbetsförmedlingen som ska hjälpa mig att hitta jobb, så nej vi pratar inte om detta och ej heller min familj som påverkar mig och min vardag otroligt mycket…

Min mamma och jag har en urusel relation. Familjen är viktig och betyder väldigt mycket, för mig, men tyvärr inte för dem. 
Min fem syskon har jag knappt någon kontakt med alls och som sagt så har jag inga vänner. Jag har en underbar pojkvän som stöttar mig väldigt mycket, men jag tycker inte det är hans uppgift att vara både min pojkvän, min psykolog, min vän och min familj.

#5 Får jag fråga hur gammal du är och hur länge sen du gick i skolan med dom du har återträff med snart?

Du KAN ju mycket väl gå dit, försöka ha trevligt, ge dom en chans (dom kan ju ha ändrat sig mycket) och enbart berätta det du vill berätta om någon frågar. Dom har ju inte alls att göra med hur du lever i dag.

Låt dom inte göra om samma sak igen, dvs få dig att må dåligt.

Om jag ska se till min egen situation och dom som mobbade mig under många år så vet jag NU att dom mådde dåligt på den tiden. Vilket jag inte alls visste om då. Men killen som var absolut elakast av alla var fruktansvärt ful. Inte bara ful utan nästan lite "grotesk". Jätte stort huvud, tandställning som gjorde att han spottade när han pratade och leverfläckar i ansiktet. Kanske inte låter så illa, men det var det verkligen. Hans pappa lämnade hela hans familjs och flyttade till göteborg (16mil) för att bo ihop med sin nya partner som dessutom var kille! Att hans pappa var bög visste jag, men hur jävla dum han än var mot mig så sa jag aldrig ett ljud om att han var ful eller att hans pappa var bög. (Att vara bög på den tiden var "stort")

Nu i efterhand kan jag känna mig otroligt stolt över att jag aldrig sårade honom på det sättet jag faktiskt kunde. Jag sänkte mig inte till den nivån. Och jag är säker på att du kan plocka fram jätte bra saker du har gjort som är bra! Saker som du kan vara stolt över utan att behöva säga det högt ;-)

En fråga till, VILL du gå på åter föreningen? För om du inte har lust ska du INTE känna att du på nåt sätt gömmer dig om du inte går. Vill du inte så vill du inte. Jag har helt tappat lusten för att festa, så blir det en återträff med fest med min gamla klass känner jag att det kan kvitta…. det handlar inte om att "gömma sig" utan att man inte tycker att det ger en nåt.

Var egoistisk!!! Åk om du verkligen vill! Annars stannar du hemma ;-)

#6 Jag är 25 och jag gick i samma skola från klass 8 till 9.

Tack vare mobbningen och att min mor alltid varit så "stöttande"så känner jag mig misslyckad i det mesta jag tar mig för.

Självförtroendet jag under alla dessa år har försökt bygga upp smulas sönder i småbitar när jag tex. försöker mig på mattematiska uträkningar, spel m.m.

Mina mobbares samt min mammas röster ekar i bakhuvudet på mig och jag känner mig misslyckad, värdelös och dum.

Som svar på din fråga om jag vill gå:
Ärligt talat så vet jag inte. Jag skulle vilja gå för att visa dem att det de gjort mot mig inte skrämt mig tillräckligt mycket för att jag ska hålla mig borta från dem. MEN jag vill inte gå för att jag inte vill riskera att känna mig tillplattad och överkörd ännu en gång då de säkert ska berätta om sina fina familjer, barn, hus, makar och jobb.

Vad har jag att komma med?!
Ingenting.

Jag har inget jobb, inget hus, inga barn, inget körkort, jag är inte gift (dock förlovad), jag har inga fina vänner, ingen fin familj…
Nada.

Allt det där som du nu räknade upp betyder inget om det inte är det man blir lycklig av! Tänk så här i stället…

Där kan dom sitta med sina skrikiga ungar och amortera på sina huslån, medans deras män är ute och svirar eller jobbar häcken av sig och aldrig är hemma. Tror du att dom är lyckliga? Vissa är nog det för dom har allt det där och dom har det garanterat jätte bra! Men långt ifrån alla har det så bra som dom får det att se ut utåt!

Bil och körkort, tja hur bor du? Bor man där det finns bra buss/tåg förbindelser så kan man ju faktiskt skita i att ta körkort. Behöver man det inte så är det ju bara en onödig utgift! Har man inte tänkt skaffa bil så varför ska man betala flera tusen bara för att "vara lyckad"…?

Mina föräldrar fattade aldrig att det var så illa som det var i skolan utan "fortsatte" nästan med mobbingen hemma genom att ständigt påpeka att jag var så kännslig. Det fastnade stenhårt i mitt psyke att det var MIG det var fel på under alla dessa år. Och visst var jag kanske kännslig, so what? Efter att ha träffat världens i särklass bästa psykolog så har jag börjat att lägga detta bakom mig! Det är SÅ SKÖNT att kunna släppa det där och faktiskt gå vidare i vetskap om att det faktiskt inte alls handlade om mig som person utan om dom idioterna runt omkring! Mobbarna hade sina problem, mina föräldrar fattade aldrig och lärarna var korkade och brydde sig inte för att det var besvärligt att reda ut.

Du är guld värd det gäller bara för dig att rota fram den kännslan hos dig själv!

Jag bor i en lien stad i Norrland. Körkort är ett ont måste för att kunna vara självständigt och i princip 99 % av jobben kräver körkort.

Min familj tycker att jag överdriver, är känslig och min mamma påminner mig ofta om hur dålig jag är. Främst då jag ber henne om hjälp att skriva CV då får jag höra att jag kan inte än det ena än det andra, jag klarar inte av det, det och det…

Mina mobbare har jag lagt bakom mig. Jag har inte "hakat fast" mig i vad de har gjort mot mig utan gått vidare och försöker leva mitt liv så gott jag kan. Mitt största problem, just nu, är min mamma och mina syskon. Det är de som tär på mig mest. och att jag inte har några vänner.

Tack för dina vänliga ord, de värmer! :)

Du har aldrig funderat på att flytta? Om du har det jobbigt med din mamma och dina syskon känns det som dom sänker dig och i längden fungerar det ju inte alls! Vad har du där som är viktigare än hur du mår och hur din framtid kommer att se ut?? Pojkvännen, han kan väl flytta med om det ger honom en gladare flickvän?

Jo, jag har länge funderat på att flytta, men pojkvännen pluggar här och ingen av oss har körkort. Hans föräldrar har "gått över" och både min mamma och min pappa säger att de inte vill hjälp mig att flytta mer eftersom de har hjälpt mina syskon så många gånger. 
Jag flyttade senast för ungefär ett år sedan (bor i samma stad nu som då, flyttade bara till annan lägenhet) och det var sista gången jag fick flytthjälp. Mina föräldrar är skilda (de separerade när jag var 10) och vi barn (jag och mina syskon) har alltid fått agera medlare mellan dem. De kan inte prata med varandra (eller om varandra) utan att säga ur dålig den andre är. Pappa är den enda i familjen som jag har en hyfsad relation till, men det är jobbigt att höra saker om min mamma, men samtidigt så tänker jag att det kan nog ligga nån sanning i det han säger i alla fall. Inte allt, det vet jag, men lite. 
Pappa är också den enda som berättar om hur saker har varit, frågar man mamma om något (tex. hur de träffade varandra) så blir hon bara arg och vägrar svara.

Din pojkvän kanske kan tänka sig att pendla? Har inte han några vänner som kan hjälpa er att flytta?

Just nu är jag helt slut och ögonen går i kors. Men jag ska fundera på din situation och lovar att återkomma!

Om du skickar ett pm kan du få min mejl adress om du vill. Den kollar jag oftare än jag här här inne.

Tänk positivt! Du är inte ensam! Och du är värd BÄTTRE!

för min del så gjorde jag ett val så fort skolan va över och det va att byta efternamn

dessutom har jag av dels skol skälet men oxå av andra skäl alltid hemligt nummer och jag är väldigt anynom av mig

till och med kronofogden har stora problem att hitta mig

jag har även valt att förändra mitt utseende rätt så drastiskt nej inga operationer på andra sätt 
och jag vet att inga av mobbarna känner igen mig har stött på några av dom och dom gick bara rakt förbi mig

och nej åter nej jag skulle aldrig orka utsätta mig för klassen igen tyvärr jag försöker att gå vidare istället

sen finns ju oxå skälet att skulle man gå på nåt sånt så skulle man vilja så gärna vara stolt och ha nåt o visa upp ett fint jobb en bra man fint hus och så vidare
ytligt som tusan….

jag skulle oxå vilja ge dig rådet känn efter känns det bra så gå annars så stanna hemma 
men oxå hur känns psykiskt skulle det riva upp mycket gammal för dig och skulle du må dåligt av det?  i så fall så är det kanske bäst o låta det gamla vara

#13 Ursäkta att jag inte svarat förrän nu…

Jag skulle också vilja byta, både för- och efternamn.. men tror att det kostar kring 5000;- (för efternamn) och så mycket pengar har jag inte.
Jag har också hemligt nummer (finns inte med på hitta.se eniro eller andra sökmotorer) och trivs bra med att vara sådär lagom anonym. Jag sticker inte ut så mycket, så att säga.

Jag skulle vilja operera mig, dels för att mina armar är fulla av ärr (jag har inte visat mig i annat långärmat än för människor jag litar på och känner väl på flera, flera år) och dels för att jag ser i princip likadan ut nu som jag gjorde när jag gick i sjuan. ALLA som jag inte vill ska känna igen mig, gör det… och det ännu värre är att min värsta mobbare har sin häst i samma stall som jag är medryttare i.

Jag otrivs med mitt utseende, jag hatar min näsa! Den är stor, bred och ful och jag kan inte gå ut då det är kallt, räcker om det är någon enstaka - grad, för att min nästa ska bli röd som en tomat.

Fruktansvärt pinsamt och fult.

Om jag bestämmer mig för att gå, så skulle jag gärna vilja ha något att "visa upp", något jag är stolt över.. håller med dig om att det är väldigt ytligt och dumt, men det är väl det som är meningen med en återträff?!Att man ska kunna sitta och skryta för gamla "vänner" om hur fruktansvärt duktig, framgångsrik och lyckad man har blivit.

#14 Förnamn är gratis, men efternamn kostar 3000 kr + eventuella papper som visar släktband om du tar t.ex. din farmors flicknamn. Att byta namn är skönt och ger en känsla av nystart.

#15 Okej. Tack :) Visste inte att det var gratis att byta förnamn =)

Några av mina syskon och jag tänkte byta efternamn för några år sedan och det skulle kosta oss sammanlagt kring 5000:-
Någon hade dock hunnit ta patent på namnet så det blev aldrig något byte, tyvärr.

Jag tycker att du ska gå på festen. Jag hade gjort det och jag mår ungefär lika dåligt som dig. Jag har inget körkort, jag är förlovad men inte gift och jag har inga barn. Men vad är det själv som du vill åstadkomma i ditt liv? Gå en utbildning träffa lite människor. Kan nog kännas svårt. Men går du en vuxen utbildning så är nog folk en aning mer vuxna idag och skulle någon fälla en kommentar så är han inte torr bakom öronen ens.

Jag skulle se festen som ett ypperligt tillfälle att träffa alla som mobbat mig och kanske förklara för dem hur jag har mått och hur jag mår nu. Kommer ihåg att jag träffade min gamla klasskamrat på en fest en gång och tänkte "åh nej" Den killen visades vara den trevligaste killen på festen, han visste vad han hade gjort och bad faktiskt om ursäkt för det han hade sagt och gjort mot mig och hoppades att det inte hade skadat mig för mycket. Han förklarade också att hans föräldrar under den perioden höll på att skiljas och att hans lille bror hade hjärtfel och allt var ett enda stort kaos. Fortfarande ingen anledning till att tracka mig men samtidigt kan jag då har en bättre förståelse för varför han gjorde som han gjorde. Vi gör ju alla så, tar ut vår ilska eller oro på någon annan.

Angående din mamma och henne hätska ord så skulle jag fråga henne nästa gång hon säger något som sårar, "du morsan, kan du inte säga vad jag är bra på också". Det kommer få henne att sätta kaffet i vrångstrupen. Hon kanske inte menar något illa och hon kanske inte tänker på att hon klankar ner på dig eller sårar dig. Hon kanske går i hennes egna rullar och tänker negativt. Det är ju som sagt lättare att säga allt som är negativt istället för något som är bra.

Sen kan jag råda dig att titta dig i spegeln och försöka hitta något som är bra, varje gång du tittar på det negativa och säger tex. Vad ful jag är. Säg istället tex. vad ful min näsa är men mina läppar har fina. Ge dig själv konstuktiv kritik istället för att bara kritisera. Det kommer kännas bättre då. För varför ska du mobba dig själv? Lyft fram det är som positivt. Du kan till och med göra som min kurator sade åt mig att göra. Ta ett papper och en penna och skriv ner allt som du är bra på och allt som du tycker är fint på sig själv. Även de mest banala saker som min lilltå är fin eller jag är bra på att diska. Låt pappret ligga framme och skriv upp saker varje dag som du lyckas åstadkomma och känner dig nöjd med. I slutet på veckan kommer du behöva ägna 10 minuter till att läsa din lista och kommer inse att du är bra och fin på många sätt och vis. Kanske låter löjligt, jag tyckte det iallafall. Men jag provade och skrev upp allt även fast jag tyckte det var löjligt att skriva upp att jag hade fina öronsnibbar eller att jag var duktig på att plocka in ren disk i skåpen. Men man kanske inte inser hur duktig man egentligen är. Sen är det ingen som begär av dig eller mig att vi ska vara full lärda och rymdraket forskare för att duga. Vi är bra som vi är, det gäller bara att komma på rätt sätt att komma på det.

Så ta fram penna och papper en helt vanlig måndag och börja skriv. Garanterat att du kommer bli förvånad hur duktig du är.