Dem är mer tystlåtna.. Blir mer inåtriktade 😕

Sen kanske denna onda cirkel övergår i skolk och försämrade betyg.. När barnet blir äldre saknar hon eller han respekt för samhället och ger uttryck för detta genom aggression, mot lärare eller föräldrar.

Instämmer att det kan gå till skolk och aggression, fast detta kan ske hos tonåringar även utan mobbing. Men bra! :)

Får se om vi kan samla ihop fler varningstecken.

Trasiga eller saknade kläder/tillhörigheter.

Magsmärtor.

Tröstätning.

Apati och depression.

Magsmärtor är en väldigt bra en. Tröstätning med även om det kan gå åt båda hållen - tappad aptit. Depression absolut. Mardrömmar kanske beroende på ålder? I yngre åldrar kanske sängvätning kommer tillbaka? 🤔

#3 Magsmärtor kan väl tonåringar också ha utan någon mobbing?Sannolikheten är dock större. Jag tror en gemensam nämnare är att dem som blir mobbade känner större misstro mot samhället och uttrycker det i form av aggressioner, främst mot lärare eller ansvariga. Är nog naturligt att man tappar respekten för dem som borde satt stopp..

Sen är självförtroendet förmodligen helt i botten.. Man ser sig själv som misslyckad o allt. I senare ålder kanske detta resulterar i självskadebeteende..

#6 Det är högst individuellt med aggressioner, jag bara stängde av och blev apatisk som VildaVittra nämnde. 

Men det är bra med många varningstecken då allt är väldigt individuellt så om vilsna föräldrar klickar in kanske de kan se vad de kan titta efter. :)

#7 Absolut!

Blåmärken och sår inte att förglömma.

#10 helt klart.

#8 Ja, så sant. Jag menar inte att alla mobbade blir aggressiva. Denna ilska är ganska svår att upptäcka eftersom många döljer den så väl.. aggressionen/misstron mot läraren eller föräldern är ett rop på hjälp. Gäller bara att man upptäcker dessa varningstecken i tid.

#12 Helt klart. Plötsliga förändrade beteenden åt alla håll bör man vara vaksam över. Bättre att vara vaksam en gång för mycket än en gång för lite. :)

Man ska även vara på sin vakt om någon helt plötsligt försöker, nästan desperat, att få nya vänner. Jag t:ex, var så desperat att bli omtyckt och accepterad att jag var sjukt jobbig och det syntes direkt på mig. Jag blev liksom… för "glad" på något sätt, försökte för mycket. Svårt att förklara. xD

#14 Jag blev känd bland mina vänner som "tjejen med tusen skratt" för jag skrattade olika nästan varje gång under den period jag lärde mig sätta upp en fasad. Blev väldigt krystat, falskt och "för mycket" även för mig. Jag hade mina vänner men det blev överdrivet ändå.

Det här med att se om ett barn är mobbat är nog bland det svåraste som finns i många fall. För så mycket är helt normalt i olika åldrar eftersom man förändras från barn till ungdom. 

Det är väl förändring som inte stämmer in med ålder som jag skulle se som största varningssignalen. För som sagt man ändras. Tex så brukar man ändras i alla fall när man kommer in i tonåren. 

Om jag tar mig själv. Visst magont hade jag i lågstadiet (1-2) då jag var mobbad så där var en varningssignal om man hade tänkt på det. Men mobbningen som var på högstadiet där kunde ingen se nån skillnad på mig, jag var mig själv när jag kom hem. 

Och jag hade ingen aggression inte heller mot lärare för dom visste inte om det. Det är möjligt att jag skulle haft det om dom vetat. För min del blev det ju sen skolk, men inte heller det visste dom hemma om. För på den tiden var det inte som idag när barn är borta från skolan så det var enkelt att skolka och sen komma hem till den tid jag skulle.

Jag vet inte om skolan kopplade min frånvaro till nån mobbning för det var alltid inringt att jag var "sjuk". Vi hade ju olika lärare i olika ämnen så det var ingen som hade nån koll på hur mycket jag faktiskt var borta. Det dom såg att man var borta från deras lektion. Och just min klass bytte flera gånger klassföreståndare som det hette på den tiden. Idag har väl skolor ett annat system när det gäller frånvaro så det märks kanske fortare om nån skolkar.

#15 Jag med. Min klasskamrat på gymnasiet sa "du är glad jämt, du". Vilket var ironiskt eftersom jag var deprimerad och självmordsbenägen under hela gymnasietiden. Men jag antar att jag gömde det bakom skratt och leenden.

Förutom det ni sagt angående blåmärken, trasiga nedsmutsade kläder med mera så skulle jag vilja tillföra att barnet ofta svarar undvikande på frågor om hur dagen varit, varför de inte vill ta med en kompis hem eller vara med på diverse aktiviteter med folk från klassen efter skolan etc. kan ju vara ett tecken. 

Aggresiv blev jag aldrig, bara ledssen apatisk och kanske bitter men alla dessa känslor vändes innåt på grund av skammen att vara den som ingen tyckte om. Självhat, depression och ätstörningar blev resultatet. Dessvärre var det ingen hemma som förstod förrän det var på tok för sent, trots att kontrasten mellan mig och min syster (som hörde till de populäraste på skolan) måste ha varit enorm eftersom hon alltid hade saker för sig, satt ständigt i telefon och babblade med vänner medan jag kurade ihop mig i mitt rum eller vandrade i skogen med min kikare och fågelbok. Mamma har fortfarande svåra skuldkänslor för att hon inte såg. Jag dömer inte min familj, däremot lärarna som definitivt såg allt men som bara gav en medlidsam blick ibland.

Undvikande svar känns som en viktig en, den hade jag med! Eller, jag valde mina ord noga. Som exempel:

"Vad var det för mat idag?"
- Köttsoppa.

Fick aldrig frågan om jag åt för jag avskydde att vara i matsalen. Min mor antog att om jag visste vad för mat det var så åt jag men så var ju oftast inte fallet tyvärr.

#19 Ja det där med att man inte vill ge detaljer är nog rätt viktigt tror jag. Det behöver ju inte betyda att man är mobbar specifikt men det kan vara ett tecken på att något är fel.

Ja precis, man vill ju hålla ögon öppna för alla form av problem. :)

Skulle nog säga barn som är mer tillbakadragna, mobbare i regel brukar inte vara rädda för att ta överdrivet mycket plats. Det är min erfarenhet iallafall.

nu har jag inte läst igenom hela tråden men berättar lite om hur jag betedde mig och förändrades när jag blev mobbad.

Min mobbning började i och för sig redan när jag gick i sexårs men jag förändrades från att vara glad och positiv till att bli blyg, nervös bland folk och väldigt tyst.

Med åren övergick det till att bli aggressiv mot dom som försökte visa sin kärlek för jag tappade tron på mänskligheten och det kändes som att ingen förstod. I och för sig så var det ingen på min skola som verkligen tog tag i mobbningen utan bara föreslog möten med mina mobbare + föräldrar. Tror vi hade möten en gång i veckan för dom va elaka mot mig. 

Jag grät ofta och i tvåan (lågstadiet) vågade jag inte ens gå till skolan.