Finns så många sorliga saker på denna sida att jag bara måste berätta om något som jag är glad över. Det handlar om min kompis.

Första kompisen har alltid (då menar jag alltid) varit riktigt blyg. Hon har inte tytt sig till någon, endast sig själv. Hon älskade att låsa in sig på sitt rum och hade x-antal ärr på sina armar. Hon var utstött i skolan, blev slagen och nedtryckt på alla möjliga sätt. Lärarna brydde sig inte ett dug. Vi var några få som var hennes vänner, men det var svårt. Hon sa aldrig saker som "ååh, du är så snäll!" eller frågade hur vi mådde. Trots detta förstod vi ju att hon behövde vänner och vi ville inte ignorera henne.
För ungefär ett år sedan så övertalade jag henne att börja i en teater-grupp. Det slank ur henne under ett samtal vi hade att hon tyckte det var kul med teater. Så jag pratade med några som hon kände och hennes föräldrar, sen fixade vi en lämplig grupp till henne.
I början hade hon det jobbigt. Det var alltid någon av hennes vänner som följde med på lektionerna. Hon ville inte göra improvisationer utan tittade helst på. Sen var det en kille i gruppen som började prata med henne, och hon svarade! Dem blev jättebra vänner och hon öppnade sig verkligen för honom. Han lyckades få henne att delta i övningarna och det visade sig att hon hade riktig talang! Jag var så stolt över henne när jag såg en film från deras föreställning, blev nästan tårögd. Trots att hon fortfarande är tystlåten och inåtvänd så kan hon verkligen spela ut på sen, visa en sida vi aldrig sett förut. Allt tack vare denna kille hon träffade & teatern!