Jag har försökt, men det gick inte. Jag var 16 och mobbad själv, och ingen lyssnade trots att jag kontaktade rektor och kurator.

Stoppat och stoppat.. gjort skillnad gjorde jag iallafall. Såg till att de som blev utfrysta hade nån som pratade med dom och behandlade dom som människor. :)

Jag har gjort det. På jobbet för ett halvår sedan.

En tjej, vi kan kalla henne för Anna, skulle komma tillbaka till oss och jobba. En jättetrevlig och gullig tjej.
På jobbet så jobbar en kvinna som är lite ansvarig för vår avdelning. Även hennes dotter jobbar där, vi kan kalla henne Sara.
En dag när Anna hade börjat jobba hos oss så kom Sara och gav mej en lapp som hon skrivit. Där stod: "Anna är trög och ***** stavar dåligt".

Jag blev förbannad och även chockad på samma gång så jag kom inte på nåt att säga.
Dagen efter fick jag tillfälle och tala om för Anna och ***** om denna lappen. de blev både arga och ledsna.
De gick till chefen och sen ville chefen prata med mej om det.  Hon ville jag skulle försöka hitta lappen igen och jag visste ju vart den låg.

Hon fick se den och kallade in Sara till sej. När sedan hon talade om för sin mamma vad chefen  ville så blev det liv i luckan. Hon skulle till varje pris ha tag i den som lämnade lappen till chefen. "Det var ju inte så farligt".
Hon skyddade sin dotter till varje pris även när hon nu hade gjort fel.
Dottern var tyst men mamman gapade om detta i säkert två veckor.

Där har vi mobbing som kan förekomma på jobb. Och sådant ska vi få bort.
Innan Anna kom tillbaka så sa den ansvariga kvinnan och hennes dotter att de skulle frysa ut Anna.

Vuxna människor!!!

#1 Dåligt! Som kurator och rektor måste de ta sånt på allvar. 

#2 Bra gjort! När man är mobbad så känner man sej ensammast i hela världen.

#3 Men herregud! 😮 Man blir ju mörkrädd!

#4 Jo jag vet ju det, det var då jag bytte skola som jag började om på ny kula. De tuffa tjejerna ville ha mig i sin grupp men jag vägrade och umgicks med alla utstötta istället. Tror mobbingen kunde varit värre om jag inte neutraliserade stället lite. So what om X var så blyg att h*n knappt pratade, eller att Y hade olika ljud för sig. Båda var jättetrevliga och Y och jag hade enormt många roliga givande samtal. ^^ Och X vågade till sist prata med mig istället för att nicka eller skaka på huvudet. Någon hörde en gång att vi pratade och deras reaktion var "Va??!!?? Har X en röst??" och jag sa "Ja om man bara  tar sig tid att fråga och lyssna så.

#5 Du är bra du!

Jag har gjort skillnad absolut, en i min klass vi kan kalla henne Anna sa till en kille vi kan kalla Kalle att om kalle inte byte musik på idrotten (han hade fått att hand om den) så skulle Anna slå till Kalle, jag sa ifrån och fick sen alla tjejer på mig men det var värt det.

Jag jobbar med småbarn så jag jobbar dagligen med att motverka mobbning. 

Tror dock, tyvärr, att jag inte skulle vågat stå upp mot mobbare i skolan. All heder till er som gör/gjorde det!

När jag var yngre skulle jag heller inte vågat stå upp emot mobbare. Men ju äldre jag blivit desto starkare har jag blivit.

Har ett par i min släkt som inte är så trevlig emot mej. Mina kusiner och och deras "tanter".

Då jag är överviktig så tycker de att jag är annorlunda på något sätt, då alla andra är så smala och fina.
De tilltalar mej knappt, hälsar inte om man möter de på stan, jag blev inte bjuden på deras senaste kalas.
DET kallar jag mobbing eftersom det pågått i flera år av samma personer.
Jag tog väldigt illa vid mej i början och undrade vart jag hade gjort fel. Men nu förstår jag att det är inte mej det är fel på. Så numera ignorerar jag dessa personer även om det är nära släktingar till mej. Trist men sant! 

Och ingen gör något åt detta. Jag skulle kunna ställa de mot väggen och fråga vad de håller på med. Men känner samtidigt att vill de vara fisförnäma så får de vara det då!

Ibland undrar jag vad föräldrar lär sina barn idag. Jag och sambon satt på en gayklubb igår kväll och diskuterade precis detta ämne med ett gäng homosexuella. Dom utstår en massa skit  bara för att dom , i vissas ögon, är annorlunda. Jag och sambon är uppväxta med att ha respekt, tolerans och att låta folk vara den dom vill vara. Så länge du inte skadar någon annan(eller dig själv) så fattar jag inte varför man inte bara får vara.  Varför ska det spela någon roll om man är smal,spinkig, tjock, fet, rödhårig, blåhårig, vit ,svart,grön? 

Stort urk för mobbning och annat skit. (ursäkta svärorden och att jag fick OT)

Jag har försökt.

En gång var min kompis, som jag faktiskt inte gillar egentligen då hon är rätt elak mot både mig och andra fast i ett bråk. Det var i korridoren i skolan, mina andra vänner stod bara och kollade och det gjorde jag med, tills en av tjejerna började skrika och försöka fälla henne. 

Det kom två tjejer som började ''mobba'' henne, säga hora och äckliga, elaka saker. Sen ringde dom henne hela tiden och var allmänt elaka.  

Jag hoppade in därmellan och drog först bort min kompis, sen så sa pratade jag med dom tjejerna. Jag frågade om dom ens visste vad hora var och sen sa jag åt dom att ingen kan sjunka så lågt som mobbare kan. 

Sen dess har det väll blivit några enstaka bråk mellan dom, men det viktiga var att min kompis visste att någon var på hennes sida.

Tyvärr verkade hon inte uppskatta det alls, eftersom hon hade sagt falska saker om mig till dom tjejerna förut. Men det är inte mitt problem, jag är en person som inte bryr mig om någon startar ett falskt rykte, så länge jag vet att det inte är sant. Jag vet iallafall att jag stått upp för min ''kompis'' så det känns bra.

Bra gjort MiniPim.

Men trist att hon snackade skit om dej sen. Men bra där med att du inte brydde dej om det.
Huvudsaken var ju att få stopp på mobbingen. 👍

#11 Tycker du var enormt stark som ställde upp för någon som inte alltid behandlat dig rätt.

När jag var 15 år var jag nere på stan. Vi hade nyss slutat skolan och jag gick omkring med några vänner. Helt plötsligt får jag ett samtal från en vän till mig som ringer från skolan. Han frågar om jag kan komma upp och följa honom. Jag frågar då varför, och han svarar att han blivit mordhotad av en på samma skola. Jag blev förskräckt och helt förkrossad då denna person står mig nära! Han har alltid varit utstött av de andra, för han kommer från Tyskland och kallas "Tysken" av alla de andra människorna utan IQ. Han anses som dum av alla för gänget han umgås med. Men anledningen till att han umgås med just det gänget är för att alla andra stöter ut honom. Tänk er själva att komma till Sverige till en liten stad där alla hatar dig för att du är ny, de enda som inte dömer dig och faktiskt är mänskliga mot dig anses som "samhällets avskum" bara för att de är annorlunda. Och även du blir då också en av dessa. Helt absurt enligt mig. Men iallafall. Då var det en kille, låt oss kalla honom Jonte. Han umgås med ett par tjejer och alla dessa gaddar ihop sig för att de vill jävlas med min vän, låt oss kalla honom Dnnis. Några av dessa tjejer börjar umgås med Denis, försöker lura honom. De lurar honom och får honom att bli intresserad av en av tjejerna. Så fort Denis rör en av tjejerna på brösten (som han trodde var intresserad av honom) så blir hon genast äcklad och åker hem till Jonte. Senare så blir Jonte såklart arg på honom, för nu hade han ju en anledning att vara sur på honom och kunna slå honom förutom att han var 'Tysk' och 'efterbliven'. Så Jonte börjar förfölja Denis, och Denis blir ju självklart livrädd. Jonte mordhotar honom och jagar honom såfort han får syn på honom. Denis polisanmälde, men ingenting blev bättre för det. Denis är en jättebra och snäll människa! Bara så otroligt missförstådd! Jag och Denis satt på stan i busskuren i väntan på att få åka hem men bussen när Jonte och hans 'gäng' kom gåendes mot oss. Denis blir ju såklart livrädd, men försöker att inte visa det. Jonte ställer sig precis bredvid Denis och börjar prata med honom. "Jaså du, är du så feg att du säger till farbror polisen?!" och håller på att förolämpa honom. Sedan måttar han ett slag mot Denis mage så att Denis hoppar till och blir ju självklart ännu mer rädd! Fast han säger ingenting, bara sitter där. Då kollar Jonte på mig, och böjer sig fram mot mig och blåser ut rök från sin cigarett mitt i ansiktet på mig. Jag som ickerökare tycker det är OTROLIGT äckligt, så jag ställer mig upp och kollar in i hans ansikte. Sedan säger jag rätt upp i ansiktet på honom: "Nu har jag fått nog! Det är min vän du håller på och mobbar, och det har du ingen som helst rätt till att göra! Han är min vän - och jag tänker inte sitta här och kolla på medan du mobbar min vän!". Då kollade Jonte in i mina ögon och såg helt totalförvirrad ut. Men sedan såg han ut att vilja slå mig. En av hans vänner (min fd. klasskamrat) sa till honom: "Kom Jonte, vi går." och så började gänget gå iväg. Jonte kollade mig bara i ögonen och slängde cigaretten vid fötterna. Då började även några vänner som hade kommit dit att hjälpa mig att säga åt honom att han har gjort fel och att han inte har någon som helst rätt att göra så. Att det var omoget etc. Sedan vittnade vi allihop och Jonte fick gå till psykolog. Nu går Denis och Jonte i samma klass till och med och låtsas inte om varandra.

Jag tror aldrig jag varit så stolt som då :)

#14 Klart du ska vara stolt men all rätta. Bra gjort och framför allt strongt jobbat.🏆

#15 Tack så mycket! :) Denis uppskattade det väldigt mycket, och tack vare den gången så säger jag ALLTID till när jag ser någon bli mobbad. Jag tycker inte det ska hända en enda dag till att någon blir mobbad. Det är hemskt och vidrigt..

#16 Det behövs fler hjältar som du. Jag har en dotter som 'r mobbad och det är få som "hjälper till" oftas så ser man inte, det är enklare så för annars kan man riskera att bli mobbad själv. För man hjälper ett mobboffer. Men dom få som hjälpt min dotter är stora hjältar i hennes ögon. Vilket jag är säker på hon kommer bära med sig genom livet, att det finns goa människor som faktiskt hjälper till ibland. Så genom hennes tankar vet jag att du verkligen har gjort en enorm gärning genom ditt handlande.

Nja, det har jag väl inte direkt..

Jag blev mobbad i grundskolan, till saken hör att jag umgicks med en tjej som var väldigt tystlåten och blyg. När mobbarna var på henne, vågade hon inte göra så mycket. Då hon var min bästa vän skyddade jag henne naturligtvis alltid, och vad jag vet har ingen rört henne. Däremot fick hon stå ut med några kommentarer genom året, och hon hade alltid känslan av att inte passa in, men hon slapp slagen.

Hon blev överkörd av våra andra kompisar också, som pratade skit om henne så fort hon inte var i närheten. Allting var helt enkelt "fel" på henne, men jag vägrade gå på deras linje och försvarade henne trots att jag förlorade alla vänner förutom just denna tjejen. Vi är fortfarande bästa vänner och umgås intensivt ännu. Vi går på olika gymnasium i olika städer, så jag skyddar henne inte längre på skolfronten, men hon har utvecklats enormt bara genom att slippa mobbarna och idag har hon flera nya vänner. Är så tacksam att jag aldrig gav upp att skydda henne! 🌺