Jag kan ju börja med att svara själv: Jag har själv blivit mobbad. Om det är någon där ute som kan bli hjälp eller få stöttning på något litet vis vill jag tillföra det jag kan. Där av att jag är medlem:)

"Båda alternativen ovan stämmer in på mig".

Jag valde att jag är familjemedlem till en som blivit mobbad.
Men var själv den person som gjorde livet till en enda stor mardröm för många genom mina skolår.

Så jag är inne på sidan sedan ett bra tag tillbaka där jag delat med mig om min historia som mobbare, och försöker nu finnas som stöd för personer som bara vill prata.

Jag svarade BÅDA OVAN. Men det jag menade var att jag har själv blivit mobbad, och så är jag jävligt störd på all mobbing jag får se runt i kring mig. särskilt påverkade det mig när en kille i klassen blev extremt mobbad. Mina vänner och alla mobbade han. det glömmer jag aldrig. Jag hatar mobbing och jag vill göra allt jag kan för att få bort skiten!

Säjer som #1. Blev själv mobbad och om jag kan hjälpa nån på nåt sätt så är min dag gjord.

Svarade "Båda ovan"

Eftersom jag blivit utsatt under uppväxten i hemmet, skolan och senare i förhållanden. Det är som ett dåligt mönster. Nu är jag fri fysiskt, men kommer nog aldrig bli det psykiskt. Är förbannad i stället, och hjälper till där jag kan och får en möjlighet. För är det något gott allt fört med sej, så är det erfarenhet och att man kan förstå och sätta ord på upplevelser även för andra.

Jag har aldrig blivit mobbad men är det så att jag på något sätt kan hjälpa andra så gör jag det mer än gärna.

Är även Medarbetare här inne så är det något så tveka inte att höra av er.

Jag har både blivit mobbad själv under hela min skoltid (groft mobbad) och nu är även min son mobbad i skolan - det är en mardröm utan dess like. Jobbar till vardags inom skolan där jag bland annat jobbar i gruppen mot mobbning i skolan.

Jag har väl bara blivit utsatt av lätt mobbning men i sammanband med min depression gjorde det att jag mådde sjukt dåligt av varenda liten grej. Lyckligtvis var det bara under ett, två år och inte hela min uppväxt.

Svarade dock "Jag är bara intresserad", tittar in då och då och försöker att skriva något vettigt inlägg ibland.

Min lillebror som är nio blir mobbad och skolan verkar inte göra så mycket…trots att de vet problemet då min bror är väldigt öppen inom familjen.

Jag blev mobbad under skoltiden från klass 3 till 9. Det började när jag kom som nyinflyttad till skolan 1973. Jag blev oerhört kränkt, slagen och fick mina skolarbeten förstörda. Det var en och samma person som höll igång allt, en tjej som kom nyinflyttad samtidigt. Hon slog och hotade även de som ville vara vän med mig. Jag fick inget stöd hemma och i skolan fick jag gå hos någon som skulle reda ut vad det var för fel på mig. Jag försökte ta mitt liv en gång, misslyckades och har aldrig berättat för någon om det. Jag lider än i dag av det här. Det är första gången jag berättar. Min önskan är att minnena och ärren i min själ kunde suddas ut. Jag har lärt mig dölja ångesten som kan välla upp ibland. Har lyckats bra i mitt liv och är framgångsrik med det jag håller på med. Tänkte höra om det finns någon som kan ge råd i hur man ska kunna bli av med det dåliga "bagaget" som fortfarande tar så mycket energi av mig.

Hej Kulla-Gulla.

Jag tänker att det finns fler sätt att bli av med ''lasten''. Prata om det, det tror jag är bra. Men då ska det ju vara någon som är kunnig i området.

Det är svåra saker att bearbeta. Kolla på din vårdcentral om de har någon kurator där. De brukar vara bra på sådana här saker som kanske ligger längre tillbaka i tiden. På min vårdcentral har vi en underbar kurator. Kolla upp det.

Tänkte på en sak till…skriva! Att skriva av sig tycker många är bra. Det kan jag tänka mig, då lägger man över det i text på ett papper. Vet en som gjorde så och varje gång hon hade skrivit så knölade hon ihop pappret och slängde det i soporna. Hon sa att det var där det hörde hemma. Det funkade för henne.

#13 Jag ska prova det. Varför jag inte vill prata om det är att jag blir ärligt talat rädd, tror inte jag fixar det. När jag för 6-7 år sedan drabbades av panikångest så gick jag hos en kurator, jag berättade aldrig allt för henne, undvek hur mycket som helst. Så det där att skriva ner och sen kasta bort det känns som ett bra förslag. Tack!

Varsågod. Skriv gärna en rad och berätta hur det går. Skickar styrkerkramar till dig!