Annons:
Etikettmobbing-i-samhället
Läst 1437 ggr
Calcifer
2013-09-13 19:02

Märkte någon?

En fråga till er som blivit mobbade. Var det någon som märkte det? Och då menar jag inte för att de såg själva mobbingen, utan på hur ni uppträdde, eller betedde er. Fick idén till frågan från Cahiras tråd "Blir du retad i skolan?" och tänkte jag skulle höra efter med er.

Syntes det på hur ni rörde er, uppträdde, pratade, eller annat?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Calcifer
2013-09-13 19:04
#1

Det märktes på mig när jag var yngre. Definitivt. Då syntes det som ilska. Jag var arg, bråkig och fruktansvärt olycklig. Tog med mig alla hatkänslor hem och bråkade ofta. I skolan hoppade jag över lektioner och lämnade inte in läxor i tid.

Däremot när jag blev äldre gjorde det inte det. Jag minns att jag fick kommentaren i andra året på gymnasiet "du är så glad jämt" från en klasskamrat. Det som var ironiskt var att jag mådde som sämst då. Jag självskadade och funderade dagligen på självmord och alla skratt var bara lögner. Alla leenden var falska och alla skämt borrade in sig i mitt hjärta med en vass spets. Jag är inte förvånad över att ingen märkte något på gymnasiet, då hade jag lärt mig att det inte gjorde någon nytta att agera ut hur dåligt jag mådde. Det var bättre att bara låtsas som om allt var fint och bra.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Cahira
2013-09-13 19:13
#2

Likadant för mig. Först var jag glad och bubblig, sedan inåtvänd, och sedan världsbäst på att fejka glädje. Jag blev "tjejen med tusen skratt" och "den man alltid blir så glad av" fast man själv bara ville frysa ihjäl i ett dike nånstans. 

Mitt självskadebeteende gick inte att hitta heller så ingen kunde nånsin veta såvida jag inte berättade. 

Tack och lov öppnade jag mig för rätt person och fick hjälp innan mitt självskadebeteende trappades upp värre. :)

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Calcifer
2013-09-13 19:23
#3

#2 Det är nästan skrämmande att man kan välja att helt och hållet gömma hur dåligt man mår.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Cahira
2013-09-13 19:34
#4

#3 Det låser ju upp en följdfråga, varför det är så tabu att må dåligt?

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Calcifer
2013-09-13 19:43
#5

#4 Jag vet inte. Kan det hänga ihop med att man nästan alltid får inpräntat i huvudet att man ska vara glad? Eller kan det hänga ihop med att mobbarna oftast gör ett bra jobb av att få de mobbade att tro att på något sätt är det deras eget fel att de blir mobbade?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Cahira
2013-09-13 19:46
#6

#5 Teori ett: Om man är stark blir man inte en target (överlevnadsintinkt)

Teori 2: Inlärt. Måste bli en bättre person så det inte är nåt fel på mig.

Teori 3: "Vem skulle tycka om mig om jag gnällde hela tiden?" 

Blandning av alla kanske?

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Annons:
Calcifer
2013-09-13 19:47
#7

#6 Det kan det nog vara.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Odd
2013-09-13 20:23
#8

Jag blev inte mobbad i skolan, eller blev jag det märkte jag inte av det, var för upptagen med mina egna problem så jag tänkte inte särskilt mycket på vad andra tyckte om mig.

Men jag kunde se rättså tydligt på andra människor om de blev mobbade, eller kände sig utstötta/pressade.

Som du nämner märktes det väldigt tydligt på deras kroppsspråk, de såg alltid ledsna och skygga ut, försökte synas så lite som möjligt och blev väldigt obekväma när uppmärksamheten lades på dem.

Det kunde även vara subtila saker som t.ex att de betedde sig glada, men man kunde märka en höjd nervositet när uppmärksamheten var på dem och en lättnad när de trodde att ingen såg.

Folk kan visa det på så många olika sätt, vissa blir tillslutna och tysta medan andra kan börja prata ovanligt mycket eller göra saker pga nervositet. Så för att lägga märke till symptomen måste man nästan lista ut vad som är det "normala" sättet för den människan att bete sig.

Sen umgicks jag ju med allt och alla i skolan, det fanns grupper som de "populära" och "nördarna", men jag fastnade aldrig i nån utan brukade hoppa runt och höll kontakten med alla. Så jag lärde ju känna individerna ifrån grupperna, och då kunde man ju märka ännu tydligare vilka som blev mobbade eller pressade. Deras personligheter kunde vara helt annorlunda när det bara var vi.

Blev riktigt förbannad när jag gick ut nian och vår klass bestämde sig för att ha en sista träff tillsammans. Det fanns en person som var särskilt utsatt i vår årsgrupp, han hade alltid blivit hetsad, mobbad och utstött ända sen fritidstiden. Han hade aspergers och någon annan psykisk sjukdom och eftersom ungarna inte visste hur de skulle hantera det blev de nervösa och började mobba istället. Tror att det började omedvetet för att de tyckte att han var jobbig, men sen blev det bara en vana som de inte såg något fel med.

Men då när vi hade den här sista träffen bestämde sig helt plötsligt alla att vara jätte trevlig mot den här killen för att de skulle få honom så full som möjligt, genom att säga saker i stil med "Om du dricker är du vår vän", och det enda han ville var ju att bli accepterad, så han drack.

Får en att känna sig så maktlös när det har gått så långt att även om man alltid har försökt vara snäll och ärlig mot en person, är de så djupt skadade att vad man än säger lyssnar de mer på människor som har varit hemska mot dem istället. Bara för att känna sig accepterad.

Man känner sig även äcklad att människor som man har känt sen födseln nästan, och som man vet egentligen är bra människor, bara kan sitta och titta på tyst utan att hjälpa till att stoppa något sånt här.

Så även om det märks på en människa att de blir mobbade kan man inte alltid göra det bättre, de måste vilja inse själva att de människorna som behandlar dem illa inte är värda deras tid eller känslor. Man kan stoppa mobbarna, men mentaliteten kan fortfarande sitta kvar hos den som blivit mobbad, den visar sig bara på ett annat sätt.

Min mamma blev väldigt mobbad när hon var yngre, och även om hon kom förbi det och har en stark personlighet och självsäkerhet idag har hon fortfarande ett stort behov av att bli accepterad och omtyckt av andra människor. Men det är inget hon tänker på medvetet, det är bara något som sitter kvar från hennes barndom.

Har mycket mer att säga inom det här, men har redan lyckats bli off-topic och väldigt långt, så jag pausar här. Får väl lägga till att som tur är hade nån lagt ut på facebook var vi skulle träffas, så en lärare dök upp med polisen som tog all sprit och hjälpte den här killen hem.

   ~When life gives you lemons… Chuck 'em at people~

Calcifer
2013-09-13 20:26
#9

Fy vad hemskt!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Cahira
2013-09-13 20:26
#10

Tack Odd för ett bra inlägg. 🌺 Så tråkigt att det ska vara sådär. Och vad starkt av dig att umgås med alla typer av människor redan då! ✨

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

annia1
2013-09-14 04:33
#11

Odd du skriver om killen som drack för att han ville bli accepterad. Nu kanske vi lägger in olika i ordet accepterad för jag tror att det ligger mycket djupare än så och då helt och hållet på ett omedvetet plan. Inte nåt som jag tänkt igenom utan tankarna kom av det du skrev.

Tror mer att det ligger i att man så gärna vill tro att dom som gjort en illa förstått att dom gjort fel. Och att dom förstått hur illa dom gjort en. Och att man så gärna vill tro att dom försöker gottgöra en. Att man så gärna vill tro att dom ser en som person. Jag tror att det är lite av samma "mekanism" som finns hos kvinnor som går tillbaka till män som misshandlar dom. Att man så gärna vill tro att dom ändrat sig så därför som man går med på det som mobbarna säger. Men det kanske är det du menade.

Det du skriver sen "de måste vilja inse själva att de människorna som behandlar dem illa inte är värda deras tid eller känslor." jag hoppas det är en felformulering eller att jag missförstår det för för mig låter det lite som att skulden läggs på den mobbade. Att själv vilja inse det. Det är självklart att man vill kunna se det, men man klarar inte av det mentalt när man är mitt uppe i det. Det är oftast flera år efteråt man får den insikten.

***

För att återknyta till ämnet. Jag tror inte det syntes på mig vare sig när det gällde skolan eller det som skedde i vuxen ålder. Det var då ingen som sa nåt på nåt vis. Och jag kan inte komma ihåg att jag betedde mig just nå annorlunda. Ev att den första mobbningen som var i lågstadiet att det märktes på mig för jag fick problem med magen och det blev en hel del läkarbesök. Men tror inte heller det kopplades till nån sorts mobbning och det tror jag beror på att på den tiden så visste man inte så mycket om mobbning i skolor. Idag när det pratas så mycket om mobbning så tror jag det är lättare att se att nåt är fel.

.

lollolovee
2013-09-14 08:31
#12

Jag blev väldigt skum på något sätt, gjorde allt en massa saker som jag egentligen inte valar göra. Jag var som en pajas i skolan och en vanlig människa i hemmet. Det var bland det hemskaste jag någonsin vart med om, också för att när jag väl bestämde mig för att inte vara den där pajasen, att det inte gick, det tog nästan ett helt år innan jag kunde vara som jag var hemma.

Odd
2013-09-14 14:54
#13

#11 Vad bra att du pekar ut såna saker som kan missförstås, jag vet att det är lätt hänt när jag skriver saker, har väldigt svårt att uttrycka mig själv i skrift. Brukar vara så att jag har en djupare tanke och större bakgrund bakom vad jag menar, men jag vet inte hur jag ska få fram det på ett kort och enkelt sätt.

Ja, det du skrev är det jag menade när jag valde ordet "Accepterad". Jag har aldrig känt att "Känna sig accepterad" har varit ett lätt uttryck, om du förstår vad jag menar, jag tycker att det är en väldigt djup känsla med många lager och steg, och hur man känner sig accepterad kan variera från person till person. Men nu när jag läser så här i efterhand kan jag se att jag kanske uttryckte mig fel, tänkte inte på att människor kanske uppfattar ordet "accepterad" olika.

Jag menade absolut inte att skuldbelägga de mobbade, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara vad jag menar på ett bra sätt.

Det är samma sak som du skriver här: Att själv vilja inse det. Det är självklart att man vill kunna se det, men man klarar inte av det mentalt när man är mitt uppe i det. Det är oftast flera år efteråt man får den insikten. Det är just det jag menar, att man måste på nåt sätt ta sig ur den där mentala blockeringen tidigare. Jag vet att det är jätte svårt, och det är absolut inte den mobbades fel, men om en person som är mobbad fortsätter att bry sig om vad deras mobbare säger är det jätte svårt att försöka hjälpa dem, för vad man än säger är hårda ord lättare att acceptera.

Det var också det jag försökte få fram när jag sa att även om mobbningen kan sluta kan mentaliteten fortfarande sitta kvar. Om t.ex någon har blivit mobbad av en grupp människor, men sen blir intagen och en del av den gruppen kan de fortfarande känna sig pressade att göra vad än de här personerna säger till dem och bete sig/klä sig på ett speciellt sätt. Så istället för att vara ett mobboffer blir man deras slav.

Det känns lite som om att jag kommer förolämpa människor om jag gräver djupare i mina tankar när det gäller mobbing. För jag vet att jag sa i mitt tidigare inlägg att jag aldrig blev mobbad, men det är inte helt sant, det vore mer korrekt att säga att jag har aldrig känt mig mobbad. Det var många människor som försökte mobba mig pga någonting som jag inte vill dela med mig av i ett öppet forum så här, men jag lät det aldrig hända. Jag stod upp för mig själv och hanterade det alltid på något sätt, antingen genom att använda ord eller bli våldsam om jag kände att det behövdes på den personen. Nu säger jag inte att det är rätt att använda våld, och jag skulle aldrig råda någon att använda det i en mobbningssituation, men det var något jag var tvungen att göra under den tiden för att inte bli ett offer. Så jag vet hur det känns att bli mobbad, men jag vet inte hur det känns att bli påverkad av det.

Det är inte så att jag har svårt att förstå hur man kan bli påverkad av det, men jag vill gärna komma med mina tankar om hur man kan stå emot det, men eftersom människor är så olika funkar det inte på samma sätt för vissa och då kommer jag fram som väldigt okänslig och arrogant istället.

Så om ni tycker att jag korsar en gräns någonstans poängtera gärna ut det.

Vill också förtydliga att jag var förbannad på människorna som hetsade den här killen till att dricka, inte han som drack.

   ~When life gives you lemons… Chuck 'em at people~

Annons:
Calcifer
2013-09-14 15:04
#14

Jag känner igen det där. För mig var det extremt viktigt att bli accepterad. Jag hade alltid känt mig konstig, utanför och som ett freak rent utsagt. När folk började be mig göra saker, dumma saker, med orden "då kommer vi gilla dig" så gjorde jag det. Om jag blev accepterad så skulle det ju betyda att jag inte blev mobbad längre - trodde jag, åtminstone. Nu var det ju inte så, det var ingen som slutade. Jag blev värre behandlad men det värsta var väl att de låtsades vara snälla när de umgicks med mig och sedan snackade hur mycket skit som helst bakom min rygg och spred lögner och skrattade gott åt hur korkad jag var som trodde att de faktiskt gillade mig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Odd
2013-09-14 15:40
#15

#14 Tycker nog att det är den värsta sortens mobbing, den attackerar en mentalt från alla håll 😕

   ~When life gives you lemons… Chuck 'em at people~

annia1
2013-09-14 16:31
#16

Odd du är inte ensam om att ha svårt att uttrycka, jag är likadan. Men det är då bättre att fråga än att fortsätta missförstå det som skrivits.

Håller med dig om ordet acceptera att det är svårt att använda. Men knasigt nog så kommer jag just nu inte på ett enskilt samlat ord som beskriver det jag skrev.

När det gäller att mentaliteten sitter i. Håller jag också med om. Och den sitter oftast i även efter man slutat skolan. Jag skrev själv om en sak i en annan tråd. Jag läste nåt några år efteråt, men ändå tog det tid innan poletten trilla ner.

För min del, så om nån säger nåt jag kanske missförstått så frågar jag och jag hoppas andra gör det istället för att känna sig förolämpade. 

***

Bellatrix jag håller med odd att det är värsta mobbningen. Att det verkar som man får vara med (vara delaktig) men sen när det kommer till kritan så är man "utestängd" i alla fall. Jag var med om det både i skolan och som vuxen. I skolan så var det så att på helger och lov så lekte jag med ett par av dom för dom bodde där jag bodde. Sen i skolan så var det tvärtom. Och varje helg/lov så trodde jag att nu ändrar det sig. Och så här i efterhand så tror jag att det var det som gjorde att jag började skolka. Att på helger/lov så var det "av" och i skolan så var det "på" det gjorde mig förvirrad och det gjorde mer ont.

.

Upp till toppen
Annons: