Tycker det är jättebra att du fick upp ögonen och insåg hur fel det blivit, oavsiktligt liksom. Starkt av dig att dela med dig också!

Bra att du fick upp ögonen och att du hjälpte henne! Modigt att dela med dig också!

Det värsta är att när man fått upp ögonen så tror jag att man bär med sej hela livet vad man gjorde mot en person. Precis på samma sätt den drabbade bär med sig det den fick stå ut med. Så tänk om vi alltid kunde tänka efter innan vi gör något mot någon.

Nu var det pappa som öppnade mina ögon, men varför gjorde inte lärarna något för att öppna våra ögon redan tidigare.

#3 Ja det där är en väldigt svår fråga att svara på, är jag rädd. Det kan bero på så himla mycket.

Starkt av dig att dela med dig! 🌺

#3 jag tror precis som du att både mobbare och mobbade bär med sig händelserna efteråt

#6 Jag tror det gäller för de som är starka nog att inse att de handlat fel. Mina mobbare bär inte med sig något, de har ingen aning om att de ens gjort något fel.

Och det är väl så att de flesta mobbare vill inte erkänna att de har mobbat?

#0 🌺

#8 Jag tror det beror på. Vet de om att de mobbat och har lämnat det helt bakom sig tror jag de flesta faktiskt vågar erkänna att de mobbat då det säkert hjälper dem att ta sig igenom det och släppa det. Vet de inte om att de mobbat - och detta stämmer tyvärr lite för ofta - så kan de inte direkt erkänna det. En mindre skala personer vägrar erkänna att de gjort något fel trots att de egentligen vet om det, men det är i min mening människor som inte alls har förändrats egentligen.

#10 Jag har läst på internet att de flesta mobbare vill inte erkänna att de har mobbat.

Men sen tror jag det är så att vissa som mobbar vet inte att de mobbar.

Finns det någonstans man kan läsa om vad som är att betrakta som mobbing i olika situvationer?

Tack för att du delade med dig och att det i slutändan vart bra :-D

Jag skulle inte tro att mina mobbare bär med sig någonting, utom möjligen en viss ljuv nostalgi vid minnet av allt roligt de hade med mig. Ingen behövde få upp ögonen på dem, de visste exakt vad de gjorde och varför.

Men starkt av dig och starkt av din pappa, TS!

#13 För mig är det så att jag tror de flesta som mobbade mig mycket väl förstod hur svinigt de betedde sig, men tyvärr är de den sortens människor som säkert tycker de handlade rätt ändå. Att det var inte mobbing för hon den där var ju helt sär i huvudet, så det kunde hon gott ha. Typ.

#13: Pjecis. Been there, done that, bought the XXXL T-shirt 😉. De hade roligt, de små liven.

#15 Ja, man blir nästan chockad över hur många som verkar njuta av att mobba. Och som verkligen har roligt när de mobbar. Wowza liksom.

#16: Smått av oss mobboffer att inte förstå att de måste få göra det för att leva ut sina behov! Det borde vi väl kunna bjuda på?

OK, ironi, men jag har faktiskt blivit talad till av lärare och skolpersonal med den inställningen.

#17 ja, det gamla "tänk på att dom inte har det lätt hemma, dom mår bara dåligt, dom är bara avundsjuka" Har hört detta oräkneliga gånger! Mer ett försvar till dom som mobbar än ord som hjälper. Tydligen ska man acceptera att behandlas hur som helst så att ändra kan få må bra ;-) Hmm, det lät ju inte riktigt rätt :-/ Fy säger jag bara.

Ja eller hur? Jag har också fått det där "men ni måste förstå att Pelle har det svårt hemma". Jaha? Att han gör andras liv till ett helvete är okej då, eller?

Förlåt ts om jag spårade ut och gick ifrån ämnet lite. Ber om ursäkt.

De som ångrar sig är nog de som föll för grupptryck och ev var rädda att bli mobbade själva eller helt enkelt inte visste bättre. *tro*

#21 I mitt fall var det inte nåt om att jag var rädd själv att bli mobbad. Det var grupptrycket, man hängde med gänget och tog det mest för skoj. Inte en tanke på att man gjorde någon illa. Det kom först när min pappa pratáde med mig om mobbing och att den drabbade led.

Ja ett av de största problemen med mobbing tror jag beror på att många vet inte riktigt vad mobbing är. Så därför tycker jag det behövs mer upplysning om vad mobbing är.

#21: Det tror jag du har rätt i! Så mobbad jag var har jag någon gång låtit undslippa mig "packets" kommentarer om någon annan drabbad, och det skäms jag innerligt för, även om det inte tog mig speciellt lång stund att inse vad jag höll på med och hejda mig. Då förleddes jag av känslan av att vara på samma sida av staketet som "mobben", medan någon annan var utanför. Tur nog kom jag snart på att den sidan inte var något att stå efter.

Dock bad jag aldrig den drabbade om ursäkt, vilket jag förstås borde ha gjort.

#23 Jo detta att förstå vad mobbning är, att defineria det.
Jag sa till mina mobbare en gång kanske i 5:e eller 6:e klass att, kan du/ni inte sluta mobbas? Svaret jag fick, var i betydelsen: Vi mobbas inte, detta är inte mobbning. Det visste att det gjorde något elakt, men inte var det mobbning inte, som att det krävdes något värre (odefinierat vad) för att det skulle vara mobbning.

Oavsett vad det kalas så förminskar det den drabbade, alltså mobbning/tråkning. 

För mig handlade det om att jag var annorlunda, för det var jag. Jag slogs inte tillbaks om jag blev slagen, inte första gången i alla fall. Jag hade glasögon. Jag ansträngde mig i och var bra på sporten pingis, som vi spelade varje snöfri rast. att jag som stack ut var så bra på denna sport som spelades så mycket måste ha retat gallfeber på de värsta mobbarna. De gjorde allt för att stoppa mig och genom sammarbete med en trogen skara "tjänare" - de som håller med (eller osjysst spel riktad mot en enskild) lyckades det också åtskilliga gånger.

#22 Kan man handla utifrån grupptryck, utan att vara rädd? Är det inte så att det kan finnas en omedveten rädsla isåfall som gör att en person väljer att "följde med strömmen"? Själva definitonen av grupptryck, ordet du använder, är väll att det bygger på rädsla? Rädslan att inte passa in i gruppen, att få vara med.
En person som handlar utifrån grupptryck ställer sig väll någonstanns, medvetet eller undermedvetet, frågan: Vad händer om jag inte hänger på och gör detta? Eller..?  - Det tror jag i alla fall.

Precis som vi gärna tänker vad ska grannen, arbetskollegorna, vännerna obs. tycka om det inköp eller handling vi är i färd med att göra. Vi vill passa in och höra hemma i gemenskaper och nog finns där en rädsla för motsatsen hos de flesta. 

Inte menat som något påhopp på något sett..