Första gången jag blev mobbad var det när jag började femman i en skola här uppe i Norra Norrbotten. (Vill inte hänga ut alla skolor som jag har gått i.) Jag trodde att jag hade skaffat mig en vän för livet, men det hände någonting som jag fortfarande inte har någon koll på. Hon ignorerade mig totalt i skolan. Och alla andra av mina klasskamrater tittade ilsket på mig som om jag hade gjort någonting fel. Jag kände mig utfryst. Men sen så blev det värre och värre. Jag blev slagen, spottad, snöbadad, kränkt, nollad, misshandlad, utfryst och nästan dränkt i en badhus när vi i klassen skulle bada. Jag kände som att jag var jordens avskum. Alla hatade mig. Inte ens lärarna eller kuratorerna gjorde något åt det. Jag började skära mig. Jag fick börja i en särskola för att jag var långsammare än alla andra i klassen. Jag var tystlåten och innåtsluten så dom trodde att jag skulle ha haft en Lätt Utvecklingsstörning. Det blev lite bättre när jag hade börjat första året på gymnasiet. Jag märkte att två av dom som mobbade mig började också i gymnasieskolan jag gick i. Och allt började om på nytt. Jag blev mobbad och kränkt och kallad för hora. Men dom som mobbade mig blev tvångsförflyttade till en annan skola. Jag kände mig trygg igen. Tills jag började andra året på gymnasiet. Min pojkvän (nu förre detta) började i en Folkhögskola i Norra Västerbotten, och mobbningen fortsatte. Det fortsatte dom två sista åren (jag gick sammanlagt 4 år i särskolan). Jag tog studenten. En tyngd hade befriats från mina axlar. Jag ville studera upp mina ämnen igen. Jag började i samma Folkhögskola. Allt gick bra tills jag blev misshandlad igen. Och polisanmäld. Ingen vann rättegången. Ett halvår efter den händelsen så försökte jag återuppta ämnena igen. Det gick några veckor. Allt var frid och fröjd. Tills en dag där en kille var väldigt dum mot mig. Jag hade arachne fobi (spindel fobi) då, och han hade mage nog att ta upp en fejk spindel och visade mig den rakt upp i ansiktet på mig utanför min "studentbostad". Jag smällde igen dörren och storgrät. 'Det var droppen' tänkte jag och packade ner alla mina saker i kartonger igen, och gick upp till kuratorn i skolan och sa som det var. Jag orkade inte med detta skit en gång till. Jag for hem samma dag, och såg mig aldrig om igen. Några år har gått sen efter det händelserna. Jag mår bättre idag efter det som har hänt när jag var yngre. Men jag har svårt i dagsläget att lita på människor och svårt att få vänner. Och i dagsläget kan jag säga detta: Jag förlåter alla som har gjort mig ont. Det är tack vare dom som jag är den jag är idag, en bättre människa. En som kan prata ut om detta. Jag har min världens finaste och underbaraste man som vet hur det känns att vara mobbad han med. Han föreläser om mobbing. Och jag har aldrig varit mer trygg nu än jag har varit förut.