Usch, vad jobbigt! Hjälper inte skolan honom?!

Hmm.. Sånt där e svårt, övertyga han om att det inte är fel att vara tjock, för det är väl det som är problemet, han måste vara stolt över sig själv, annars blir man lätt irreterad av sånt, om någon säger att jag är tjock säger jag och?

Har ni judokurser där?Det är världens bästa sätt att få bra självförtroende av,och dom andra får respekt för honom…jag har en väninna,Mio, som är duktig i judo.Hon blev mobbad med slag och sparkar hela låg-och mellanstadiet,men så tröttnade hennes far på skolans noncheri och satte henne i judoskola.Vilket självförtroende Mio har sen dess…Och ingen av bråkstakarna vågade ge sig på henne igen.Hon säger att judoläraren var det bästa som hänt henne!

Judo el liknande låter som en bra idé… tyvärr är det nog ganska svårt att övertyga någoin om att det är ok att vara tjock i detta förvridna samhälle där anorektiska ideal hägrar!! Jag har varit i samma sits själv och den grejen funkar liksom inte… för man vet någonstans att det inte är helt sant! 

Däremot att finna självförtroende och styrka i något annat som man blir riktigt duktig på tror jag är en bra väg att gå.

nej nej

Du ska övertyga dom att vara stolta över sig själva, jag väger 90 kg o är 1.80 lång, jag är tjock. kort sagt, men jag är ändå stolt över mig själv.

Tack alla som skrivit!

Det är ju så svårt att ta såna saker idag, barn som vuxen. Man blir matad i media, skola osv att man ska se ut på ett speciellt sätt.

Vh LenaB

Ijin, det låter inte alls tjockt! Jag är 1,67 och väger 120, och jag är på sin höjd kraftig ! Och stolt över mig själv har jag alltid varit. Även för 15 kg sedan.

Det sitter i själen, inte i kroppen, men själen mår bättre om kroppen är stolt över sig själv.

Jag har en del erfarenheter av omklädningsrum från min egen
tid i skolan och nu även sett det upprepas med grabben.

Grabben har blivit utsatt i omklädningsrummet. Jag fick också ta en del skit där. Ända tills mitt näst intill oändliga tålamod tog slut och jag sa ifrån, nåja sa och sa. En del blod blev det i alla
fall. Men det tog slut den gången och var lugnt i alla år
som följde.

Det är ett ställe utan övervakning och där passar dom på. Man 
tråkar, piskar med handdukar, gömmer kläder, kastar in 
underkläderna till tjejerna, kastar ut kläderna i regnet, 
hänger ut kalsonger på en stolpe. Listan kan göras väldigt lång.

Ev lösningen för varje situation är unik. Mitt råd är alltid att man
ska stå på sig, till varje pris. Man blir starkare för varje dag man
står emot medans de som mobbare blir allt mer osäkra.

Sa till grabben när han blev fysiskt attackerad och inte tordes stå
emot att för varje gång de vinner lättvindigt så har han en biljett
till nästa gång. Stryk får han oavsett om han gör motstånd eller 
inte. Smiter han med svansen mellan benen så är det fritt fram.
Men nästa gång kanske de inte törs. Det blev ett par
konflikter och han bet ifrån på ett par varvid han blev slagen
med ett tillhygge i ren desperation från mobbarnas sida. Men
efter det så blev det en vändning för det fysiska. Än så länge i
alla fall.

Om jag har rätt eller fel vet jag inte. Men för min del så var det en hjälp när en del skulle ge sig på mig. Men å andra sidan så är jag o kommer alltid att vara en "roughneck" med många stygn sydda på väg genom livet.

Att tro på sig själv är bra saker… hade jag gjort det så hade jag kunnat gå långt… nu kan folk vara glada (eller sura om de så vill) om jag lever i morgon..vilket jag gjort de senste åren, trots helveten i livet… jag är en seg sak ;)

Hela livet är en resa, men det är inte målet som är viktigt, utan resan i sig själv! Genom att aldrig ge up att resa till målet, har du vunnigt över resten av världen! Jag hatar problem och gör allt för att lösa dom, men dom kommer ändå!! jag avskyr det.. men jag löser dom alltid. Dok börjar det bli väldigt tröttsamt:< med hang in there!

LenaB hur går det med sonen?

Han vill inte prata om det när jag tar upp det så jag låter honom vara. Men jag frågar honom varje dag om dagen varit bra. Han säger att det helt ok. Han är glad när han kommer hem från skolan i alla fall och han vill gå till skolan. Det är man ju så tacksam för!

Vh LenaB

Skönt att han är glad igen då =)

Jo det är han men det ligger kvar hela  tiden ändå. Det märker man, men han kämpar med det. .

Vh LenaB

Han har tur som har en mamma som stöttar han

# 15

Jag tror faktiskt att jag skulle blivit riktigt förvånad ifall tjejen som är Sajtvärd på www.mobbing.ifokus.se inte hjälper sin egen son om han är mobbad :)

Men i alla fall… Lycka till!

Jo då, jag gjorde vad jag kunde och det blev bättre. Ibland så händer något men oftast är det av sådan natur att man kan lösa det på ett bra vis.

Jag känner så för dig Lena, min som har blivit utsatt för, låt oss säga duschrumselakheter, han med.

Blivit instängd i duschen av två killar som gav kommandon hur mycket han skulle tvätta sig o han har också fått höra att han är fet och tjock.

Han är mullig och snäll…..

Skolan reagerade inte alls, inte idrottsläraren i alla fall. Jag bad skolan att ha koll, att läraren skulle gå in till killarna o ha koll.

Inte en gång gjorde han det.

Sedan dess vill inte min snälla kille duscha på skolan…vad gör man?

Hej Julia61.

Ja, det är sorgligt att skolan inte agerar. Vill han inte duscha på skolan ska han inte behöva det, tänker jag. För min son löste de problemet med att han fick duscha i ett annat utrymme.

Men du…jag tänker att ni måste ställa det som ett krav att skolan löser problemet. Hur de löser det är skolans sak inte din. De ska bara se till att det fungerar för honom. Håll ut och stå på er, ställ krav, bli besvärlig om det behövs!

Ni ska kunna lämna ert barn i skolan utan att varesig ni eller barnet är rädd för att gå till skolan eller att vistas där.

Usch och fy, jag blir så upprörd när jag hör sånt här.

Kram Lena.

Just det där som kan hända i duschen efter gympan är väldigt vanligt. Barnen skickas in där och ingen vuxen finns närvarande, ja då passar man på. Det är hemskt att man inte får se annorlunda ut i dagensläge. Alla ska vara lika mycket värd och ha samma rättigheter, men vissa tar bort detta från andra. Stå på er!! Jag vet hur det är då min egen som också har i mellan fått höra saker just i duschen i skolan efter gympan

Hej! Jag är ny här men känner igen detta. Min son har samma problem. Han är 12 år och väldigt lugn i skolan , inte som dom flesta killar i den åldern. Han drar sig gärna undan om något händer ,, vilket mobbarna då ser som ett perfekt offer. Han är oxå överviktig och får höra en hel del i duschen. Sedan agerar han ut hemma , för han vet ju att här hemma är han älskad ändå. Har pratat med lärare och rektorer. Men min son känner ändå att det inte finns någon vuxen i skolan han kan lita på. Jag har sakt att så fort något händer ska han säga till en lärare. Svaret jag då får är : Men dom gör ändå inget.    Men nu har rektorn satt in en assistent till mobbaren ( den som var värst ) för att ha koll på honom och se till att han inte går över gränsen. Visst det är bra , men dom andra då som slänger ur sig kränkande saker ?? Kräver jag kanske för mycket ? Får följa min son till skolan varje morgon för att han ska gå.

Detta påverkar ju skolarbetet oxå , läxorna. Han har ingen lust, ser ingen mening med det.

#21.

Hej!

Nej, du kräver absolut inte för mycket. Stå på dig och kräv att man tar krafttag mot detta som pågår. Det är din sons rätt att han ska kunna gå i skolan utan att behöva höra en massa tillmälen om sin egen person.

Det är skolans plikt och skyldighet. Titta efter om skolan har en likabehandlingsplan, det ska de ha enl lag i dag. Många skolor har den tillgänglig så alla kan ta del av den. Har de inte det så upplys dem om att det ska finnas.

Annars finns den på skolverkets sida. Där finns mycket annat nyttigt för föräldrar att ta del av.

Hej på er!

Nu är det länge sedan jag skrev något härinne.

Jag har ju en son som har varit väldigt mobbad både för sin vikt,och sin dyslexi.

Jag gjorde stötvis utan förvarning besök i klassen både på gympan och andra ställen,till slut blev jag kändis mamma med hela klassen,jag höll även föredrag i klassen mot mobbing och annat,

Jag krävde av lärarna att vara uppmärksamma på min son så han inte skulle råka illa ut,under dagen i skolan,jag hade ständig kontakt med lärare rektor och andra…..

Det har väldigt mycket med att göra hur man är som förälder i dessa fall,man måste ligga i som en galning när det är så här,att nöja sig med att barnet låter glad när det kommer hem är inte bra,ring och ta kontakt med skolan,förhör dig om han är glad för att inte visa dig något eller för att dom slutat mobba,gör besök utan att dom vet om det.

Ta en förevändning i dörren,som att barnet glömt något hemma eller så…så slipper barnet svara på frågan varför man som förälder tittar in.lite tips från mig….

Tack spikes! Bra tips och vilken bra väg du valde att ta tag i problemet.

24,Så lite så, alltså man blir nästan sjuk av oro för sånt här och som förälder är det så jobbigt att gå ovetandes om hur det egentligen förhåller sig.Men man får heller inte glömma att bägge delarna av barn mår jättedåligt.

Jag har aldrig dömt vare sig barn som mobbar eller dom som blir mobbade,jag blev ju själv mobbad i skolan ända upp till femte klass,sen small det rejält,värsta killen i klassen fick ordentligt med stryk av mig,och sen var det lugnt i alla år för min del,men dom som blev mobbade sökte hjälp hos mig och jag ställde alltid upp.Behövdes bara en blick eller ett ord från mig så blev det tyst på dem.

Det finns alltid en anledning till varför dom mobbar och det ansvaret ska de vuxna ta tag i,jag gav mig inte utan såg till att alla instanser skötte sitt jobb ordentligt…man får aldrig glömma att man har rättigheter som förälder,vilket skolan ibland har svårt att förstå.

Än idag har jag kontakt med barn från den tiden,dom hejar och snackas vid på msn om allt mellan himmel och jord,en del har det gått bra för en del har det gått mindre bra för,men jag finns alltid där om dom vill prata och det är en skön känsla.

Ibland behöver man en putt framåt som förälder,man är inte mer än människa och orken tar slut ibland pgr av oro/ilska för sånt här,då är det viktigt att ha någon att kunna vända sig till.

Det hade inte jag därför vill jag ge det till andra,för jag är fullt medveten om att alla inte är som jag,och det är ju tur det

Heder åt dig Spikes & ni andra som kämpar mot och med mobbning!

Ja jävlar vad plugget var ett helvete en gång. Det som räddade mig var att jag aldrig fick in i min skalle att det var mig det var fel på. En oxes envishet. Självförtroendet är stukat och det sociala kasst, men att inte ge upp, de är nyckeln. Så länge man inte övertygas av allt som talar emot ens oskuld, så länge står man emot att krossas av mobbningen. Då går det att skaka det av sig någorlunda även fast de gör eller gjort en väldigt ont. 

En anekdot: Blev en gång vald till kamratstödjare utan att kandidera & mot min vilja (vågade inte riktigt protestera) - de ni, hur sjutton tänkte man då egentligen? Bara ett sätt att ytterligare jävlas, de var tanken.

Keep up the strong spirit..

Säger som portera, löpte aldrigatt det skulle vara fel på mig …

Känner igen det här med min bror när han gick i skolan. Mamma försökte med allt, prata med lärare, rektor och mobbarnas föräldrar men allt blev bara värre. Det som fick stopp på mobbningen var att vår mamma bad äldsta brodern att säga åt mobbarna. Efter att han tacklat upp de i ett skåp och hotat med något (vet inte vad) så sa inte de grabbarna ett elakt ord till lillebror igen. Man ska aldrig använda våld men ibland anser jag att det är nödvändigt.

Jag tänkte berätta om mina erfarenheter. Jag är 12 och jag har aldrig varit men om mobbning riktat mot mig, däremot kompisar som blivit mobbade på sina förra skolor. Jag och en av mina bästa vänner diskuterade mobbning i omklädningsrum. Han säger att vissa killar går och visar upp sig själva medans vissa "gömmer" sig. Jag tror att det är den första sorten som pojkarna ni pratar om blir mobbade av. Mina tips till er är: pga dagens samhälle så är det jättesvårt att stoppa om man inte har lärare som jobbar med det och några kurser. Så för att minska mobbingen på er skola kanske ni kan skapa ett trygghetsteam bestående av föräldrar i klassen och lärare, då kan ni träffas då och då och prata om hur det känns i klassen och vad barnen berättat. Vi har ett sådant team i min skola och jag har aldrig varit med om att något litet bråk eller om någon skulle vara utanför ignorerats.