Första steget till helande var att säga upp dig.

Du hamnade i en giftig och sjuk miljö. Det är inget tokigt med dig.

Låt dom inte föra smittan vidare - ta avstånd från dom inte dig själv.

Har du någon du litar på som du kan prata med.

Vårdcentralen kan kanske ordna ett samtalsstöd.

Någon annan som kan komma med råd?

Jag tycker det var otroligt modigt av dig som sa upp dig. Det är nog inte många som varit kloka och tagit det steget.

Har försökt att få tid på vårdcentralen sedan maj då jag försökte få till en sjukskrivning under uppsägningstiden och har nu äntligen fått en tid om några veckor. Får se om jag kan få någon samtalskontakt.

Tycker inte det var just modigt av mig att säga upp mig. Jag satt och grät i lunchrummet för ytterligare en grej som hänt på jobbet som fick mig ge upp allt hopp att bli accepterad och sa upp mig Antingen måste jag gå eller så går jag under.
Där och då ville jag egentligen inte lämna arbetsplatsen. Jag ville bara bli insläppt och accepterad som en av dem. Känna att jag dög i deras ögon. men förstod att det aldrig kommer att ske

Uppsägningstiden har varit den svåraste tid jag någonsin behövt gå igenom. Allt blev så mycket värre. Min chef började dagligen tala om för mig hur fel jag varit för dem. Att de aldrig egentligen ville ha mig. Och hur bra/underbar den nya var. Hur mycket de tyckte om honom Han blev accepterad och insläppt i gemenskapen direkt. Det var som en hästspark rakt ini bröstet. Den chefen var personen jag känt mig tryggast med. Som ändå gett mig lite positiv feedback över mitt arbete då och då. Men allt var tydligen bara lögn I deras ögon hade jag ändå alltid varit så fel från början. Jo tack jag förstod och kände det under dessa år.

Sista månaden av min uppsägningstid var jag på randen av att ta livet av mig. Släpade mig till jobbet varje dag. Gjorde mitt jobb och lite till. Lärde upp den nya så att han kunde ta över på bästa sätt. Log och låtsades inte om att det gjorde vansinnigt ont i mig.

Det fanns en person kring mig på jobbet den sista månaden som mer eller mindre räddade mitt liv då. En tillfällig extra personal som såg mig, pratade med mig. Tyckte om mig som person Höll mig uppe. Hans sista dag på jobbet tackade jag honom för att han gjort mina sista veckor lite lättare. Kramen jag fick innan han gick värmde mer än vad han troligen någonsin kommer att förstå. Den gjorde att jag orkade lite till.

Jag vaknar fortfarande varje morgon med första tanken att jag inte vill vakna. Det är fortfarande bara som ett stort smärtsamt hål i bröstet.

Även om det gör ont så kan jag i alla fall hitta glädje i att den nya aldrig någonsin kommer att bli behandlad som jag blev.

Förhoppningsvis kommer mina chefer, om och när de slutar hata mig för att jag sa hur jag mått och varför, ta till sig mina ord och göra det till en bättre arbetsplats för alla så att ingen någonsin kommer behöva känna som jag gjort.

Hoppas du har möjlighet att ge dig själv tid att komma på fötter i din egen takt och se att du har ett värde och duger mer än tillräckligt som du är.

#3:

Hejsan !!

Herregud vilken chef . Så får man inte tala till sin personal . Är du inte med i facket , dem skulle kunna hjälpa dig. Jag fick hjälp med det när jag inte jobbade mer än mina timmar och inte ställde upp när jag fått ledigt en helg .
Jag hade struma och ADHD enligt dem . Jag ringde genast till mitt fackförbund och sa upp mig omedelbart . Fick mycket hjälp av facket och min dotter .

Det låter fruktansvärt det du har varit med om . Jag önskar att jag varit där . DÅ hade jag talat om för denna chef att så gör man inte mot sin personal.

Hoppas du mår bättre nu . Får den hjälp du behöver.
Massor med Värmande Kramar !!

Lånat en bild från nätet
Soligajag1 // Hillevi

#6
Tack Hillevi <3
Jag har äntligen börjat må bra igen rent fysiskt. Arbetsplatsen tärde ju inte bara psykiskt på mig utan även fysiskt. Det blir ju så när man i flera år bara biter ihop ler och låtsas att man inte känner någonting. Fick sömnproblem migrän 4-5 dagar i veckan, bröstsmärtor och jag gick ner flera kilo i vikt och var jättemager i slutet. Allt det fysiska har börjat rätta till sig.
Men psykiskt mår jag fortfarande fruktansvärt dåligt och bearbetar fortfarande. Har lagt nytt arbete på is hittills. Vill väl ha ett arbete igen men det är fortfarande ångestfyllt att våga det steget. Trots att jag vet att risken att hamna på en sådan här illa arbetsplats troligen inte är så stor. Men förnuft och känsla hänger inte riktigt ihop ännu.

Det där med att stå upp för mig själv och sätta ner foten är väl en sak som gör att det är svårt för mig att gå vidare. Jag stod upp för en annan fd anställd som de inte behandlade så "fräscht" på ett litet försiktigt sätt. Men ändå blev vdn så ruskigt arg över min väl inlindad kritik att situationen blev rent hotfull. Jag trodde på riktigt att han skulle slå till mig. En man, vältränad, stark mot mig tjej på 1.60 å 44 kilo. Hade jag sagt ett enda till fel ord där hade han tveklöst slagit till mig. Lyckligtvis lyckades jag lugna ner situationen.

Efter det sa jag aldrig något mer. Bet ihop, nickade och log när de tryckte ner mig..

MEN det finns så mycket inom mig som jag skulle vilja säga dem. Hur deras beteende fått mig att känna och må. Jag behöver inte en ursäkt utan vill bara bli hörd och ges en chans att stå upp för mig själv. Inte för att det skulle förändra något för dem. Tror inte ens att de skulle förstå.

Jag mår psykiskt dåligt än idag. Kränkt sänkt och med ett nedgnagt självförtroende. Men samtidigt finns en enorm ilska inom mig och om jag hade makten att förändra så skulle jag göra allt för att ingen någonsin skulle behöva känna som jag gjorde på en arbetsplats.