Jag tänkte berätta min historia, fram till för ett år sedda då allt blev bra. Min mobbade historia börjar redan i förskolan där jag inte visste vilka eller vem jag skulle vara med riktigt… En av klassens mest störande killar var den som mobbade mig, jag sa ifrån, försökte att inte lyssna på honom, berättade för mina föräldrar och tog kontakt med mina lärare. Jag kan ju säga attest enda som hjälpte var mina föräldrar, särskilt min pappa. Exempel på vad han gjorde - retades med mitt namn, som att lägga till gris och annat. -spred falska rykten, som att jag var ihop med min dåvarande bästa kompis. Förskole året förlöpte och jag var ganska lycklig. Första klass började. Jag hade under sommaren vart med en snäll tjej som jag fortfarande är kompis med, låt oss kalla henne för Hanna. Hon och jag hade tillbringat nästan hela sommarlovet ihop. När jag kom tillbaka till skolans första dag, ville hon inte ens lyssna på mig, hon hängde ihop med en annan tjej, som jag knappt hade tittat åt, ines. Jag kommer ihåg en gång då jag hade med mig en duva ( liten gjord av plast) och hon tog den ifrån mig sa att den var ful och slängde den i leran. Killen som mobbade mig i ettan fortsatte att mobba mig. Jag berättade allt för både fröken och mina föräldrar. Det enda svaret jag någonsin fått av en fröken på min förra skola när jag frågat vad jag skulle göra var - strunta i det, stäng öronen! ( väldigt irriterad över att jag pratade med dem om det). Jag kom på några i klassen vara inne på rasten när man måste vara ute, och berättade detta för fröken, det jag gjorde trodde jag var bra, eftersom de tjejerna hade ertrappat mig med att vara inne, och jag hade fått mycket skäll för detta, och tjejerna beröm. Inget av det som hände då hände nu, med samma fröken och allt. Istället fick jag gå med dem runt hasorna hela veckan när de sjöng -skvallerbytta bing bong…. Den visan. I slutet la de in egna ord och kallade mig för gräsligare saker än skvallerbytta. Efter den veckan berättade jag för min pappa. Andra klass började, och visserligen hade tjejerna slutat, men killen som mobbade mig mobbade mig bara mera och mera. Tredje klass En hel vecka var den en yngre tjej, som jag fortfarande har svårt att vara med, trackesserade mig en hel vecka, men på fredagen, då jag cyklade med sådana där cyklar som brukar finnas på dagis och så, stod hon i vägen, jag cyklade som i en åtta, och i mitten av åttan var det som trängst, en sandlåda på höger sida, och byggnaden på vänster. Hon irriterade mig så mycket att mitt huvud kokade över, ingen fröken var ute på hela skolan, den är rätt stor, alla var inne i fikarummet. Så jag ställde mig upp och gjorde något jag aldrig gjort förut, jag smällde till henne. Jag örfilade henne så hårt att ett rött märke blev kvar på hennes kind. Jag berättade inte för någon. Självklart såg fröknarna just den delen och jag fick allt skäll igen utan en möjlighet till att protestera. Ingen av mina klasskompisar sa ett ord och jag blev uppläxad inför allas ögon. Denna gången vek jag mig inte ner mig, utan stod hela tiden, ursinnig och stirrade stint in i frökens ögon. När hon var klar, gick jag till den ensammast platsen jag kunde hitta och grät och grät och grät. Ingen kom, en såg, alla visste. Vårterminen. Så började inez igen, och detta gick så långt att jag fick börja gå hos kuratorn. Sista veckan i skolan slutade hon. Fjärde året Alla tjejer i klassen, utom ett fåtal ingick i ett mega stort bråk. Jag var det där fåtalet. Jag tröstade och hjälpte och avvärjde och fick all skit på mig, skyddade vissa mot de som jag visste hade giftiga ord och hög rankning ( populära) jag grät mig till sömn varje kväll… Ingen av lärarna verkade bry sig. Vi gick till rektorn efter ca 3 veckor. Hon kom efter 1 vecka. Det enda den j**eln sa var -om någon är dum mot dig ska du säga stopp sluta eller lägg av. Sedan gick hon in princip.lugnet kom sedan först när kuratorn klev in i det hela. 2 veckor hos kuratorn, 7 timmar i veckan med de värsta tjejerna jag någonsin känt och de mest underbaraste jag någonsin känt med mig mitt emellan. Efter bråket var det som om jag inte fanns. Hela femman vardag extremt mycket för mig själv. Pratade inte mer än på lektionerna. När jag kommer till den nya skolan, tänkte jag hela tiden, ska jag bli vän med den första nya tjejen som jag ser. Sanningar som slet mig itu under mitt sista skolår på lunnaskolan Min pappa hade ringt hem till inez 2 ggr, killen som mobbade mig 6 ggr. Pratat med mina lärare om detta, han var den osynliga kämpen jag aldrig såg