Vet inte vad man ska säga för att muntra upp ngn har aldrig 'vetat' hur jag ska göra.. Men jag tycker du är modig den tiden du är i skolan! Att du endå borde vara stolt över vad du gör, och strunta i vad som inte är sant, men jag vet att det är mycket lättare sagt änn gjort! Men måste också säga att du beskrev mig på pricken, förutom att jag är 14 och fortfarande går i 8:an ..

Jag vet inte vad jag ska göra, det enda jag vill just nu är att få mina vänner tillbaka😢

Jag har tyvärr inga jättebra råd att ge, förutom att göra ditt bästa för att gå ut gymnasiet så du kan gå vidare och hitta människor som uppskattar dig och som du kan lita på.

Du kan PMa med mig om du vill och behöver. Sommaren är snart här och då är det äntligen över. 🌺

Bara fortsätt att gå till skolan och bevisa att du är starkare än vad dem andra är de som håller på. Karma tänk på de ;) en vacker dag så får dem tillbaka! :) Har själv haft det tufft i skolan när jag gick i 6:an men när jag började i 7:an höll de flesta fortfarande på men jag hittade även mina bästa vänner! Släkt och familj är framförallt de som fick mig att kämpa vidare. Du kan försöka se om du kan skaffa dig en schysst internet-kompis :) Lärare och rektorer hjälper nästan aldrig utan bara förvärrar tyvärr. Försök att förklara för dem en och en i taget face mot face liksom. Var stark och håll ut :)

Hej du finaste! Pm om du behöver prata! Jag har hjälpt många utsatta mot bättre vägar…

Jag känner igen mig i det du skriver… om jag ska vara ärlig hade jag försökt strunta i dem, hålla sig stark, BYTA SKOLA det hjälpte mig och anmäla de som är taskiga. Be rektorn ta itu med detta! Det är inte ok allt det som du skriver!! Du är en underbar tjej som är helt unik och vacker… de är idioter som skriver och säger fula saker om dig!

❤️❤️❤️❤️❤️

#6 Byta skola mitt i sista året på gymnasiet gör mer skada än nytta, och dessutom är det kanske inte möjligt heller.

Plus att det kan bli ännu svårare som nykomling på ny skola sista terminen i plugget.

#6 Ingen har skrivet elaka saker om mig vad jag vet. Bara en jäkla massa skitsnack mm Sedan att byta skola är uteslutet. Jag vet om att jag inte kommer träffa människorna i skolan efter studenten så jag vill ta vara på tiden jag har kvar och vara med mina vänner så mycket som möjligt. Det känd som om oavsett vad jag säger så är det fel. Vet inte vad jag ska göra för att få dem att tro mig. Jag har fått stå ut med jävligt mycket skit sedan jag började i förskolan jag vill inte att det ska vara samma tills studenten. Studenten e något jag verkligen sett fram emot, nu vet jag inte ens om jag ska på studentfesten längre :(

Repa mod. Gå fram till dem som mobbar dig, se dem rakt i ögonen med en stark blick och säg:

"Jag har mänskliga rättigheter. Jag är en människa. Du har inte rätten att ta dessa rättigheter ifrån mig. Behandla mig som du själv vill bli behandlad. Jag mår illa av det du säger, och jag förstår inte hur du inte får hemskt samvete av detta. Sluta. Jag säger till dig, Sluta. Varför slutar du inte då?"

Om föräldrarna inte lyssnar, kan du prova ringa BRIS. Tjata på föräldrarna, tjata på rektorn. Tjata, tjata, tjata. Gå på så mycket det går. Du är en stark människa! Du är en fighter! Du klarar det!

Styrkekramar! Jag önskar så mycket att mobbning försvann. Jag vet hur det känns, blivit mobbad själv riktigt mycket. Men var stark! Mobbarna är bara små fegisar som försöker trycka ner dig så att de kan bli större än du. Vet du varför? För att du är så stor! Stor, stark, otrolig. Du är större än dem. Du kan klå upp dem! 

Flera styrkekramar. Hoppas det blir bättre. 🙂

#10 Tyvärr kan ett sådant utspel lika gärna göra det mycket, mycket värre.

Precis vad jag tänkte säga. Att säga att man mår dåligt är som att släcka eld med bensin.. :/

Hur som haver så hoppas jag att du finner ett sätt att hantera detta på tills du tar studenten.

#13 Skolans kurator har gett mig rådet att "håll dig ifrån dem och kör ditt eget race."

Hur ska jag kunna göra det?
Tjejen som var min vän är en av de få människor som jag någonsin vågat lita på såpass mycket. 
Det gör så jävla ont att veta att hon inte vill veta av mig längre och har till synes ersatt mig med en annan tjej ur klassen. 

Jag har ångest varje morgon när jag ska till skolan, jag vill inte gå dit och veta att någon jag litade på så mycket har övergett mig. 
Jag har sagt att jag gör vad som helst för att lösa det, sagt att hon ska säga vad jag ska göra - jag gör VAD SOM HELST för att hon ska tro mig. Jag har aldrig haft många vänner över huvud taget och den vänskapen jag uppskattade mest förlorade jag p.g.a. något jag inte kunde kontrollera. 

Jag orkar snart inte mer. 
Jag vill inte att det här ska fortsätta mer. Jag klarar inte av det. 

Under den senaste tiden har jag varit jävligt sårbar, när detta hände så bröt jag totalt ihop. 
Jag påstår inte att alla måste älska en, men när inte ens mina klasskamrater svarar på tilltal eller beter sig som folk blir jag jävligt ledsen och känner mig kränkt. 

Jag vill inte sitta hemma varje helg, jag vill ut, jag vill inte ALLTID åka raka vägen hem efter skolans slut och jag vill umgås med de människor jag tycker om. Jag vill ha min vän tillbaka & jag vill få ett slut på allt prat bakom min rygg. 

Jag gör vad som helst, just nu är jag jävligt desperat. 
Jag behöver min vän, jag behöver henne och jag saknar henne så det gör ont😢

Prata med kuratorn och var raktigenom ärlig med hur du känner. Styrkekramar!

Stötte på en intersant sak igår när jag var hos kuratorn… 

"Du säger att allt blev värre sedan du kontaktade mig. Det käns som att du hatar mig?" 
sa hon när jag berättat hur jag känt, samt att hon skickar mig till en psykolog… 

Efter att jag varit hos henne & berättat vad som hänt, blev allt mycket värre, ja. 
På ett stadie; Ja - jag hatar henne. Hade jag aldrig sökt hjälp så hade det här förhoppningsvis aldrig inträffat…

Men samtidigt kan jag inte riktigt beskylla henne heller, då det är mig det är fel på i grund & botten. 
Alla överger mig i slutändan.
Jag är den personen alla byter ut efter ett tag. 

Även ifall jag skulle göra vad som helst för att det inte skulle vara så, kan jag inte göra mycket annat just nu än att hoppas på att min vän ska förlåta mig😢

Rebecca börjar med det viktigaste. Det är inte nåt fel på dig. 

Jag har också brottats med den sortens tankar när jag blivit illagjord och det är så lätt att lägga allt på sig själv, Men det är inte fel på dig.

När det gäller din vän, det gör förbannat ont att mista vänner. Och jag har tyvärr inget råd att ge dig hur du ska göra för att få din vän tillbaka.

En sak jag läste i TS där skriver du att tre tjejer inte tror på det som sagts. Är det några som du kan ta kontakt med och försöka vara med i alla fall när du är i skolan så du slipper vara själv då.

Men viktigaste att komma ihåg det jag sa först det är inte nåt fel på dig.

RebeccaG, jag är också den som alla byter ut efter ett tag, om de över huvud taget noterar att jag finns. Och det är faktiskt OK att vara det. Din trygghet och ditt värde ligger i dig, inte i hur andra ser dig eller behandlar dig.

Det har gått ett tag sedan jag skrev här sist, så antar att det är dags igen. 

Nu pratar folk knappt med mig. 
Sedan jag gick till rektorn & bad om hjälp springer mina klasskamrater till kuratorn och säger massa skit om mig, saker jag sagt & gjort som inte alls stämmer. 

Jag är så jävla trött på att vara syndabock.
Jag är så jävla trött på att få glåpord kastade mot mig eller taskiga kommentarer så fort jag öppnar käften. 

Jag är 20 år nu.
Många av mina klasskamrater är i 19-20 års ålder. I den åldern tycker jag man ska kunna prata öppet ifall man har problem med en person, vilket jag är mer än villig att göra. Men att springa bakom ryggen och ljuga ihop en massa skit? 
19 & 20 åringar är faktiskt vuxna, men dem jag tvingas umgås med är inte mer vuxna än dagisbarn. Fyfan. 

3 månader kvar till studenten…
3 klasskamrater & 1 lärare som kan prata med mig och respektera att jag också har känslor.

Känns så himla fånigt i den åldern, verkligen. Jag kan förstå det från yngre, för då beter man sig ofta omoget av en anledning. Men herregud, 19-20? Då tycker jag du ska påminna dig själv om dagligen hur pinsamt det är att de beter sig sådär. Och håll fast vid att om tre månader är du fri!