Ja, jag har varit med om det. Tack och lov så har det inte knäckt mig helt. Berättar nu om första arbetsplatsen jag råkade ut för det. Minsta jobbiga stället mobbingmässigt sett.

Som 20-åring började jag på hemtjänsten. Där var det äldre som hade jobbat där sedan urminnestider med detta. De pratade skit bakom min rygg, klagade på allt från hur jag var klädd till annat. Berättade för chefen att de inte tyckte om de saker jag ville förändra. Lite sorgligt måste det ha varit för dem att hon tyckte om mina förändringsförslag och införde dem. Vilket inte blev populärt.

Det första de gjorde var att ge mig pensionärer som var minst sagt knepiga. Första dagen gick jag till en av dem, och de hade varnat att hon var väldigt strikt och petig. Och det var hon. Så jag blev fulkomligt chockad när jag bara en kvart in på det första besöket hade sönder en av hennes fina kaffekoppar. Blev ledsen och förklarade för henne vad jag gjort. Och hon tog det bra. Vädligt bra. Och vi blev vänner. Så när jag gick tillbaka till dem, så meddelade jag att hon ville att jag skulle komma varje gång. Det sved för dem. Och poplärare blev jag inte.

Så höll det på hela tiden, men det blev färre som var emot mig och fler som var för mig. Trots att jag aldrig, och då menar jag aldrig sa ett enda ont ord om någon av dem, så kände de sig rätt ensamma efter några år. Sedan slutade jag.

Damen med kaffekoppen blev en vän. Sprang vi på varandra efteråt att jag slutat så var hon den som ville krama mig och prata. Inte helt populärt av de jobbiga som fick tillbaka henne. 

Berättar en annan gång om den andra arbetsplatsen. Det som faktiskt knäckte mig en del. /Vanessa

Det är så tragiskt detta att det händer på arbetsplater tom. Tusingen…det är ju vuxna människor! De borde verkligen veta bättre….men det gör de uppenbarligen inte. Tack för att du ville skriva om dina erfarenheter Vanessa. Jättefint skrivet.

Det är pga mobbing på arbetsplatsen jag idag är pensionär pga PTSD. En arbetsplats där flera innan mig förstörts och fler efter mig förstörts av samma personer/gäng.

Det sämsta jag gjorde var att bli omtyckt på arbetsplatsen för mitt arbete. Det var spiken i kistan.

Önskar dock att denna tråd varit en tråd bara för "medlemmar". Inte alltid så lätt att skriva om detta när det är öppet forum.
Inte alltid så lätt att ta upp i offentligheten.
Inte alltid så lätt att svara på frågor.
Inte alltid så lätt att orka.

Nu har jag lagt upp en grupp om mobbing på arbetsplatser som endast är för medlemmar.

Vh LenaB

Simson: Jag håller med dej. Det finns inte många ställen man kan vända sig till som vuxen när det är som du beskriver det. Jag har varit ute på nätet och kollat och hittade inte mycket. Jag ska undersöka vidare, jag lovar!

Vh LenaB

Jo, jag har varit med om det, när en ny person anställdes på kontoret där jag varit konsult i många år. Men på sätt och vis var det bra för mig, för jag kände igen mönstren så oerhört väl från skoltiden - men jag insåg att jag hade andra vägar att gå den här gången.

Ja, jag har jobbat på arbetsplatser där jag känt mig mobbad och utfryst.

På senaste stället, där jag arbetstränade på grund av sjukdom, skulle det ordnas kurs i det nya datasystem som snart skulle installeras. En kallelse hade gått ut till alla via datorn. Dock inte till min! Såg hur mina kollegor började dra iväg med stolar och undrade vad som stod på, men fick inget svar. Min man jobbade på samma arbetsplats. Plötsligt ringde telefonen och det var han. Han undrade om jag glömt tiden, för den som skulle lära ut det nya datasystemet hade ju redan börjat. Frågade vilken sal det var och fick besked. Tog min stol och rusade dit, slet upp dörren och hojtade med hög röst till kursledaren. Ursäkta att jag kommer så sent men jag fick kallelsen för bara en minut sedan. Är det mycket jag missat? Ojdå, sa kursledaren. Ja, du har missat en del, så nu börjar jag om från början. Jag gick med högburet huvud ner till första raden med min stol utan att titta på en enda av mina arbetskamrater. Hämnden är ljuv, sägs det. Nu fick dom lyssna från början en gång till!

Dom visade också på många andra små finurliga sätt att jag inte var välkommen i gänget där, så det var med lättnad jag slutade när träningstiden gick ut.

Det är fruktansvärt att läsa om sånt här Yvonne. Var det någon som var den drivande i detta så de andra inte kunde stå emot?

Vh LenaB

Hejsvejs!

Har läst en del här men inte skrivit…

Visst har även jag blivit utsatt på arbetsplatser! Kollegor som pratar skit både med varandra och chefer, precis som #7 beskriver: inte fått kallelser till möten och annat… arbetskamrater som inhämtat fakta från mig och sedan presenterat det som eget för chefer… som gått bakom ryggen och snackat skit för att själva bli befordrade, kollegor som inför mig föreslagit att jag ska bli avskedad för att deras verksamhet ska få mera pengar, arbetsledare som hänger ut en inför klienter, som skiter i att man blivit hotad osv osv.

Den stora frågan i mitt liv är vad jag sänder ut för signaler som får andra människor att ta sig dessa friheter… på något sätt måste de ju kunna läsa av den inre osäkerheten och känna att det här är någon de kan slå på…??

Hej Hoppfull! Det kan ju naturligtvis vara på det viset som du skriver. Eftersom det ofta upprepar sig även om man byter skola eller arbetsplats. Det är svåra saker detta men intressant. Det är  ju som mobbing i skolan men på ett subtilt vis. Har du läst artikeln som finns längre ner om narcissism? Den är intressant.

Man kan bli sedd som ett hot och deras egen position kommer i gungning. De kanske vet med sig att de inte presterar det de borde och så kommer det någon som kan avslöja dem. Det kan vara så himla mycket detta beror på det här är några tankar jag har bara.

Vh LenaB

Hej Hoppfull, kul att "se" dig!

Jag tror som du att det är något med oss som råkar illa ut, som får "mobben" att vädra blod. Men jag undrar vad! Jag har tänkt mycket på det och experimenterat en del, men jag har inte hittat något specifikt.

Hej själv Gronstedt :-D och detsamma!

Precis… de kan liksom läsa av att här finns någon att få utlopp på. När det gäller mig så har jag ju alltid avvikit från massan och redan det i sig kan förstås uppfattas som ett hot. Men sedan tror jag att det kan finnas flera orsaker, jag tror exempelvis att ungar (jag själv exempelvis) som inte har någon vidare uppbackning hemifrån är lättare offer (och kanske även förövare). Det finns viss forskning som talar om arbetstagare som ledare eller följare… och är man då vare sig en ledare eller en följare, ja då blir man ju på något sätt ett sorts hot för den stora massan. Kanske..! För mig har utlösande faktorer varit just att jag inte anpassat mig utan gått egna vägar, sett saker på mitt sätt, frågat och funderat kring varför saker är som de är.

#8 Ja, det var den person som var "högsta hönset" inom min egen yrkesgrupp som var pådrivande. Innan jag hamnade i den besvärliga sitsen att bli placerad på arbetsträning var det inga problem. Jobbade innan min sjukdom via egen firma och var alltid välkommen dit jag kom.

Jag tror att mina nya kollegor inte gillade att få dit någon ny. Dessutom en med mångårig och bred yrkeskunskap, medan dom själva suttit på samma stol sedan ungdomens vår. Jag sågs nog som ett otäckt hot. Det sätt dom arbetat på under alla år borde ha setts över och moderniserats, men det var dom väldigt rädda för dessa kvinnor. 

#9 Med min erfarenhet och vana vid att ofta byta arbetsplats sände jag troligtvis ut signaler om att jag var trygg i mig själv och säker och snabb i mitt sätt att arbeta. 

Jag tycker det är jättebra att du vågar gå dina egna vägar Hoppfull, att du vågar stå för vem du är och inte bara följer med strömmen.

#13: Jag tror nog du har rätt där. Var det någon skildnad på hur männen resp kvinnorna betedde sig mot dig?

Vh LenaB

Jo, mitt problem är nog snarare det motsatta… problem med att rätta in sig i ledet alltså, jag klarar det inte ens när jag försöker… det enda som suger är väl att det kostar en hel del!

Man blir ju obekväm… inte genom att man säger emot men ens blotta existens som oliktänkande medför att "de andra" plötsligt ser sig själva och sitt sätt att vara. Det i sin tur blir en form av självkritik… så länge alla gör lika behöver man inte reflektera över vad man gör, men när någon avviker blir såväl deras som avvikarens mönster synliga.

#13 Män har aldrig intresserat sig för sådana här elakheter. Dom ser inte att det förekommer ens. Det här rör sig om en kvinnodominerad arbetsplats.

#12: Tror du kan vara inne på något där, Hoppfull. Om man inte är en följare, måste man ju vara en ledare. Och om man är en ledare, men inte vill leda - i vilket fack ska man då hamna? Konstig-och-annorlunda-facket!

Japp, vi får starta en egen klan :-D En för sådana som bara leder sig själva och inte heller så gärna vill ha följare…

YvonneW: Har du jobbat på min arbetsplats??? Låter som jag har skrivit det själv! Som om det är en exakt kopia på mina erfarenheter!! Suck! Fast ändå intressant att veta. Extra STOOR kram till dig för det. Jag kunde ha skrivit dina inlägg själv med samma ord!!!

#20 Hej Simson! Nej, efter att ha tittat på din sida är det omöjligt. Men tack för att du delar med dig av att det hänt dig också.

Jag skulle gärna vilja att du berättar vad du gjorde åt saken. Tror det här händer på många arbetsplatser, men sätten att hantera sådant här växlar nog från person till person.

Dock är det svårt att gå direkt på en eller flera personer och säga vad man upplever, då dessa då ställer sig frågande och nekar blankt. Då ställs man i ytterligare dålig dager, som en paranoid fåntratt som hittar på. Sedan kan dom le ljuvt mot varandra.

Stor kram tillbaka till dig Simson!  

#21: "Då ställs man i ytterligare dålig dager, som en paranoid fåntratt som hittar på. Sedan kan dom le ljuvt mot varandra."

Perfekt beskrivning, YvonneW!

mobbning på arbetsplatsen?
Inte på den som jag har nu i alla fall. Jag har inte sett något i alla fall, och inte själv blivit utsatt. Visserligen gillar inte alla mig, och jag gillar inte alla, men vi accepterar varandra.

Passar på att skicka en stor kram till er alla.

Jag måste bara tillägga i den här tråden att män oxå är utfrysare, men de använder lite andra metoder. De kör mera med "lilla gumman" stilen när man säger saker… eller tar över utan att fråga om man behöver hjälp osv. men de förminskar en precis lika mycket som kvinnorna gör!

Det har du helt rätt i Hoppfull.

Är det någon här som sett eller varit med om trakasserrier på jobbet? Har ledningen blivit informerad och gjort något åt det?

Som styrelsesmedlem i facket är jag ofta borti just detta med mobbning på arbetsplatsen, och en av mina stärkaste punkter där är att jag tryckt på arbetsgivaren här om att dom skall HA en process för vad som händer i fall nån anställd mobbar/mobbast

Rita, hur vanligt är det med  trakasserier på jobbet? Jag vet om lite men det verkar som att det är väldigt få som pratar om det.

Många välger inte prata om det, många tystar det ned i forsöket att gjöra det man själv skulle råda sina barn till, många bara sluter och skaffar nytt arbete framför att ta "kriget" med att få det fram i ljuset. Och det värsta med hela denna grejen är att arbetsgivaren är bunden av LAG att inte gjöra nåt om inte dom ser det SJÄLV eller den som är mobbad begjär att arbetsgivaren tar handling :( Man kan inte som anstäld bara räkna med att arbetsgivaren måste fatta varför många slutar pga en mobbande under-chef osv, jovisst fattar dom, men dom är pliktiga att agera på direkt "order", lika så som vi i facket. Dock kan man som anställd be facket ta saken direkt till ledningen, eller man kan kontakta ett arbetsmiljöombud på arbetsplatsen. Detta är en arbetsgivare förpliktat av lag att ha, och då kan ombudet främja problemet anonymt.

Mörketalen är tyvärr rätt stora, och dom få som för fram sin sak har kanske inte dom värsta historier att berätta. Jag har själv tagit tag i mobbning av mig på arbetsplatsen, vilket ledde till ett litet förfrämmande och nu snart en löneforhöjning, samt att den som förut var på mig rakt av smörjer för mig och har skärpat till sig.

Rita, vilken tillgång du är här på sajten! Jag är verkligen glad att du ville vara med i gruppen.

Tyvärr är det som du skriver att mörkertalet är stort. Det skulle vara bra om det kunde bli en debatt kring detta. Tänk så många det är som går till jobbet och mår dåligt. Samma sak med barn som är mobbade.

Vad bra att det har blivit bättre för dig på din arbetsplats. Hur gjorde du, berättade du för din arbetsgivare hur du upplevde det på jobbet?

Ja jag tog kontakt med ledningen direkt och begjärte ett möte direkt på störten när det rann över för mig, sade att jag vill sluta i jobbet pga vad som händer. Jag sade även at jag skiter i konsekvänserna, jag begjär dom tar tag i det så dom som kommer efter, dom som stannar, inte skall uppleva samma sak. Skit samma hur det blir typ. och det tog dom på allvar. Vilket var tur för dom, annars hadde jag satt arbetsmiljövärket på dom hehehe :D Men innan detta hadde även jag bitit i hop och hållit ut, utan att änka till vad jag faktisk gjorde: tillot personen förtsätta. Visst är det så att man skall inte va sår i huden, man får tåla att chefen säger till en om man gjör fel, men det är nåt med att nånstans får gränsen gå för HUR man blir tillsagd. Det är nåt odefinerbart med när en chef trår över gränsen som gjör att man biter i hop och skall uthärda, man är ju VUXEN och vi begjär ju av våra barn att DOM skall knäppa igjen och ignorera. Det är lättast så. Vilken läxa vi lär våra barn? Jag hoppas jag blir en rovdjursmamma som kämpar för mina små så som min mamma gjorde för mig när jag va liten i stället för att be dom uthärda och ignorera. Inte alltid är det rätta lösnignen, och iaf inte på en arbetsplats.

så blev det nu så att ting fixade till sig så jag har valt stanna ändå. Kan inte säga jag litar på min teamleder, men känner jag har mer "på honom" nu, mera att komma med typ. Jag tog upp kampen, och även om jag inte vunnit nån ursäkt från honom, så har jag vunnit NÅNTING iaf.

Det låter toppen Rta. Den som mobbade dig…fick den nån tillsägelse eller hur gjorde man där? Tycker ju att han kunde bemödat sig med en ursäkt. Mend et hade ju varit samma som att erkänna och ett nederlag.

Jag är inte så jätteupptagen av ursäkter. Ordet ursäkta är bara ett ord. Det gjör ingen skillnad för mig om h*n skulle stått framföre mig och bedt om ursäkt för det va h*n pålagd av våran gemensamma personalchef. Jag tycker det är mycket viktigare att h*n numera håller sig innom ramen på hur man säger till dom anställda, hur mycket man bossar. Iaf i arbetssammanhang. Privat skulle jag nog begjära även en ursäkt, men detta är jobb, jag begjär bara ett slut på det felaktiga beteendet.
Den lönepåslaget jag får nu är firmans ursäkt för att dom inte fått gjort nåt förut desutom. Känns okej för mig. :)

Bra att du tänker så. Ber man om ursäkt ska man mena det också. Skönt att det har blivit en förändring för dig.

Ja förändring blev det och skönt är det. Det har även medfört att vi vågade köpa boende!
Rita är numera HUSÄGARE!!! :O

dvs, et HALVT hus :) âr ett parboende, där vi köpte bostadsrätten på ena halvan, men ändå! :D

Grattis!  Så härligt med eget boende.

Jag tror att den enda gången jag varit med om vuxenmobbing,mot mig själv,var när jag blev utsedd att gå som förstakvinna på min arbetsplats.Jag skulle lära mig bli kvinnlig förman och jag tror att jag blev utvald för att jag klarade av alla maskinerna och kunde hoppa in lite varstans när det knep.Även så hade jag fått prova på att köra truck ute på lagret och det gick över förväntan bra.

Nu fick jag alltså detta fina erbjudande som jag inte ville tacka nej till.Lönen skulle öka betydligt och jag var så glad.

Det började en eftermiddag då en av skvallerkärringarna kom fram till mig och fräste nåt om att jag skulle minsann inte springa runt och vara mallig!

Jag fattade ingenting,skakade på huvudet åt henne och fortsate med mitt arbete.

Efter en stund kommer nästa och frågade om jag legat med högsta hönset för att få denna betydande ställning?

Nu var jag rätt förvirrad,vill jag påstå!Detta fattade jag inte!

Så jag stegade fram till den första,skvallerkärringen,och frågade vad som menades.Hon pekade på någon bakom mig och sa ; Hon berättade en massa igår!

Jag vände mig om och fick syn på XXXXXXXXX…Genast blev hon högröd och försvann snabbt upp mot omklädningsrummen.

Jag gick upp till de manliga förmännen och sa att om det skulle bli sånt skitsnack för att jag blivit utvald,fick det vara med den höga lönen.Men de ville ha mig kvar på min post och gick iväg efter henne för att få henne att sluta.

Efter detta var hon ännu mera hätsk mot mig.När hon gick förbi mig fick jag en armbåge i sidan,men jag gjorde likadant tillbaka.

Denna tjej,som var lika gammal som mig,hatade mig som pesten!Vi hade aldrig haft nåt otalt med varandra förr,och hade det nu helt plötsligt.

Till slut slog jag dövörat till och slutade umgås med skitpratarna.Hon fick många med sig,fast de flesta av dem inte kände mig.

De som var mina vänner var inte många,men de var vänner som ställde upp för mig.

Jag jobbade där i fem år sammanlagt,tills jag höll på att få cellförändringar i lungorna.Ingen omplacering gick att ordna,så det var med sorg i hjärtat jag slutade.

Jag hörde sen att en ny förstakvinna hade utsetts,men inte XXXXXXXX,så hon plågade säkert min efterträdare också….

/Susanne

Så avis hon måste varit på dej. Det fanns nog säkert en anledning till att inte hon fick den tjänsten du fick. Det är så tragiskt hur vuxna kan uppföra sig.

Här på våran arbetsplats har vi lyckats trycka på en noll-tolerans för mobbning faktisk, så jag hoppas ingen av våra anställda får uppleva vad du gjorde, Susanne.. hur folk kan bete sig och inte ens skämmast för det, det förbryllar mig igjen och igjen

Folk är så avundsjuka att det inte är sant!

Denna tjej hade setts snoka uppe på förmännens kontor i deras papper,och även stulit varor som vi tillverkat.Detta var nu utagerat,men hon förstod inte att det var p.g.a sitt tidigare uppträdande som satte stopp för henne att avancera på arbetsplatsen.

Jag tycker att det var rätt åt den lömska apan!

#39: Sånt brukar man få sparken för. Slutar aldrig förvånas över hur en del kan klara sig undan.

*skakar bara på huvudet* Jag fattar inte hur folk kan bete sig så och anse det OKEJ! :O

För ett antal år sedan kom jag som ny till ett arbetsplats. märkte efter ett tag att det var något som inte stämde. Föreståndaren slutade. Hon sa att hon skulle studera vidare, och helt plötsligt så jobbade hon på ett annat ställe i närheten ut av det stället hon hade jobbar på innan. Konstigt tyckte jag. Det var en och samma person som gav sig på olika personer. Till slut blev det min tur och jag gav igen. En efter en slutade, tills jag träffade på en kollega som var tjänsteledig. Hade alldrig jobbat med denna persson men hört talas om henne och det var bara en massa negativa saker. På något sätt så kom vi in i ämnet ang. den som höll på att mobba på arbetsplatsen. Hon berättade då om denna persson som en efter en ger sig på alla. Jag sa till henne att just så gör hon. Min kollega bestämde sig för att avbruta sin tjänsteledighet och komma tillbaka till sin tjänst. Gissa om denna persson som hade hålt på att mobba blev sur. Det hela slutade med att denna mobbaren sa upp sig. Hon hade under denna tid hunnit vända nästan hela arbetslaget mot mig. Det var anstälda som grätt när min kollega kom tillbaka för de ville inte det, eftersom de var komppissar med mobbaren. Det tog lång tid för vissa som jobbade där innan de ens hälsade på min kollega i korridoren när de möttes. Nu flera år senare så är stämningen någorlunda återställt med dessa anställda som är kvar.

En annan historia handlar om samma arbetsplats. När vi fick en ny chef. Jag märkte från början att jag fick göra väldig mycket saker som de bara inte han med. De lades alltid på mig för jag hade det ju så lätt och jag behövde ju minsam inte göra det som de var tvungna att göra, eftersom jag inte hade samma arbetsupgifter som de andra. Mina kollegor var ju så förtjusta i den nya chefen som var sååå bra. Jag sa till min kollega flera gånger att något stämmer inte med denna chef, men hon ville inte hålla med mig. Ca ett år senare så kommer min kollega och ber om ursäkt och säger att jag är en mycket god människo kännare. Nu hade även hon börjat få känna av chefen särbehandling. Chefen kunde komma och ändra på saker mitt under dagen som de hade kommit överrens under ett möte. Eftersom vi har ett jobb att man kan inte gå och prata vad som helst utan måste oftast ta saker under mötem så var det mycket svårt för min kollega att säga ifrån. En sak som jag kommer mycket väll ihåg var när vi skulle beställa almanackor. Då skulle jag inte få välja själv utan det skulle chefen göra. Alla andra fick välja själv vilken almanacka de ville ha. Denna chef gör ofta sådana små saker mot oss. Hon anser att hon har rätt att behandla oss på detta sätt. Ibland så kan hon vara verkligen elak. Det händer ibland att jag uttalar och skriver vissa ord fel. eftersom jag har två språk med mig från början så är det inte alltid så lätt. När det händer att jag säger fell eller skriver fell så brukar hos skratta åt mig. En gång så tog hon ett papper som jag hade skrivit och strök över med en röd penna alla stavfell jag hade gjort.

När jag även blev tvungen att vara hemma med sjukt barn så började chefen bråka med mig om detta. Hon ansåg att det var min sambo som skulle vara hemma med barnet, för hon har så svårt att få tag på vikarier. Jag ringde facket och hörde efter om hon kunde ställa ett sådant krav på mig, och det kunde hon inte. Ibland så blir jag tokig på denna chef.  Vissa dagar måste jag säga att hon är helt ok, men när hon vill så kan hon vara rigtigt jävlig…….

Usch så tråkigt Mirjami. Jag har också haft en sådan arbetsgivare och det var inte roligt. Han kunde vara helt ok men om barnen blev sjuka så fick man en utskällning. För jäkligt!