För mig hade det hjälpt att få ett stöd från lärare. Det hade inte behövts mycket för att jag faktiskt skulle kunnat hantera det bättre. Att bli mobbad var det värsta jag visste, men snäppet värre var nog att alla (lärare, elever, rektor) la skulden på mig. Det var mitt fel att jag blev mobbad för jag var så stökig. Jag hade behövt att någon stannade upp och lyssnade, och tog reda på varför jag agerade som jag gjorde.

Stöd från lärare, självkänsleterapi och kompisar som sa ifrån i första hand.

Vad jag inte hade behövt var lärare som sa att: "Jo, men så som du ser ut så är det ju inte konstigt att de mobbar dig" (pappa höll på att slå läraren på käften när hen sa detta på ett utvecklingssamtal…) och "Ja, men om du slutar ha så konstiga intressen (rollspel/lajv, udda musik mm) och börjar intressera dig för normala grejer så slutar de ju, du väljer ju själv att bli mobbad".

Helt sjukt.

Ja det är galet när man som barn måste axla något slags sjukt ansvar själv. Det är ju aldrig ens eget fel att man blir mobbad.

Blev som mest mobbad på högstadiet. Jag vet inte vad som hade hjälpt, men kanske att någon ens hade lagt märke till mobbningen. Jag kunde inte ta mig för att berätta för någon. När jag fick tid hos sjuksköterskan så trodde hon att jag var ledsen (alla på skolan såg säkert att jag var ledsen - jag såg alltid så ledsen ut) på grund av mina föräldrars skilsmässa, men det var ju mobbningen som jag var ledsen för. Jag vet inte varför jag inte berättade, men antar att jag var rädd. Mina vänner som jag umgicks med visste ju, men tror inte de visste hur allvarligt det var och hur jag kände mig. Killen som mobbade mig mest var på dem också ibland, men de tog det inte så allvarligt som jag gjorde.

Fram tills andra året på gymnasiet så hade jag inte berättat för någon om mobbningen, utan det låg inom mig och gnagde. 

Jag önskar att sjuksköterskan hade frågat mig hur jag mådde och vad det berodde på, istället för att direkt anta att jag var ledsen på grund av skilsmässan. Det var dock faktiskt en lärare som kom fram till mig en gång och frågade varför jag såg så ledsen ut hela tiden, men jag svarade inte. Kanske för att jag inte hade honom som lärare och för att jag aldrig tidigare hade pratat med honom.

Om någon bara hade fått det att sluta. Jag ville inte ha stöd eller hjälp eller någon att prata med, jag ville bara att mobbingen skulle upphöra. Jag hade gärna varit ensam och inte sagt ett enda ord på hela skoltiden om bara hetsen hade upphört.

- Om lärarna inte hade skyllt allt på mig

- Konsekventa lärare som inte är rädda för elever.

- Om mina så kallade 'vänner' hade sagt ifrån istället för att bara titta på när mobbarna gick på mig. Alla andra för den delen också.

#6 Jag förstår hur du menar. Att man blir mobbad är illa nog, att man sedan får skulden från de i sin närhet (oavsett om det är andra elever, lärare, föräldrar, osv) så gör det allt värre. Det är aldrig ens eget fel om man blir mobbad, verkligen aldrig.

#5 Det förstår jag också. Det var väl vad jag hade velat mest av allt, men om inte mobbingen upphörde, så var det stöd jag behövde och att någon lyssnade.

#7: Så var det (och är det) inte för mig - jag är en väldigt självständig person. När någon sällsynt gång någon klämkäck idiot till lärare lade sig i och skulle "bry sig om" (hände ett par gånger på lågstadiet) så kändes det ännu värre. Hellre kompanistryk igen än att chikaneras på det viset, typ. Mobbingen var ju i alla fall något jag kände till och kunde hantera, inkännande fjollor som skulle ha mig att "tala ut" hade jag ingen vana vid.

Det är en sak jag fått intryck att skolpersonal fortfarande inte lär sig - att sluta vara så förbenat inkännande, att hantera fakta i stället för att vara hurtiga, att lyssna på det ungarna vill få fram i stället för på vad de har lärt sig på senaste kursen att ungarna borde säga.

#8 Fast det är nog skillnad på vem det är som "bryr sig" och hur. Jag pallade inte heller med de klämkäcka lärarna som skulle peppa på fånigt vis, för det ville jag inte ha och behövde jag absolut inte.

#9: För mig var det inte det klämkäcka peppandet, det fick jag inte mycket av, utan känslan de gav mig av att om jag inte grät på rätt ställe så var det inte tillräckligt synd om mig och jag hade närmast lurat dem att lägga tid på min otacksamma person. Om någon på den tiden hade pratat med mig som om jag var en människa, kanske? Utan filter av pedagogiska handgrepp. Då hade jag kanske sagt något.

Som det var så gjorde jag aldrig det, inte förrän jag kom upp i högstadiet och skolans mest hatade lärare (hatad för att han gjorde sitt jobb, ställde krav och inte accepterade skitsnack) faktiskt pratade med mig som människa till människa. Redan innan det hade hans lektioner varit en fristad, eftersom han inte tillät övergrepp i sitt klassrum.

Hmm, när jag nu tänker på det så gjorde han faktiskt något som hjälpte. Jag hade presterat en ovanligt elegant språklig konstruktion och fått extra poäng. Eleven framför mig såg det, slet åt sig papperen och skrek "Varför ska hen ha extra poäng? Djävla *könsrelaterat epitet*?". Läraren bet ihop tänderna och förklarade kyligt att ifall man får minuspoäng för usla prestationer kan man också få pluspoäng för prestationer över förväntan. Marken försvann under mig, det där var ju en beställning på klasstryk. Efter lektionen pratade jag med honom. Att jag vågade berodde kanske på att han var en behagligt vuxen, cynisk man, helt fri från inkännande, eller kanske på att jag visste vad som väntade mig utanför dörren och det var värre än att ta risken att blottställa sig. Eller på en kombination av båda.

I alla fall så sade jag: "Du får inte göra så här. Du hörde vad som hände. Det kommer att bli värre." Ungefär den ordalydelsen, i alla fall. Han tittade på mig, dängde pennan i bordet och gned händerna över ansiktet. Han sade något i stil med "Det är ju själva …". Jag minns inte om det sades något mer, men under dagarna därefter så kom jag mer och mer att förstå. Han hade sett, han hade förstått, han hade inte varit inkännande utan låtit mig se hans vrede och hjälplöshet. Det fanns en anledning till att hans lektioner var en fristad. Och han hade sett mig, hört mig, förstått mig - utan att för den skull bli pedagogisk och dravlig och utan att begära mer av mig än jag ville berätta. Jag blev vuxnare i det ögonblicket.

Han agerade faktiskt. På ett kvartssamtal en tid senare nämnde han incidenten för mina föräldrar, men utan att lägga upp det som ett stort mobbingproblem. Han frågade dem vad de visste om min skolgång, om jag hade några problem, och när de sade att jag väl var lite utanför så respekterade han mig så mycket att han inte "skvallrade" på mig. Jag hade aldrig berättat hemma hur det verkligen var. Han fick dem att förstå att problemet var större än de trott, men lämnade ändå åt mig att bestämma hur mycket de skulle veta.

Andra lärare fick också höra och blev därmed tvungna att sluta blunda så hårt för det som hände i klassrummen. Det blev en generell uppryckning och direkt våld under pågående lektion började faktiskt beivras. Det blev ingen specifik hjälp till mig, men det blev ändå bättre. Och när jag nu tänker efter tror jag att kanske denna incident och denne lärare bidrog till den uppryckningen.

Så jag ljög visst - det var någon som gjorde något! Att jag inte tänkt på det förut beror på att jag har vant mig av med att minnas. Ännu ett tecken på läkning 😛.

#10 Det är liksom sånt jag pratar om. Att bli sedd och hörd kan visa sig på olika sätt. Jag hade en lärare som gick iväg och grät (jag såg henne och hörde henne) för hon visste inte vad hon skulle göra åt min situation. Bara det hjälpte. Liksom, att hon var så jävla förbannad och uppgiven på att inte kunna göra något för att "fixa" min situation, det hjälpte mig. Det är svårt att förklara hur eller varför, men ja. 😎

#11: Men det dröjde från första året i skolan till årskurs 8 innan det hände, och det hände först när jag själv tog initiativ.

Och i både ditt och mitt fall så var det vuxna som inte pedagogiserade utan som blottställde sig för oss som om både de och vi var människor. Kan det vara en ledtråd för framtidens lärare att ta fasta på?

#12 Jag tror faktiskt det. Jag tror det skulle hjälpa om lärare inte i hemlighet var upprörda utan faktiskt visade för eleverna att de ser vad som händer och att de vill att det ska ta slut. Att man ska få ro. De lärare som pratade med mig och var sådär äckligt hurtiga visade inga mänskliga känslor, enligt mig. Inget som visade att de verkligen var upprörda och att de brydde sig och att de såg. Mer typ "men lilla gumman, du ska se att det ordnar sig".

Det var nog ingen som visste hur vissa betedde sig mot mig då det aldrig var direkt öppet. 
Och jag höll det för mig själv men jag hade ju heller ingen tillit till att det skulle bli någon ändring. 

Skolan jag gick på har nämligen aldrig varit särskilt bra angående hanteringen av såna fall. 
Alla som blev öppet mobbade flyttade tillslut. Även där det gjordes försök från skolans sida att ordna det.

Hade lärare som använde kollektiv bestraffning för småsaker så det fanns helt enkelt ingen på våran skola man ville prata om när det gällde känsliga ämnen.

#14 Det lät jobbigt också. Det är verkligen extremt viktigt att skolan aldrig är rädd för att ta upp ämnet mobbing. :(

#15 Ja det är verkligen trist. Vet dom som blev illa utsatta efter jag slutat på den skolan och dom som mobbade kunde mer eller mindre bara fortsätta. Det är så illa att den mobbade ska behöva byta skola för att känna sig säker. 😕

#16 Ja det är något jag är helt emot. Det är aldrig offren som ska behöva flytta på sig. Nog för att det inte löser alla problem om mobbaren byter skola rakt av heller - då kan de ju fortsätta där. Men de som blir mobbade ska inte behöva lämna sin skola, sina eventuella vänner, och de lärare de kanske gillar, bara för att slippa bli behandlade illa.

#18 Detta passar inte in här, inlägget borttaget. Du får göra en egen tråd med lämplig rubrik.

Fick väldigt mycket stöd av lärarna. Var en favoritelev. Mobbades lite för det med. Men annars tror jag att det hade underlättat om tjejerna i skolan slutade vara tysta och faktiskt sa något. För dom var 65% av skolan och alla var tysta när killarna skrek åt mig, knuffa mig och snodde/förstörde mina saker.

I 9:an fick jag ju nog av en mobbare och knocka honom. Han blev avstängd, jag blev hatad av hela skolan för att ha fått den populäraste killen avstängd men ingen vågade säga något igen till mig.

Och i gymnasiet så möttes jag turligt nog av ett gäng nördar (IT skola så vad vänta jag mig) som mer eller mindre skaka min hand och kallade mig modig.

Tror att mycket hade kunnat vara annorlunda om mobbningen stoppades tidigare. Hade nog aldrig slagit den killen. Utan fortsatt ignorera honom som vanligt. Duktiga lärare dock. Vill komma tillbaka en dag och tacka dom :)

#20 Just det att fler måste våga säga något tror jag är riktigt viktigt. Om ingen ser tyst på är chansen mycket större att något händer. Samt att man såklart känner sig starkare och mindre ensam om det finns de som faktiskt vågar höja rösten, även om mobbingen inte skulle sluta.

#21 Precis. Många är ju dock rädda att bli utfrysta själva. Men det skulle kännas värmande och som en sköld mot dom psykiska och fysiska slagen man tar emot. Att lärarna alltid såg till att jag inte blev lämnad ensam obevakad kändes bra och dåligt. För ville ju kunna sitta var jag ville utan att vara rädd att bli slagen.

Det har ju satt spår i en. Man vågar inte prata med tjejer/kvinnor på nya ställen. Blev utskälld på en praktikplats för att jag inte var så social. 90% av personalen var tjejer i min ålder vilket tog mig tillbaka till skoltiden. Chefen förstod inte vad mitt problem var och det slutade med att jag blev omplacerad.

Tror att om det hade förebyggts mer hade jag kanske inte haft social fobi idag.

I mitt fall hade det hjälpt om jag hade fått byta skola som jag ville. Gänget var så enormt stort genom många klasser att det finns nog inget som lärarkåren hade kunnat göra.

Det som hjälpte mig var när min kompis sa ifrån, jag kände inte riktigt att jag fick stöd från lärarna och jag vågade inte berätta för mina föräldrar, min kompis berättade en sak som hände för läraren och sina föräldrar, det var bra. glömmer aldrig när jag hade en vikarie, jag gick gråtande hem och hon bodde på vägen hem till mig så hon kom fram och pratade med mig.

Det som hade hjälpt mig hade varit om lärarna inte blundat för hur mobbarna hade det hemma.

Den ena som var med och mobbade hade en mamma som hade problem med psyket och pappan alkoholist.(var granne med han så detta VET jag)

Den andra hade också problem, vet inte i vilken omfattning dock.

Men hade dom redan när dom var små gått in med socialen och löst det för dom så kan jag tippa på att jag sluppit att ta skit i 10 år.

Dock så har då ena bett om ursäkt och jag har förlåtit. Jag orkar inte leva i det förgångna och må dåligt för det som varit. Har mitt liv och mår bra.

#25 Tyvärr är det många lärare som gör antingen eller. Alltså, ignorerar det faktum att mobbaren kan ha det tufft hemma samt sätta in resurser om så är som kan bryta mönstret. Eller så skyller de på att mobbaren har det dåligt hemma = den mobbade borde ha mer förståelse och acceptera hur illa den blir behandlad.

Som min farsa sa En manlig lärare.Jag gick i en klass där man slängt i hop alla bokstavs barn vilket var 20-25 ungar typ och det skulle då fungera som en normal klass.Vilket inte funkade alls.Jag var inte den enda mobbade i klassen.Men jag var den enda utan kamrater.Detta för att jag och mina syskon var annorlunda då hade föräldrarna sagt åt sina barn att dom inte skulle ens tala med oss för deras barn kunde bli som oss.Vi hade en kvinnlig lärare som skällde ut föräldrarna ordenligt och dom ångrade sig men det satt kvar i ungarna och föräldrarna fortsatte att prata med sina ungar om oss.

Iallafall var det en fruktansvärt stökig klass som knäckte varenda kvinnliga lärare som vi fick.Så till mobbningen.För att kunna göra något åt mobbning bland bokstavs barn krävs kunskap och pondus.En lärare som dänger en atlas bok i huvudet på en elev har inte det,en lärare som springer ut ur klass rummet grinar och går till rektorn för att eleverna gått runt och hälsat på varandra när lektionen börjat har inte det.Och är man en ensam tyst och tillbaka dragen unge med en klass full av IQ befriade glapp käftar (Jag kallar dom det eftersom dom inte vuxit ett dugg idag) så är man rätt rökt om man vill hitta äkta vänner.

Jag blev bland annat sparkad,slagen,kallad saker och råkade ut för en massa andra "incidenter"(som dom kallade det).Det dom kvinnliga lärarna gjorde var att dom skrek,skällde och bestraffade elever som betett sig dumt.Men det funkade naturligtvis inte.

Så på varenda möte med skolan föräldra möte,kvartsamtal osv så sa han till rektorn och till övrig personal och föräldrar att "Den här klassen behöver en manlig lärare".Och på vart enda möte så slog dom kvinnliga lärarna,den kvinnliga kuratorn,den kvinnliga rektorn,den kvinnliga skolsköterskan bakut och dom blev förbannade.

Till sist hade så många kvinnliga lärare blivit knäckta av våran klass att man blev tungen till att ha en ny lärare som kunde ta sig an en jobbig klass.Och då fick vi i 5:e klass en manlig lärare.tjejerna i klassen(alla utom jag) blev galna i honom och även killarna.Ungefär så här lät tjejerna i matsalen "S***-****,Kom och sätt dig vid vårt bord".Iallafall försökte mina klass kamrater ytterligare en gång att sparka och slå mig och spotta på mig.I slutet på den dagen slog jag ner en av dom killarna som hade hållit på.Läraren tog in dom elever som jag hade pekat ut och samtalade en skilt med dom.Och sedan var jag ledig resten av veckan då talade han med hela klassen.Som jag förstod det så talade han till och med om för kuratorn om vad hon skulle tala med eleverna om.Sedan dess har var det slut med den grövre mobbningen på skolan under den tiden jag gick där.

Det var han som hjälpte mig då.

Sedan kom högstadiet och jag gick i hjälp klass.Där blev det bara värre.Jag hade ju en kompis i parallell klassen(som jag inte skrev med för hon var snäll då)men hon svek.Vi hade varit kompisar sedan dagis men en som går i hjälp klass blir ju betraktad som sär barn och vem vill umgås med en sånn i den åldern.Jag hade en riktigt bra lärare som förstod mig.Jag hade lite självskade beteende och slog min pappa.All frustration gick ut över honom för att han provoserade och gjorde saker som jag inte vill säga.Men jag kan hantera det bättre nu.Den här läraren var ochså den enda på hela skolan som brydde sig.Kuratorn hon ville prata med mig för att hon var nyfiken inget annat som jag kände det.Första året gick jag med min syster då var allt bra jag blev kompis med alla som jag var i samma klass rum som(vi hade 2 klass rum ett för dom mest stökiga och ett för oss lugna).Dock blev jag ensam när min syster slutade.Jag märkte det inte ibörjan.Jag frågade varje dag den tjejen jag trodde jag blivit bäst kompis med(vilket var den ledande tjejej)om vi kunde umgås och varje gång hittade hon på något om varför hon inte kunde.Så jag testade henne en gång.Jag sa att hon kanske kunde få träffa min stora syster.Då kunde hon helt plöstligt.Det var bara det att min syster var på ridskola och kom inte hem den dagen(jag visste att hon inte skulle göra det).Sagt och gjort hon följde med mig hem.Sedan vid typ 5 sa jag "Visst ja,jag glömde J**** är på ridskola och kommer inte hem idag".Helt plöstligt ville denna tjejen åka hem eftersom hon mådde illa och det var sista gången jag hade henne hemma.Jag hade som tidigare alla fel.Jag var ful,äcklig,hade fel kläder,var finnig,hade fel musik smak och allt.Det gjorde att jag inte fick vara kompis med dom två tjejerna i klassen och då heller inte med någon annan i klassen eller på hela skolan.Den tjejen som började i samma klass som mig i 6:an som blev mobbad av mina då varande klass kamrater,som jag hade gått fram till och blivit vän med henne hade denna tjejen gaddat ihop sig med.Denna tjejen och jag har gles kontakt idag men hon har förändrats från att ha varit riktigt elak till att bli helt ok.Inget bra hände här det som kunde ha hänt som var bra var nog att alla 7-10 lärare kunde varit lika pedagogiska som en av dom  var.

Här kommer IV

Här är mitt självfötroende allra längst ner jag ska då gå i samma klass som alla mina tidigare klass kamrater även dom från låg och mellan stadiet.Här är jag vän med "Den ledande tjejen".Jag är så blyg så jag vågar inte gå in i klass rummet utan jag och "Den ledande tjejen" får sitta med en annan lärare i ett annat klass rum.Kort efter vi börjat slutar "Den ledande tjejen" i vår klass och går bland tvåorna.Själv sitter jag.Grinar var och varannan timme för att jag mår så dåligt i skolan.Och lärarna tvingar in mig i klass rummet bland dom andra kamraterna.Två veckor efter skolstart får jag gå bland sär skole eleverna.Till sammans med tjejen jag vart kompis med i 6:an.till en början var allt bra.Vi var ju kompisar och jag fick vara med i hennes kompis gäng.Men till slut märkte jag av utfrysningen.Jag fick sitta med dom på lunchen,jag fick sitta med dom på rasterna vid bänkarna,ingen av dom pratade med mig,ingen av dom svarade mig,ingen frågade "vart ska du?" när jag gick(dom tittade inte ens) och dom sa hej till alla utom mig.Och sedan började denna tjej hoppa på mig igen titt som tätt kallade mig saker och spred rykten om mig.Ena killen i klassen kastade skräp på mig en gång.Och lärarna gjorde likadant(bortsett från skräpet)
Jag tog upp detta på kvartsamtal med dessa lärare och dom skyllde allt på mig.Det var ju lättast så.Att tala om att det var jag som skulle ändra på mig osv.Här tycker jag nog inte att det kan bli bättre.Jag menar en grupp med särskole lärare som sitter och säger till en av sina elever "Det är ditt fel att du blir mobbad och utfryst och det är du som måste ändra på dig för annars har dom rätt att fortsätta" i min mening finns det ingen räddning för sånna lärare.Tur att jag bara gick 1 år där.

1:a-3:e året på gymnasium

Här kunde det nog inte blivit bättre eller sämmre heller för den delen.Jag fick förförsta gången i mitt liv en vän som verkar vara en vän som kommit för att stannna.Och det görmig så glad när jag skriver om henne att jag gråter.Och hela gänget vi hade ja vi var faktiskt ett gäng och vi hade skit kul.Dock före kom mobbning på den skolan men inget som jag inte kunde stå ut med.Det var folk som inte vuxit upp som sa typ "vilken ful tröjja du har" osv.Jag tänkte väll typ "OJ VAD JAG BRYR MIG NOT!" för här hade jag vänner som stöttade mig just det inte vän utan vänner jag hade flera stycken som stod ut med mig fast att jag kunde vara lite elak typ säga en dum komentar osv pga att det var så alla tidigare vänner varit mot mig så jag trodde det var så det skulle vara.Jag råkade till och med vid antal tillfällen små reta min "kommit för att stanna vän" för att hon var kraftigt överviktig.Men då visste jag så pass att jag såg på henne att oj det där var nog elakt.så jag kunde be om ursäkt snabbt.Det var liksom saker som bara slank ur.Hon och jag pratade mycket om hur vi hade haft det i skolan tidigare och hon hade inte haft det lätt heller.Den här personen blev min räddning.Hon gjorde att jag inte bröt ihop.min första riktiga kompis böt skola efter första året och då var jag ensam på internatet alla personer jag träffat genom henne sket i mig nu.Det gjorde dom då ochså men dom accepterade att jag var med.

Och lärarna alla utom några få.Speciellt kuratorn som ställde upp så mycket för mig hjälpte mig ochså.Kan ni tänka er.Min mentor som jag hade då som inte var utbildad lärare utan utbildad inom lantbruk.Hon kunde bemöta bokstavs personer bättre än vad lärarna jag hade från 7:an till IV som var utbildade att bemöta folk med olika svårighets grader kunde.Dom särskole lärarna ska skämmas tycker jag.

Det som blev min räddning här var just den hära kompisen.Vi kan prata med varandra om allt i stort sett.Och jag kan prata av mig med henne.Även om vi inte setts på ett år har vi ju pratade genom skype och facebook.

Jag beundrar ochså den som orkat läsa ända hit :D haha :D

Att någon hade trott på mig. Hade varit en bra början.

Och inte sagt, "men du får ju försöka vara lite som dom andra, så kanske dom gillar dig mer" 

Jag hade velat bli trodd, hört på när de alla blev utskällda, sen blivit erbjuden terapi direkt efteråt och sen fått byta skola. Då kanske man inte hade varit lika hatisk och paranoid idag…men vem vet

Om läraren inte skyllt på mig att det var mitt fel att jag var utfryst. Att inte vissa lärare höll tyst när ungar med nynazistiska tendenser skrev glåpord efter mig. Dessutom hade jag velat byta skola till något i innerstan men det är ju svårt ute i förorten om man är annorlunda, de som var absolut elakast mot mig var min gamla vänner som jag umgåtts med i mellanstadiet som skapade en form av pakt i högstadiet att de skulle sprida rykten om mig. Hade ens en person av dem kunnat säga ifrån hade det besparat mig så mycket smärta. 

Det "lustiga" är att när jag sedan blivit deprimerad, började gå på tabletter, började missbruka alkohol och rasade i vikt (vägde 45 kg till mina 165 cm) så besökte en av dem som mobbat mig för att säga förlåt blev hon chockad och fick oerhört mycket ångest av att det hon gjort. Tänk om hon kunde ha sagt ifrån redan innan?