Njae, mobbing är väl då det förekommer upprepade påhopp under längre tidsperiod. Den mobbade kan väl anse "Nej jag är inte mobbad, jag är ju vuxen" eller "Nej jag blir inte mobbad, dom har ju rätt, jag ÄR fet." 

Medans någon lätt kan skrika "Jag blir MOBBAD!" för att få medömkan och sätta folk X ogillar i klistret. 

Man kan vara mobbad av grupp, man kan vara mobbad av en person. Man kan bli verbalt mobbad (hårda ord), fysiskt mobbad (misshandlad) eller utfryst vilket är vanligast bland tjejer. Lappar, tisslande och tasslande och blickar och pikar vilket självklart är svårt att se. 

Vad gäller onlinemobbing så är det väl hårda ord som är vanligast. Justin Bieber är väl ett jätteklassiskt fall på massmobbning online.

#1 Bra sammanfattning. Jag är böjd att hålla med.

#2 Tack. :)

väldigt bar samanfattat av er båda!

Jag tror tyvärr att det är så att många anser att det räcker med att man känner sig mobbad. Jag kan verkligen förstå den synvinkeln, men det är inte riktigt så enkelt. Ibland missuppfattar man saker, eller så handlar det om att man är lite känslig, eller så handlar det om meningsskiljaktigheter. Jag tycker det är okej att man funderar på om man blir mobbad eller inte, men jag tror man snarare förstör för sig om man skriker mobbing hela tiden.

För många år sedan fick vi en ny arbetskamrat där jag jobbade. Det var en kvinna som var trevlig men lite tystlåten.

Många rökte på den tiden och så även hon. Vi gick oftast ut på balkongen för att ta ett bloss och vi var noga med att alltid fråga henne eftersom hon var ny. Det är ju ett bra sätt att lära känna varandra med lite småprat.

Vi jobbade i vården och man kan ju inte prata hur som helst då vi alla lyder under sekretessregler.

Ibland kunde det hända att man skrattade med någon och då kunde hon komma och fråga om vi skrattade åt henne?

Hon blev mer och mer misstänksam och pratade man lågmält så trodde hon att det var henne det handlade om.

Det hela eskalerade och vår chef blev inblandad och det var enskilda samtal och samtal i grupp. Det var väldigt obehagligt att bli anklagad för att vara mobbare när vi alla verkligen försökt att få henne med i gemenskapen.

På egen begäran blev hon omplacerad och det visade sig att hon hade en lååång historia med ungefär likartade händelser bakom sig.

Jag har många gånger funderat hur det gått för henne.

Hon kände sig mobbad. Fast i det här fallet så var det ingen som mobbade henne utan vi försökte verkligen att få med henne i gemenskapen.

Hennes känsla kan man givetvis inte ta ifrån henne men det här med att en människa upplever sig mobbad behöver inte alltid betyda att det är så, enligt mina erfarenheter.

#6 Åhhh jag vet precis vad du menar.

När jag jobbade på en industri så hade vi en äldre dam hos oss.
Allt var jättebra tills en dag.

Hjälpte vi henne så var det fel, hjälpte vi henne inte så mobbade vi henne. Pratade vi med henne så sa hon inget och pratade vi inte med henne så mobbade vi henne.
Det gick med så långt som till möten med chefen och allt var mycket obehagligt. Vad vi än gjorde så var det fel och mobbing i hennes ögon.

Men ingen mobbade henne. Vi försökte ju att få med henne och vi hjälpte henne när hon låg efter i arbetet.

Problemet visade sej sen, att det fanns hemma. Och hon tog med sej det på jobbet och hon tog ut det på oss.
Funderar med på henne ibland.

#6 och #7 Kan det inte vara så att personen varit med om mobbing tidigare såsom i skolan. Nu när ni träffade pesonen på jobbet är är denne så osäker, misstänksam och framför allt i avsaknad av självförtroende. Har bara i huvudet att allt är mobbing.

#8

Det kan vara så….men vi jobbade med henne ett bra tag innan hon blev sån. Och då vart hon glad och pratsam. Något hände på vägen dit.

Hon kanske blev påmind av tidigare mobbning och blev sänkt igen av något.

#9 Kan vara så. När allt är bra går allt bra, så att säga. 

Sedan händer något som sänker en och allt det där gamla man trodde var glömt slår en i huvudet igen när man minst anar. Gamla innötta mönster och beteenden är svåra att utrota…

Nu tassar jag inn i tråden med egna erfarenheter här. 

Jag har varit mobbat under hela den tid jag gick i skola, från lågstadiet tills jag gick ut av gymnasiet. Det har även från vissa av dom fortsatt i vuxen ålder, tills jag bröt kontakt med dom det berörde. Det var utfrysning, glåpord, mishandel, you name it. 

Att man sen var med en psykopat hjälpte inte. Jag utvecklade en viss paranoia som följd. 

jag förstår dessa omtalade personer som kände sig mobbat. Jag har samma tendenser själv att frukta det är mig det skrattas eller pratas lågt om. Jag känner den samma ångesten. Men, det skulle aldrig falla mig in att gå bort till någon och fråga om det var mig dom pratade om eller om dom mobbade mig. Vilken vuxen medveten mobbare skulle svara sanning på en sådan fråga? Jag kan inte med mitt intellekt se hur jag skulle få et ärligt svar från en eller fler vuxna människor som med flit går in för att mobba om jag ställde en sådan fråga. Men jag känner absolut den samma paranoia och kan ofta undra vad folk säger bak min rygg, vad dom egentligen tycker och tänker om mig. Jag låter det inte förgifta mitt liv, men jag kommer nog aldrig helt bli av med en känsla av att det säkerligen måste pågå mobbning av mig fortfarande. 

Det är mycket enkelt att anklaga andra för mobbning, baserat på "bra inlägg" här på iFokus, Gilla-knappen på fejjan, favorit-knappen på twitter och så vidare. Problemet är att det är inte nödvändigvis så att man är mobbat bara för att man hävdar man känner sig mobbat. Vissa hänger ut andra som mobbare just för att mobba dom på ett vis som är "oangripbart". Man tar på sig offerrollen och blir oangripelig. Och ens egna känsla, som i mitt fall, kan inte alltid vara pålitelig för mig. Jag vet om att jag faktisk är en snäv paranoid på just den punkten! Jag kan inte lita på min egna känsla absolut all tid när jag känner den. Men jag anser jag faktisk har litegran självinsikt på just denna punkten. Jag vet jag kan innbilla mig saker, och med stor sannolikhet är det nog för min del iaf inbillning i dom allra flesta tillfällen. 

Det är som fler här säger fruktansvärt obekvämt att anklagas för något som inte är sanning. Och om man överlag faktisk är en helt normal vettig människa som kämpar mot mobbning blir man oerhört lädsen över att anklagas för att vara en mobbare. Jag kan tänka mig även chefen i #6 sin berättelse kände det obekvämt att sitta med en person som vidhöll sin påstand, och en grupp lädsna Medarbetare som försvarade sig och sa det inte var sanning det som blev berättat. Vem skall man lita på? Hur hitta sanningen som chef? Agera mot en mistänkt grupp och upptäcka det var fel, eller strunta i ett mobbningsoffer och upptäcka det var fel? En svår sits för alla. 

Det är presis lika fruktansvärt att faktisk vara mobbat. Inte mistanker som i #6, utan rakt upp mobbning som kan bevisas.. om bara chefen hade sett det. Utfrysning exempelvis. ôverse en annan person. ôppenlyst skratta av denna så fort chefen inte ser och låtsas som inget när chefen faktisk är där. hånliga kommentarer och annat så fort ingen är i närheten.. rykten som sätts ut på arbetsplatsen.. Ni vet ju alla hur mobbning i det tysta kan gå till. Och om man då vet man mobbas av en eller fler, och det är när omöjligt att bevisa, vad gör man då? Det slutar med att man ber om förflyttning. Jag har gjort det själv. Det slutade med att jag fick be om förflyttning för att komma undan mobbningen från en chef. Dom högre chefar tog mitt problem på allvar, men problemet är att allt måste dokumenteras och bevisast, och utan beviser sto jag kvar med att jag fick flytta på mig. 

Jag känner jag kanske flummar, ni kanske inte vill läsa alldeles för långa inlägg, så jag tror jag sätter punkt här :) För nu iaf.

#10 Det kan räcka med ett ord fel. Eller att någon inte hörde vad personen sa och denne då inte fick något svar. Självförtroendet kan vara så lågt efter tidigare behandlingar att en sådan liten händelse exploderar för personen

Magi-cat.
Precis så kan det vara.

#12

Ja Leffe. Ett litet ord eller fel handling vid ett visst känsligt tillfälle när personen inte mår bra, kan bli så mycket mer än det egentligen vart meningen att bli.

Jag kan också förstå att en del människor har lättare att tro att de blir utsatta för mobbing, men jag tror att någonstans måste man försöka ha insikten om att alla andra kanske inte är mobbare och hamnar man ofta i dispyter kanske det inte är alla andra det är fel på utan man själv kanske överreagerar. Det är hemskt trist, och jag har också känt så, men mina erfarenheter från när jag var yngre är ingenting som nya människor kan hållas ansvariga för, således är det inte okej av mig att anklaga dem för saker de inte gjort. Om jag känner mig lite nojig så är det ju på mig.

Visst är det som ni andra säger. Det gäller nog att försöka tänka sig in i de andra personernas tänkesätt. De gör ju som människor i allmänhet gör, skämtar och skrattar, kanske retar varandra lite. Precis som de alltid gör mot varandra utan att någon tagit illa vid sig. De har ju ingen aning om vad denna enskilda person varit drabbad av tidigare. 

Denne måste ju trots allt försöka flyta in i gemenskapen. Denne måste nog försöka stoppa upp ett tag och förstå att det är inte denne de är elaka mot. Personen ifråga kan ju inte bara börja säga att denne är mobbad eller liknande. Då kommer det sluta med att personen blir mobbad - kanske inte i ord, men av de andras beteende då.

Vet inte om jag fått fram min tankegång på ett bra sätt.

#15 Jag tror jag förstår hur du tänker Leffe.

Jag tänker på kvinnan på min arbetsplats som hade flyttat mellan många avdelningar(sjukhus) och det blev samma sak på varje ställe.

Det slutade ju med att vi andra tyckte att hon var väldigt knepig och när hon dessutom anklagade hela arbetsgruppen för mobbing så ska jag erkänna att jag inte hade några högre tankar om henne.

Frågan är bara hur man kan hjälpa en sådan människa så att inte historien upprepar sig gång på gång?

Jag har inget svar på det men tänker att förändringen måste komma från henne själv med hjälp av andra.

Hon måste få hjälp att bearbeta sitt dåliga självförtroende och lära sig att lita på andra människor. De flesta är ju faktiskt snälla människor.😉

Åh jag minns i skolan då vi var tidiga till lektionssalen och den användes av klassen som hade den lektionen före oss så vi satt och gjorde läxor medans och kollade anteckningar och sådär. 

Då dörren öppnas säger jag ordet "Sudda" i en mening och en tjej tvärstannade och tittade på oss och jag vet att hon tror vi sa "Subba". Skämdes skitlänge efteråt trots att det inte alls var så. :( Vet ju hur sånna ord kan hemsöka en och jag hoppas verkligen inte det misstaget skadade henne.

Så här anser jag:

Om det t,ex är en diskussionstråd där en person har en har en åsikt och 5 andra har en helt annan åsikt. Då är det inte mobbing.

Men om en av de fem förolämpar den som inte har samma åsikt, och alla de fem som har samma åsikt accepterar den förolämpningen mot den som inte har samma åsikt som dom, då anser jag att det är mobbing.

Så i ett sånt fall tycker jag inte det är fel om den som blivit förolämpad skriver att h*n anser att h*n blivit mobbad.

Den som förolämpade den enda som inte hade samma åsikt och de fyra som accepterade den förolämpmningen tycker jag inte ska avgöra om det är mobbing eller ej. Så i det här fallet tycker jag den förolämpade är mest lämplig att avgöra det.

Det är min åsikt.

En förolämpning syftar till att förlöjliga, förnedra, kränka eller reta upp en annan person.

Källa: Wikpedia

#18 Fast det är inte automatiskt mobbing det heller.

Påhittat scenario:

Kajsa säger "Gult är den finaste färgen."

Erik säger "Nej, Blått är den finaste färgen."

Sven, Jörgen, Pelle-Lisa håller med om att blått är den finaste färgen.

= Ingen mobbing.

Kajsa säger "Gult är den finaste färgen."

Erik säger "Nej, du har alltid fel för du är korkad, blått är finast!"

Sven, Jörgen och Pelle-Lisa säger ingenting

= Ingen mobbing.

Det är dock mobbing om…

Kajsa säger "Gult är den finaste färgen."

Erik säger "Nej, du har alltid fel för du är korkad, blått är finast!"

Sven, Jörgen och Pelle-Lisa säger "Ja för i helvete, Kajsa du är dum i huvudet!"

Sedan hänger det även mycket på "förolämpningen". Om den är som ovan så gör Erik fel i båda scenarion. Om däremot Kajsa blir ledsen i första scenariot och påstår att Erik förolämpar henne så stämmer det inte heller. Skulle Erik istället säga "Nej, det är en konstig åsikt och fel, det är blått som gäller" så är det inte heller en förolämpning. Lite väl vass kanske, men ingen direkt förolämpning.

#18 Jag tycker det är skillnad mellan engångspåhopp och mobbing. Mobbing för mig är upprepade påhopp. Och ja, man kan vara mobbad av en person, måste inte vara flera. Att resten på tex ett forum inte säger nåt kan ha o göra med att de kanske inte ser det eller inte orkar rätta till den personen för den personen kanske har en vana att alltid säga vad den nu sa. "Mata inte trollen" så att säga.

#20 Men det finns moderatorer som både borde se och orka…

#20 Men moderatorer är inte allseende eller allvetande. Ibland ser de inte allt, så kan det vara. Då får man som användare hjälpa dem på traven och skicka PM till dem.

#21 Alla vet inte vad som får den personen att ta illa vid sig heller. Vissa klarar väldigt mycket, andra klarar väldigt lite för att bli triggad beroende på vilken bakgrund man har. Om man känner sig påhoppad får man länka och hänvisa till moderatorer och berätta hur man känner så denne kan dela ut en varning om så krävs.

#20 Om flera personer flitigt argumenterar mot en person i en tråd som inte har samma åsikt som dem, och förolämpar då en den som inte har samma åsikt som dom och alla utom den förolämpade accepterar förolämpningen, då tycker jag det vore väldigt konstigt om ingen annan än den förolämpade plötsligt inte ser eller orkar ingripa.

#24 Då är ju den stora frågan vad en förolämpning är?

Om ingen annan anser att det förekommit förolämpningar i en diskussion och inte heller de som modererar, så kanske man får finna sig i att majoriteten kanske har rätt.

Man behöver givetvis inte hålla med om detta men då får man kanske även inse att det ingen idé är att fortsätta att vara delaktig i den diskussionen.

Den drabbade är ju den enda som kan veta om hen tar illa vid sig - det går inte att se utifrån. Förolämpningar är dock ganska mätbara, eller så kan den drabbade kanske förklara vad det är som är förolämpande. Vad som upplevs förolämpande kan ju bero på kultur, religion etc. Men man kan förstås ta illa vid sig även av saker som inte på något objektivt vis kan ses som kränkande.

Precis som #11 skrev om kan orsaken till upplevelsen ofta ligga hos mottagaren, inte hos avsändaren.  När man förlorat ett älskat husdjur tar man illa vid sig av bilder på sådana djur på olika fora - men det är ju ett problem som ligger helt och hållet hos mottagaren (om inte de som postar bilderna vet om förlusten och gör det för att plåga mottagaren). En skojig bild av en hund eller en gris med en rolig punch line kanske upplevs otrevlig av en muslim, men om avsändaren inte vet något om mottagarens religion är det inte en förolämpning.

På många arbetsplatser cirkulerar skojiga djurbilder med skojiga texter, men för den som förlorat ett djur, eller den som har fobi för vissa djur, eller den som upplever vissa djur som orena, är det kanske inte roligt alls. Då ligger problemet hos mottagaren och de måste tala om hur de upplever saken och varför. Ofta blir det ett slags förståelsekompromiss där de som tagit illa vid sig får klart att det inte var illa ment och de som skickar bilder tänker sig för lite extra.

Sammanfattningsvis: Den som upplever sig kränkt eller förorättad kan inte räkna med att det är uppenbart för alla vad som upplevts kränkande. Man kan behöva förklara det ingående och det är inte säkert att den man pratar med håller med ändå. Även om jag tycker att Bengt-Louise har varit jätteelak och klagar hos en moderator, så kan det hända att moderatorn tycker att Bengt-Louise har uttryckt sig med rimlig måttfullhet och inte alls behöver varnas. Då får jag finna mig i det, i alla fall om moderatorn förklarar sin ståndpunkt. Om moderatorn däremot säger "Jamen du ÄR ju en idiot" är det en annan sak 😉.

#25 varför frågar du mej vad en förolämpning är?

#27 Fast nu upplevde jag inte att du blev frågad vad en förolämpning var, utan att frågan var ställd i allmänhet angående den fiktiva situation du beskrivit.

#26 Huvudet på spiken, tror jag. :)

#27 Ja, det var mer en allmän fråga. Vad är en förolämpning?

#29: Otroligt subjektiv är vad en förolämpning är 😉!

#30 Ja, precis. Man kanske säger något utan att alls mena det som en kränkning. Man kanske rentav skojar och det visar sig att man inte alls har samma humor och det blir helt fel.

#28 Jag upplevde det som den frågan var riktad bara till mej eftersom hon hon skrev nummert på mitt inlägg framför just den frågan.

#25 Och detta håller jag inte med dig om helt och hållet:

"Om ingen annan anser att det förekommit förolämpningar i en diskussion och inte heller de som modererar, så kanske man får finna sig i att majoriteten kanske har rätt.

Man behöver givetvis inte hålla med om detta men då får man kanske även inse att det ingen idé är att fortsätta att vara delaktig i den diskussionen."

För det är ju just när man blir mobbad som man kan få alla mot sig. Och blir man det finns det ju ingen anledning att finna sig i vad majoriteten säger.

Det är min åsikt

#32: Ditt svar på frågan är förstås intressant, även om den ställdes mer generellt.

#32 Att man får många/alla emot sig behöver ju inte per automatik innebära mobbing.

#32 Det kunde ju inte jag veta om frågan ställdes till alla i tråden när mitt inläggsnummer skrivits just framför den frågan.

Så hade jag ställt en fråga till alla i tråden nu så tycker jag inte det skulle vara lämpligt att skriva just ditt inläggsnummer framför just den frågan.

#34 Nä, och det skrev jag inte heller i #32

#35 Släpp det nu. 

Jag har ju förklarat att frågan var mer allmänriktad men att jag (tyvärr) skrev ditt inläggsnummer före eftersom det var du som började prata om förolämpningar.

#32: "Man behöver givetvis inte hålla med om detta men då får man kanske även inse att det ingen idé är att fortsätta att vara delaktig i den diskussionen". Om 99 personer tycker A och 1 person tycker B, så kan det vara  mer vilsamt för den ensamma personen att sluta vistas där omgivningen tycker så annorlunda.

En gång för länge sedan hamnade jag som röstande på parti A på läktaren för parti B vid en politisk debatt och jag fick en del ganska skarpa ifrågasättanden från de närmast sittande när vi strömmande mot förfriskningsbordet efteråt. Hade jag suttit på läktaren för parti A hade jag fått ryggdunkningar i stället. Jag hade enkelt kunnat undvika "obehaget" genom att placera mig bland liktänkande från början. Det betyder inte att A-röstarna på något sätt är bättre eller godare än B-röstarna - bara att jag inte stuckit ut bland dem.

#37 Men det har väl inget att göra med det jag skrev i inlägg #32?

#36 Ja, jag kan släppa det nu. Men jag tycker inte det var något fel av mej att jag skrev som jag gjorde i inlägg #27

#38: Det har att göra med det du själv citerade i #32.

#38 Det är ingen som har påstått att du gjorde fel, det var bara några som poängterade att det inte var en fråga riktad mot dig.

#40 Och den poängteringen håller jag inte med om.

#38 Jag undrar inte på om du inte fick några ryggdunkningar i det exemplet du beskrivit i #37 För började du diskutera med dom och de visste att du röstat på ett annat parti så tycker jag du borde kunnat räkna ut att du inte fått medhåll.

Och var hade det att göra med det som jag citerade i inlägg #32

Nu är det dags att släppa detta. Det har klargjorts att inlägget inte var en specifikt riktat fråga. Vi släpper det allihopa och fortsätter i trådens egentliga syfte. :)

#41: Det illustrerar hur det kan komma sig att man inte får medhåll och illustrerar att "Man behöver givetvis inte hålla med om detta men då får man kanske även inse att det ingen idé är att fortsätta att vara delaktig i den diskussionen".

Naturligtvis räknade jag ut att jag inte skulle få medhåll. Anekdoten var avsedd som en illustrerande parallell till andra situationer, där en person känner att vederbörande inte får medhåll.

#42: Fast biten med när man får ryggdunkningar eller inte, eller mer generellt hiss eller diss, är inte irrelevant för tråden 🙂.

#44 Du har rätt, snabbläste, jag ber ödmjukast om ursäkt och rättar mitt misstag - fast egentligen gjorde jag inget misstag, tycker jag vi bestämmer! ;)

#43 Jag, tycker i alla fall inte den anekdoten var jämförbar med någon diskussion jag varit med om här på i fokus om det nu var det du syftade på.

#46: Nejhej.

#46 Vi pratar väl ändå inte om iFokus i denna tråden utan om mobbing i allmänhet och vem som avgör…

Ja, nu är vi noga med att inte dra in iFokus i diskussionen!

#48 Man vet inte alltid vad folk syftar på.

#50 Va????

#51: Du ifrågasätter dig själv?

*ändrat = inaktuellt*

Ha, har ändrat det nu😉

Har också ändrat lite nu.

Nu har jag tappat tråden totalt😃

#55: Då börjar vi om från #37 🙂. Det inlägget handlade om att man får olika bemötande beroende på om man är bland likasinnade eller bland olikasinnade, utan att det för den skull är mobbing varken här eller där.

Jag håller med. Givetvis innebär det en stor trygghet att vara bland likasinnade och ett visst mod att vara bland andra som tycker/lever/handlar helt annorlunda.

Är man bara tillräckligt bekväm med sig själv så kan man oftast ta de eventuella motsägelser som kommer.

Kan man inte det och upplever sig mobbad så är det kanske bäst att gå.

Nu pratar jag enbart om vuxna och situationer man kan lämna. Man kan ju t.ex inte gå hem från jobbet för att det blir negativ diskussion.

Jag tycker vi kan börja om från inlägg #24

#57 Håller också med. Sen får man kanske ta att man ibland alltid tycker olika än den stora massan i vissa frågor, men det behöver ju inte vara dåligt heller. Jag vet att jag tycker hemskt olika än "de flesta" i vissa situationer, men jag tänker inte ändra på mig för det och förväntar mig inte att de ändrar sig heller. Så kan det ju vara ibland, och så länge ingen är otrevlig är det ju bra så.

#59: "men jag tänker inte ändra på mig för det och förväntar mig inte att de ändrar sig heller". Pjecis! Du tycker som du vill och jag tycker som jag vill och så är det ju inte mer med det, i många fall. Om det är frågan om färgen på en bil vi ska ha ihop blir det knivigare, men många diskussioner är ju betydligt mer abstrakta än så.

#60 Jo, men så är det. Oftast så är det helt okej att man tycker olika. Handlar det om något större, om man t:ex är kollegor eller ett par så måste man ju kompromissa. Men i annat fall ser jag ingen anledning till det. Är det så att jag säger "jo, du mobbar mig" och du säger "nej det gör jag inte", så är det kanske bra om någon opartisk utestående kan avgöra hur det ligger till. Men om det mer är jag tycker x och du y, även i en diskussion på internet, så får det ibland vara bra så. Agree to disagree, så att säga. Ofta kan man diskutera långt och till viss del ändra åsikt eller uppfattning, men lika ofta går det inte.

Vill man lämna en tråd står det en fritt, men man behöver inte göra en markering om det då det inte hör till ämnet överhuvudtaget! Inlägg borttaget.

#61: Just det där med en opartisk utomstående är rätt viktigt, eller kanske den allmänna opinionen, så att säga. Om det bara är du som tycker att jag mobbar dig och alla andra tycker att jag inte gör det, så gör jag kanske inte det heller. Därmed inte sagt att du har fel som tar illa vid dig, det är en annan diskussion.

#64 Ja absolut. Sen får man ju vara noga med vem man frågar. Om du är bästa vän med Greger-Ola, Sven-Jerker och Lena-Björn så kanske det inte är det bästa alternativet att fråga dem, för de är inte direkt opartiska. Sen tycker jag alltid man har rätt att ta illa vid sig, om det nu är så, däremot kanske det inte alltid är andras fel att man tar illa vid sig. Jag kan ta illa vid mig vid saker som inte är menat på ett elakt sätt också, pga händelser i mitt förflutna (t:ex mobbing), men det är ingen annans fel.

Absolut. Alla har rätt att ta illa vid sig utan att det är någon annans fel.

Jag kan ibland ta illa vid mig när jag försöker berätta om mina minnesproblem (har en diagnos) och andra jämför hela tiden hur de också har problem. Det är normalt att glömma och vara disträ ibland men jag har svårt att förklara för andra hur jag har det.

Jag kan ta illa vid mig men ändå inte begära att de ska förstå. Då är det bara att strunta i det för jag kommer ingen vart ändå….

#24 Vart går gränsen för förolämpning för dig? Att du känner dig utpekad? Att nån säger fula ord? Att ingen står på din sida i en diskussion? 

Om det är fem personer i en tråd. 1 person tycker om blåbär medans resten säger att hallon är mycket bättre och en diskussion om pajer, sylt och annat uppstår. Vart i en sån diskussion skulle du känna dig förolämpad?

Måste en person säga "Men nu är du ju dum i huvudet, skärp dig!" eller är det känslan av att ha flera emot sig du inte klarar? 

Jag frågar för jag vill förstå.

#67 I princip är det så här: Om du t,ex jobbat någonstans där du trivs bra. Men om du kommit i en diskussion med alla de andra på jobbet om något du inte trivs med. Du hade då börjat diskutera det med dem, alla hade argumenterat hårt mot dig, att du ska inte komma här och komma. Och det hade inte varit en förändring som gjort det sämre för dem, men bättre för dig. Men dem hade absolut inte visat något medlidande med dig utan bara sagt, det var så här när du började jobba här och det visste du redan då hade dem sagt fränt till dig. Du hade förmodligen känt dig ledsen för att de inte gått med på att ändra på en sådan sak. Och just i det läget när alla motarbetat dig så hade mågon sagt: tror du att du ska kunna få oss att göra den förändringen så kan du lägga ner. Och trivs du inte här så kanske du ska sluta att arbeta här? Och alla hade accepterat den förolämpningen mot dig.

#68: Det där är inte något jag skulle ha upplevt eller betraktat som en förolämpning. Tråkigt och ledsamt kanske, men varken kränkande eller förolämpande utan ett enkelt faktum, så länge det inte är fråga om något som bryter mot lagar och regler.

I en sådan situation är det ju svårt att avgöra om det verkligen inte hade blivit sämre för de andra. Deras upplevelse av situationen är ju helt subjektiv för var och en av dem och deras subjektiva upplevelse har lika stor validitet som den ensamma avvikarens. 1 < subjektiva upplevelser av att det är bra som det är och sämre om det ändras väger tyngre än 1 subjektiv upplevelse av att det är dåligt som det är och bättre om det ändras.

Det är inte förolämpande eller kränkande, det är demokrati. Det är inte utan anledning demokrati kan kallas majoritetens tyranni.  Den som är i minoritet kommer inte att få som den vill. Om den som är i minoritet inte kan finna sig det demokratiska beslutet är det bäst för alla vederbörande ger sig av. Annars hamnar man i den motsatta situationen, där majoritet vill ändra på situationen (genom att få slut på minoritetens envisande) och minoriteten vill fortsätta som det är (genom att fortsätta envisas). Även här måste det bli som majoriteten vill, i alla fall så länge lagar och regler efterlevs.

Lite som våra val till Riksdag/regering där mer eller mindre halva Sveriges befolkning får "ge sig".

Trivs man inte med det så kanske man får flytta till ett land med annan styrning.

☺️ Ser nu att det fattas ett "att" i #69 - det ska förstås vara "… är det bäst för alla ATT vederbörande ger sig av.". ☺️

#69 Jag håller nog med. Den situationen tyckte jag varken var kränkande eller mobbing. Trist definitivt, men det är inte varken mobbing eller kränkning och är ingenting som någon skulle "göra nåt åt".

#72 Skulle du bara ge henne kalla handen då och inte försökt hjälpa henne på något sätt?

#73 Det sa jag inte, och det beror på vad min position är.

#73: Vad behöver personen hjälp med? Hur skulle man kunna hjälpa?

#74 "det beror på vad min position är." 

Om du varit en av av arbetarna på den arbetsplatsen som jag beskrev i inlägg #64?

Men det beror ju helt på VAD det är som ska ändras. Är den nya arbetaren sur för att vi har vita väggar för vi ska ABSOLUT ha röda väggar så skulle jag inte bry mig, nej. Då finns det ingen logik i deras krav och jag skulle förmodligen säga "nej, vi har vita väggar och det är bra så". Fortsatte denne att tjata skulle jag nog också tappa tålamodet. Inte säga något elakt, såklart, men jo, jag skulle nog också anse att ska man absolut ha röda väggar får man kanske söka jobb någon annanstans.

#76 Om man inte är chef utan en av arbetskamraterna så kan man inte ändra på någonting utan att ha majoriteten med sig och sedan få godkännande från ledning.

Sedan är ju frågan vad det är för "problem" det handlar om.

#77 Det skulle ju t,ex kunna vara information om arbetsregler som hon tyckte borde förbättras.

#79 Det är fortfarande svårt att veta utifrån det. Men tja, om det är arbetsregler som ALLA ANDRA tycker fungerar jättebra men hon tjatar om att de inte fungerar bra om och om igen tycker jag det faller sig helt naturligt att de andra till slut säger ifrån. Elak behöver man naturligtvis inte vara, men som sagt känns det i så fall rätt rimligt att säga t:ex "men om du känner så starkt att du vill att alla andra ska ändra på sig för bara dig så kanske detta inte är rätt arbetsplats för dig."

Tyvärr är det så att man kanske får finna sig i att man inte kan få sin vilja fram, och pressar man situationen får man nog acceptera att folk till slut biter ifrån lite hårdare.

Ibland kan en sån tillsägelse låta hårdare än det var menat med.

#80 I mitt exempel har jag inte nämnt någonting om att alla andra tycker det fungerar jättebra.

#82 Men tydligen fungerade det bra nog för att de inte ville ha en förändring. Som ensam mot majoriteten får man nog acceptera att man inte får sin vilja igenom.

Måste säga att jag håller med. När det kommer till jobbregler är det lika mycket åsikter som "ska vi rösta på rött eller blått?" Även om en säger ena och resten andra så är det inte mobbing (kränkning, påhopp) såvida ingen säger "Men är du dum i huvudet eller?" eller nåt annat personligt angrepp. 

Att säga "Men om du känner så starkt kanske du borde jobba någon annanstans?" tycker jag låter som en form av omtanke. Man ska ju trivas på sitt jobb. :)

#83 När det gäller en sådan sak som arbetsregler då tycker jag verkligen det är viktigt att företaget informerar så alla förstår. Och är det någon som inte förstår dem tycker jag inte man ska säga att det är bra nog.

Och man kan ju inte vara säker på att alla förstår även om de säger att de förstår.

#85 Å andra sidan om alla andra förstår dem kanske det är hos en själv problemet ligger? Ursäkta, men jag förstår inte logiken i att alla andra ska ändra på sig för att EN person inte förstår.

Men om man inte förstår så frågar man ju (de som lagt reglerna) vad de menar? Eller? 🤔

#87 Ja, det kan man göra. Men är reglerna så otydliga så man behöver fråga, då är det nog ett klart tecken på att de behöver förbättras och bli tydligare. Och det är ju inte säkert att alla frågar som inte förstår.

#85 "Och man kan ju inte vara säker på att alla förstår även om de säger att de förstår."

Nej men det är ens egna ansvar som vuxen människa att tala om ifall man förstår eller inte. Säger man "jag förstår" men inte gör det är det helt ärligt man själv som satt käppar i hjulet för sig och då får man acceptera att andra tror man förstår.

#88 Fast i ditt exempel är ju reglerna klara för alla utom en. Alltså är det inte alls något klart tecken på att de måste förbättras eller bli tydligare.

Instämmer, förstår man inte så är det ens egna ansvar att ta reda på vad som gäller fick vi lära oss i skolan. :)

#91 Precis. Ibland förstår man inte och det är helt okej. Dock är det ju inte så att man kan kräva att allt ska ändras för att passa en själv. Jag har alltid haft rätt svårt i en del ämnen t:ex pga min asperger. Det var dock lätt som en plätt att fråga läraren privat eller när de andra eleverna var upptagna efter en extra förklaring. Men jag hade nog varit rejält oförskämd om jag hade typ krävt att hela klassen skulle lyssna när jag fick en sak förklarat för mig för femtioelfte gången. De vill väl pyssla med sitt, de som förstod på en gång, inte stirra på mig när jag satt där med munnen öppen och fattade noll. xD

Samma med min ADD. Minne som en guldfisk och blandar ihop de simplaste sakerna. Frågade nog samma frågor femtioelva gånger då jag praktiserade på en djuraffär. 🤦‍♂️

#90 Jag tycker det räcker med att det är en. Är det t,ex bara fem som jobbar där så är det ju 20%

Sen är det kanske fler som inte förstår, det vet man inte. Och nonchalera den som säger att hon inte förstår tycker jag är okamratligt.

#94 Men hur långt ska det gå då? Pratar vi om vuxna människor är det faktiskt på ens eget ansvar att man förstår arbetsuppgifterna. Om jag jobbar på McDonalds och frågar lite hur man gör första veckan lär folk ska vara väldigt accepterande och hjälpande. Om jag däremot efter tre månader bakom disken fortfarande måste be om hjälp varje gång någon beställer en plusmeny så är det nog inte så att de ska ändra systemet utan jag måste nog antingen se till att lära mig eller söka annat jobb. Alla människor passar inte på alla arbetsplatser, så enkelt är det bara. Jag passar inte på alla arbetsplatser i.o.m. min asperger. Dock har jag noll rätt att komma med krav att de ska förändra en massa saker för att stryka mig medhårs. Jag får helt enkelt välja ett jobb som passar mig.

Och är det fler som inte förstår är det på deras ansvar att säga det.

En arbetsplats måste styras på sånt sätt att bolaget går i vinst.

Jag ger upp nu, med att resonera med er.

Jag ser inte problemet? Tror du får förklara bättre. :)

Förtydligande: Antingen så förstår vi rätt och inte håller med, eller så förstår vi fel och du får ta och förklara så vi förstår?

Jag vill verkligen förstå.

#97 Jag förstår heller inte. 

Det börjar nästan bli som i ditt exempel fast här är det majoriteten som inte förstår därför kanske du får förklara lite mer hur du menar.

Blir man behandlad så i en sådan situvation som jag här har beskrivit i inlägg #68 då anser jag att det är mobbing. Det är min åsiikt. Och jag har läst att det är den som upplever sig vara mobbad som avgör om det är mobbing. Och jag har faktiskt blivit behandlad som jag beskrev i inlägg #68, och då upplevde jag det som att jag blev mobbad.

#101 Inte min. Jag förstår inte alls varför det skulle vara mobbing.

#94: Om en person inte förstår reglerna och frågar om dem och får dem förklarade, så förstår väl vederbörande sedan? Varför skulle de då behöva ändras? Och att ändra regelskrivningar på spekulation för att man inte är säker på att alla förstår, det är ju meningslöst - man kan ju aldrig vara helt säker på att inte någon egentligen innerst inne missförstått något.

#101: Var har du läst att det är "den som upplever sig vara mobbad som avgör om det är mobbing"? Det verkar märkligt - det är ju normalt inte offret som avgör vilket brottsrubricering som ska sättas.

#101 Det är väldigt illa att faktiskt kalla andra för mobbare när så inte är fallet.

Jag finner det väldigt rimligt att majoriteten får bestämma när man har olika åsikter. Det kommer inte att passa alla men det är bara att gilla läget.

Att då anklaga andra för mobbing är ganska grovt om det inte handlar om systematisk utfrysning, spydigheter och liknande.

Upplever man det som man blivit mobbad då tycker jag inte det är fel att man talar om det för de som man upplever sig blivit mobbad av.

Ja jag tycker också det kan vara rimligt att majoriteten får bestämma, men i vissa fall tycker jag också det är väldigt rimligt att majoriteten tar hänsyn till minoriteten.

Själv upplever jag det som mobbing om det är diskussion med flera mot en där den ensamma tillåts att bli förolämpad.

[Tråden handlar INTE om situationer på iFokus, text borttagen. - Admin.]

Men nu är vi tillbaka på förolämpning. Folk vet inte alltid vad som får andra att ta illa vid sig.

#105 Det beror på HUR man talar om det. "Hej, jag vet inte alls om det är jag som är överkänslig eller inte, men jag upplever det som om jag kanske inte blir rättvist behandlad just nu. Jag vill ju absolut att vi allihopa ska trivas på jobbet, är det jag som läser för mycket in i situationen så ber jag såklart om ursäkt." Det lär ska bli bemött med mycket bättre attityd än "HERREGUD! Nu mobbar ni mig!!!!!!!!!!!!!"

"Själv upplever jag det som mobbing om det är diskussion med flera mot en där den ensamma tillåts att bli förolämpad."

Återigen, vad är förolämpning då? Det är inte mobbing om en person anser att de blivit förolämpade fast de inte har det. Även om alla andra i hela världen anser A och den ensamma anser B. Jag kan dra ett jättebra exempel just angående detta. På ett annat forum med mest amerikaner hamnade jag rätt ofta i blåsväder angående att smiska sina barn. I USA är det lagligt och ses inte alls som något fel (i allmänhet, naturligtvis finns det undantag). Jag kunde lätt finna mig i en situation där jag sa A och säkert 10-15 personer sa B. Det är inte mobbing. Det är inte mobbing för att jag är ensam om min åsikt. Det kunde t.o.m. bli ganska hetsigt, men det är fortfarande inte mobbing. Det var ingen som använde personangrepp eller förlöjligade min åsikt. Det var bara ett känsligt ämne som blev ganska "hett". Det är inte mobbing. Hade jag i den situationen blivit förolämpad så är det absolut inte automatiskt mobbing för det heller. 

Nu kommer jag säkert låta hård, men saken är den att speciellt på forum - men även i verkliga världen - får man ibland välja sina strider. Så enkelt är det. Tycker alla andra i sin närhet (i skolan, på arbetet, på internet) A så kan man naturligtvis stå för att man tycker B. Men då har man gjort det valet själv och får ta att man tycker olika än alla andra. Är det ingen enorm grej kan man lika enkelt välja att inte säga någonting alls. Som vuxen (för nu pratar jag enbart om vuxna människor och ingenting annat) får man ibland ta konsekvenserna för att man har en åsikt som ingen annan har. Eller så kan man välja att inte uttrycka den åsikten.

Notera att alla människor har rätt till sin egen åsikt, oavsett vad det handlar om, men man måste inte alltid uttrycka den, och gör man det så får man helt enkelt ta att det inte alltid går som man vill.

Ska ta ett extra exempel på just dedär. På många hundforum blir det OFTA diskussioner om Cesar Millan "Dog Whisperer" hurvida han är bra eller ej. Detta är en majoritet som INTE gillar honom, och en minoritet som gillar honom. Denna diskussion blir ofta väldigt het och ibland kommer personangrepp i ren ilska och frustration…. för det är folk, och det är internet. 

Men det är inte mobbing. 

Men om denna person som slänger ur sig en "Men åh, går ju inte att diskutera med dig jävla idiot" kommentar plötsligt börjar förfölja denna person och hacka på, baktala om och på alla sätt kränka och förstöra för andra, ja då börjar det gränsa in på mobbing eftersom det är upprepade påhopp.

Alltså, det är inte upprepade skiljda åsikter, det är upprepade påhopp mot personen. Påhopp är som "Fan vad ful du är jävla h*ra" "idiot" "knäppskalle" "fetto" "benget" och andra nedvärderande ord. Det är inte "Islam är korkat" och då för att en läsare råkar vara muslim tar illa upp. Det är ett korkat uttalande men det är en annan femma.

#105: "Upplever man det som man blivit mobbad då tycker jag inte det är fel att man talar om det för de som man upplever sig blivit mobbad av.". Det tycker jag absolut att man ska göra, annars kan ju ingenting bli bättre! Men man kan tyvärr inte räkna med att de andra ska hålla med. Kanske man bemöts av ett "Tråkigt att du känner så, men vi kommer inte att göra som du vill i alla fall. Det är inte avsett som mobbing, bara ett faktum."

Och än en gång, vad är en förolämpning?

#110 Dito

#110: Varför försvara din åsikt? Det är ju ingen som angripit den, bara ett antal som beskrivit sina åsikter, som skiljer sig från din.

Många har också bett dig att förklara vad du menar, så att det ska vara möjligt att diskutera det du upplever som problematiskt. Inte heller har jag sett att någon kritiserat dig. Om du inte talar om vad du upplever som kritiserande, eller vad du anser är förlämpande, är det svårt att förstå.

Diskussionen lär inte upphöra för att du väljer att sluta delta. Den är intressant i sig, med eller utan din medverkan.

#113 Så länge du är med i diskussionen är du synnerligen inblandad.

I AM responsible for what I say. I am NOT responsible for what you understand….

#113: Än en gång, ingen är "emot" dig, men många har andra åsikter än du. Om du förklarat vad du menar hade diskussionen kunnat bli djupare, men vill du inte delta är det fritt fram att låta bli.

Som sagt, denna tråd lär fortsätta med eller utan dig, även med hänvisningar till dina inlägg och aspekter som du har tagit upp. Jag undrar till exempel fortfarande var uppgiften att det är offret som avgör om det är mobbing eller inte kommer från.

Slutdiskuterat! Kritik angående modereringar, regler eller andra medlemmar ska inte skötas öppet, tråden är rensad och nu släpper vi det helt!

Det är inte heller tillåtet att annonsera när man ska lämna en tråd - vill man inte diskutera mer är det ett val man är fri att göra men man bör då backa i tysthet. Man har ingen rätt att bestämma vad andra får och inte får diskutera.

Alla inlägg som fortsätter i detta spår, dvs att diskutera en annan medlems situation - oavsett vem som skriver dem - kommer bli borttagna. Den/de användare som brutit mot reglerna har blivit varnade och jag har hanterat situationen. Fortsätter det ber jag er att inte göra annat än anmäla de inlägg som bryter mot reglerna eller kontakta mig om man är osäker.

Denna tråden ska handla om vem som avgör om det är mobbing, och inte fungera som en plats att diskutera vem på iFokus som blir eller inte blir mobbad.

Låt oss försöka hålla god ton och vara trevliga mot varandra!

Det är inte tillåtet att kommentera moderering öppet på forumet. Inlägg borttaget.

För att återknyta till ämnet, är "mobbing" definierat som ett brott i lagens mening? Alltså, kan man dömas för att ha gjort sig skyldig till mobbing? Eller blir det brottsrubriceringar som misshandel, kränkning etc.?

#122 Om jag har förstått det rätt (och tyvärr är alla texter jag läst i ämnet fruktansvärt luddiga och svårtydna) så är det i så fall t:ex kränkning som man kan bli anmäld för. Om det har rättsliga konsekvenser tror jag beror på situationen och hur grovt lagbrott det kan ses som. Jag tvivlar på att Per-Elin som kallar Sture-Karin för tjock i skolan varje dag i sex månader får böter eller fängelse, liksom. 

Men jag är faktiskt inte helt säkert.

Intressant tanke. Undrar om det går att programmera barn att inte retas (och sedan mobbas) genom att skrämma dom att polisen tar dom om dom retar andra barn? 

Övertrött hjärna ger mig konstiga idéer så ta det med en näve salt. :)

#124 jag tror definitivt det skulle vara en bra idé om det dels fanns värre konsekvenser och om barn dels lärde sig hur mycket trubbel man kan hamna i om man mobbar.

#125 Tänkte mest som skrämseltaktik. :) Om du retar Olle-Fia så kommer polisen och tar dig!

#126 Haha, bra tanke!

I min värld är det himmelsvid skillnad mellan mobbing och att retas. Retas kan förövaren göra av tanklöshet eller oförstånd eller för att andra gör det, men mobbing blir det först när en eller flera förövare verkligen innerst inne vill skada offret. När mobbingen är ett faktum är det inte längre retsamhet eller oförstånd, det är en djup avsky mot offret och en stark känsla av det är rätt att utplåna offret med alla medel. En viss civilisationspolityr hindrar ofta att det går till mord, men inte ens det räcker alltid, som bekant, för att hindra regelrätt misshandel eller mord.

Vid mobbing är förövarna uppfyllda av samma anda som fyllde de trevliga tyska familjepojkarna och deras trevliga tyska familjer natten mellan 9 och 10 november 1938. Det är samma anda som gör att hela hundflocken jagar det flyende bytet och sliter det i stycken när de kommer ikapp, även om det är en medlem ur deras egen flock. Det är den anda som genomströmmar männen i helvetesringarna på Tahrir-torget.

#128 Ja naturligtvis är det skillnad på att retas och mobbing.

Men om en person retar en annan person om och om igen, blir det inte mobbing för den som blir retad oavsett den andras motiv?

Min man retar mig så fort han kan och jag vet ju att det bara är på skoj. Retas för mig betyder något "lekfullt" så det beror nog på vad man lägger in för betydelse i ordet.

Jag tänkte snarare att om man stoppar stadiet retas så minskar nog risken att personen blir en mobbare sedan i äldre dar.

#132 Du har säkert rätt i att barn nog har svårt att avgöra gränserna mellan att retas och mobbing.

#131 Jo det kan ju vara stor skillnad på retas och retas.

#130: Nej, det anser inte jag.

Om du hugger tag i en vanlig retare och säger "Sådär får du inte göra, Bengt-Louise blir ju jätteledsen! Tänk om någon gjorde så mot dig, hur skulle du känna?", så kan det hända att vederbörande tänker efter och kommer fram till att det faktiskt är fel och att hen inte ska göra så mer.

Om man hugger tag i en mobbare och säger "Sådär får du inte göra, Bengt-Louise blir ju jätteledsen! Tänk om någon gjorde så mot dig, hur skulle du känna?", så känner mobbaren dels en varm förtjusning över att ha lyckats i sitt uppsåt gentemot offret, dels förvirring över att någon kan tro att det är relevant att jämföra hen med offret, och dels (kanske) irritation mot den klagande idioten som inte fattar att mobbingen är rätt och nödvändig.

Definitionerna är många och luddiga, eller finns möjligen inte. Men detta är som sagt min övertygelse: Mobbing är det när det är fråga om en mobb, en tanketom flock ute efter att eliminera avvikaren.

Sedan är naturligtvis kontinuerligt och ihärdigt retande minst lika vidrigt.

#135 Ja det kan nog vara en väldigt fin gräns mellan de två.

Däremot tycker jag själv att det verkar som att många mobbare inte alltid upplever förtjusningen du beskriver även om det antagligen finns dom som gör det. Men det finns väl kanske oändligt med steg mellan att retas och vara mobbaren som känner så. 
Men dom jag tänker främst på är nog närmare de som retas, men som bara hängt på för att inte själv hamna utanför bland annat.

#132 Det tror jag också. Men då är det viktigt att de blir behandlade som retare och inte mobbare. Alltså, att konsekvenserna inte blir enorma med fullt pådrag och "hur kunde du bara göra något sådant!!!!"

Jag tror att just tankefiguren "Hur skulle du känna om någon gjorde så mot dig?" är ganska bra i många fall. Om man kan få retaren, eller mobbarens hang-around, att verkligen känna efter hur det skulle kännas, så tror jag att många av dem skulle få en stor och otäck insikt, som skulle göra dem till bättre och trevligare människor.

Alldeles för många människor har aldrig blivit lärda den gyllene regeln, och ännu mindre den gyllene regelns negativa form (gör inte mot andra som du själv inte vill bli behandlad).

Detta är inte något som kommer naturligt till barn, detta är något de måste läras när deras hjärnor och känslor har mognat tillräckligt. Där sviker "vuxenvärlden" alldeles för ofta, för att sedan stå handfallen när de små odjuren inte bär sig civiliserat åt. Men civilisation är något man måste läras och lära.

#138 Det kan nog vara en rätt bra metod. Utom i de fall då mobbaren helt ärligt inte bryr sig. Jag minns att en av mina mobbare fick frågan "skulle du vilja att någon behandlade dig så?" och hen svarade helt utan tvekan "det skulle jag skita fullständigt i, då skulle jag spöa upp dem", typ. Så hen fortsatte mobba mig efter det mötet också.

#139: Nej, på det jag kallar mobbare funkar det inte (se #135 om varför).

Just därför jag tänker att om man säger till unga barn (tänk 6-7 års åldern) som retar andra barn (som "hur skulle du känna" inte fungerat på) att "om du inte slutar reta andra barn kommer polisen och tar dig!" så tror jag att just det barnet inte kommer mobba i framtiden. Sådana skräckord sätter sig i minnet på barn och då vill man verkligen inte retas, eller mobbas, ens i högre ålder. Man får liksom en spärr.

#141 Jag är böjd att hålla med. Åtminstone till viss del. Tar man den approachen innan det blivit mobbing kan man mycket väl kontrollera det bättre eller i vissa fall stoppa det helt. Att försöka nå en mobbares "inre godhet" är i princip omöjligt, då många av dem njuter som sagt av vad de gör och att påpeka vilken stor skada de gör bara får dem att vilja göra mer skada. Men innan det stadiet, när det handlar typ om att Pelle-Jöns drar Lisa-Evert i flätorna någon gång om dagen och kallar henne lipsill - slår man ner foten där och stoppar det så kan det förhoppningsvis hindra att det eskalerar mer i högre ålder.