Annons:
Etikettallmänt
Läst 1793 ggr
[krasnajaluna]
2017-02-12 23:39

Mobbning - ett olösligt problem?

Jag har under många år fått utstå mobbning i olika grader. Mest så kallad ''tyst mobbning''. Egentligen vet jag inte någon speciell anledning, kanske var jag för tyst, hade fel intressen eller kläder. Vet fortfarande inte. Det jag tänkt på är om mobbning verkligen går att stoppa? Man kan säkert stoppa det för en enskild individ, men själva fenomenet att en grupp stänger ute någon annan? Har funnits i alla tider, både hos djur och människor och stärker ofta gemenskapen i gruppen att ha en gemensam ''fiende''. Det ligger liksom så inrotat i vår natur, även om det idag egentligen är onödigt då vi ändå lever i ett så onaturligt samhälle. Den ''särartade individen'', som jag tydligen är, kan i dagens samhälle klara sig utan grupp rent överlevnadsmässigt.

Är denna ''nollvision'' mot mobbning som vi har i t ex skolan men också samhället naiv? Får sådana som jag som ofta hamnar utanför helt enkelt inse att vi dragit en social nitlott och ägna oss åt andra saker än socialisation? Kommer mobbning att minska i framtiden, med vilken metod? Vad tror ni? 

Kanske lite rörig formulering men jag hoppas ni förstår hur jag menar. Jag försöker analysera min situation ur ett rent realistiskt/vetenskapligt perspektiv, inte känslomässigt.

Annons:
Calcifer
2017-02-13 03:06
#1

Jag har ingen lösning på hela problemet, däremot tror jag att något som kan hjälpa är att inte börja prata om mobbing när det redan är försent, som t:ex i högstadiet. Utan börja tidigare, beskriva alla olika former av mobbing, och informera, ha människor som pratar med barnen och informerar dem om hur det såg ut för dem när de blev mobbade. Jag blev mobbad från 7 års ålder och på den tiden var det ingen som tog min sida, inga lärare, ingenting. Jag fick en personlig assistent för att JAG skulle sluta vara så besvärlig och förstöra för mina klasskamrater. Hade man börjat informera om detta i förskolan/ettan hade jag åtminstone sluppit vara den man skyllde på. Som om jag gjorde något för att förtjäna att bli mobbad. Det behöver ju inte börja extremt, utan anpassat efter åldern, för att med åren gå in på hur väldigt farligt mobbing är. Jag tycker inte man ska säga till en förstaklassare att mobbing kan leda till döden, däremot tycker jag att tonåringar behöver få höra det. Samt att man informerar om att finns det någon som typ tycker "ah men skönt att slippa den" så ligger det ett stort fel hos dem och det är en enorm varningsklocka att de inte kan visa den minsta empati för någon som drivits till självmord genom mobbing. Det kanske inte löser allt, men det är en bra start.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[krasnajaluna]
2017-02-13 16:17
#2

#1 

Ja det kan nog vara en bit på vägen till i alla fall en minskning. Jag visste inte att personer kunde bli mobbade förens jag var kanske 8-9, för ingen hade pratat om det innan. Kanske hade jag blivit tidigare medveten om det hade funnits någon i min dåvarande klass som hade blivit mobbad, men har aldrig bevittnat den sortens mobbning som man ofta ser i tv-serier, t ex att ett gäng omringar någon och säger elaka saker eller typ sparkar på den.  Tror att den typen av mobbning är lite mindre svår att lösa just för att den syns mer, men det är fortfarande komplicerat.

Jag kunde ju liksom inte gå fram till de som medvetet undvek mig och konfrontera dem, då de inte aktivt gjorde något mot mig. Det de gjorde var att helt enkelt stänga ut mig från gruppen. Så länge jag lämnade de ''ifred'' så att säga var det ingen som var taskig. Jag kunde inte heller säga till lärarna, för man kan knappast tvinga ihop ett gäng 14-15-åringar som inte gillar varandra. Det är liksom ett låst läge, kan man säga.

Gronstedt
2017-03-06 08:53
#3

Som TS skriver är det på ett sätt lättare att hantera den tydliga mobbningen med våld och aktivt hån. Att en del personer inte bli inkluderade socialt är inte så lätt att komma åt eller ändra på. Det är också en väldigt svår gränsdragning - alla gillar inte alla och varför skulle alla behöva umgås med varandra? Det är varken möjligt eller önskvärt. Att tvinga en grupp att släppa in en person leder bara till pinsamhet.

Däremot tycker jag att föräldrar, förskola/dagis/fritids och skola ska ställa krav på att alla ska kunna interagera sakligt och hövligt med varandra när det behövs. Det ska aldrig vara tillåtet att stänga ute någon ur arbetsgemenskapen.

Kanske kan det också vara en väg att de vuxna ansvariga bryter upp den slutna gruppen och låter medlemmarna en och en arbeta med den som är utanför. Om det bara är en eller två starka personer som aktivt ogillar den som är utanför, och några som inte bryr sig, kan det leda till att gruppen som helhet blir mer öppen, eller i alla fall att den som är utanför släpps in när inte hela gruppen är samlad.

Man måste inte trivas tillsammans eller vara vänner för att kunna agera tillsammans - men man måste kunna agera tillsammans. Det är en viktig lärdom inför vuxenlivet.

Upp till toppen
Annons: