Samma här^^

Hej Ijin!!

NI andra Jag är väldigt lätt att prata med & är en bra lyssnare & en bra rådgivare så var inte rädd att fråga?!

 Jonas

Jag blev utfryst i högstadiet eller ja, varade bara 1 år tills jag bytte klass.. Var nog jobbigt det, så usch vad hemskt 11 år måste vara =( Fast för min del fattade jag inte riktigt att jag var utfryst.. Var först efteråt jag förstod.

Jag var mpbbad från förskolan ända upp till sjunde klass. Tuffa år, men jag har ju lärt mig en hell del ochså. Skulle alldrig önska att någon annan skulle bli mobbad…

Ja jag har lärt mig en hel del om hur människor & barn funkar genom att ha varit mobbad, men det som gör mig till den jag är nu är nog en del av det som hände, idag är jag en stark, vänlig, hjälpsam & tuff person som inte tar skit från någon. Den som väljer att trilskas med mig nu, ångrar det ganska snabbt.

Jag var alltid den som var för antivåld, även fast jag vart slagen & hamna i slagsmål, men senare i livet har jag blivit att jag helst förmedlar genom att prata, men ger sig nån på mig el. mina kompisar så rädds jag inte att slå skiten ur den personen.

Jonas

#5 Trevligt att möta någon jämnlike;)

När jag blev mobbad under min skolltid så brukade jag säga att om jag ger igen så knäcker jag dem väldigt lätt. Jag var stark därför så överlevde jag. Senare i livet har facktist börjat ge igen. Blir facktist ibland ricktig förvånad över att jag kan ge igen.

Mmm..jag är inte för att slåss, men bra att man kan vara stark & säga ifrån på olika sätt om inte det ena funkar.

Att slåss löser inget, men är man mobbad tex, så kan man förstå lite om barnet till slut får nog. Men det är inte bra det heller för då hamnar fokus på den utsatte. Ja, det är jättesvårt detta men blir man slagen då får man ju använda alla medel för att ta sig därifrån.

Nej jag vet att slåss bara slåss löser inget, men det kan vara en sista utväg för att få folk att sluta mobbas. I nian vart jag omkullknuffad med min bricka i matsalen av den kille som mobbade mig värst & då slog det över, jag tog ett glas & slog honom i huvudet så att han fick åka in till akuten & sy, men efter det så sluta folk att mobba mig den sista perioden i skolan innan vi slutade, sedan vart det samma visa igen på gymnasiet, när det kom fram att jag var homosexuell. Jag tycker att slåss är inte det man ska göra, men det kanske är en sista utväg.

Det var det jag menade, att till slut kommer alla till en gräns. Min son fick nog också och gav igen men då började en psykisk mobbing istället. Den som är så svår att peka på. Han brukar säga att det hade varit bättre om de hade slagit mig för då är det mer accepterat på något vis. Psykisk mobbing är skum för den syns inte så tydligt.

Mmm…den psykiska är oftast mycke mer värre än den fysiska, för den kan utspela sig på så många sätt, genom folk som säger saker, sms, mms, email…olika chatmeddelanden & annat.

Visst Jonas är det så. Den typen av mobbing är lömsk och uträknad. Det är svårt att komma åt dem som mobbar på detta viset.

Jag blev mobbad från 3 klass till 9an går i gymnasium nu. När jag blev mobbad så brydde sig värken lärarna eller rektorn sig, dom kalla mig och min mamma till möte och fråga om det inte var så att det var jag som var rasist, eftersom jag gick i en klass med bara tre svenskar med mig, men jag är absolut inte rasist. Sen efter det mötet så strunta dom i det. Jag bytade skola men där gick en kille som kände dom andra på den skolan jag gått på innan så även han och hans kompisar började mobba mig.

Jag bytade tillbaka till min gamla skola fast en annan klass och det gick bra en dag. Den dagen jag hade varit där hade en av killarna fått tag på min msn och skrev till mig om jag verkligen trodde det skulle hjälpa att byta skola en gång och sen byta skola och klass. Har blivit slagen två gånger och hotad flera gånger.

Detta kanske inte ens är hälften av det som du gått igenom men mobbningen gjorde min skolgång till ett helvete i grundskolan.

Astaan!

Jag kan förstå & relatera till det du säger fick även jag dålig respons från skolan. Jag kan relatera till det du säger…& kan förstå, men jag tror att alla fall av mobbning är unika för sig. Jag hamna nästan hela tiden i slagsmål & vart varje dag mobbad i skolan. Men bland det värsta är att jag vart knivskuren i skolan på gymnasiet, så visst har det satt är & då inte bara psykiskt, utan även fysiskt. Jag har nästan inga bra minnen från skolan vilket är väldigt tråkigt men det är som det är, jag går vidarre i livet & är glad ändå för det har gjort mig mycket starkare som person.

Jonas

jag blev mobbad upp till åttonde-niondeklass och har också funderat på att skriva om det… hur tycker du att det går?

mollyt

Ja det går i perioder för mig att skriva på boken, men den kommer att bli bra det vet jag!

Jag väntar med spänning på denna bok. Det är bara så intressant att få läsa om ett sådant här broplem som finns i våran samhälle. Jag har själv varit utsat för mobbning under skoltiden, men skulle nog alldrig klara av att skriva en bok om den tiden. Ibland käns det som att jag har förträngt vissa saker som har hänt under min skolltid. Det som var en mycket jobbig tid var när jag väntade på mitt första barn….då kunde jag vakna ut av att jag grät, kallsvettades och skrek eftersom jah hade sådana maddrömmar om min skoltid…

Det får ta den tid det tar. Det brukar bli bäst då. Hoppas också på att få se boken så småningom

Mmm…en bpok ska man inte stressa fram inte när det gäller ett så viktigt ämne!! ;o)

MVH…Jonas

Hur går det med boken Jonas? Hur länge har du skrivit? Hur långt har du kommit?

SOm du s'ger så är en bok inget man stressar fram. Det blir klart när det blir klart.

Jag blev mobbad från första till nionde klass. Mina två systrar också, dom lever inte idag. Mobbingen var både psykisk och fysisk, det var killarna i klassen som var på mig och knäckte all min självkänsla och mina feminina sidor. Nu har jag hittat tillbaka och är hel igen.

Mitt första steg att våga prata med människor igen var att i Gbg börja umgås med femmanbarn, uteliggare och narkomaner, jag hittade en identitet där, dom såg något i mig som andra inte såg. Dom beundrade mig för att jag INTE var som dom(narkoman eller alkoholist), dom tyckte om mig fastän jag inte var någon.

Dit följde mina mobbare efter och började återigen mordhota mig, men där fanns vänner som stöttade mig. 

Dom ska ha ett varmt tack för att dom ville ge av sina öppna hjärtan till mig. 

Att ha två systrar som inte orkat med livet och varit lika mobbade som mig känns tungt….oerhört tungt….ibland rasar marken under mig…där är det totalt bottenlöst. Särskilt svårt är det när vuxna människor idag dömmer mina systrar utan att ha den blekaste aning om hur dom haft det. Det är oerhört lågt.

Jag tror på kärlek och har förlåtit alla som mobbat oss. Jag är kärlek,liv och ett levande hjärta :)