Jag har ett problem.

jag går andra året på gymnasiet, och min klass är väldigt uppdelad… från början var vi 4 stycken tjejer som var som i ett "gäng".

Efter någon månad i ettan börjar en bete sig annorlunda än innan och drar sig undan. Jag försökte att prata med henne, men då svarade hon inte och drog sig undan.

Efter en vecka så började hon prata med mig igen. Och bara mig. och sa att de andra undvek henne och att hon inte brydde sig om att försöka prata med dom igen och bli sams.

Sedan dess så har jag försökt att få dom att bli vänner. det underliga är att båda sidorna säger att det är den andra som undviker dom…

… eftersom att "de andra" är två stycken så blir det som om vi går i par, jag med hon som fick ett "utbrott".

Men "de andra" två är ju liksom forfarande mina vänner… men varje gång som jag är med dom så blir "min" parperson sur på mig. och drar sig undan.

Nu när vi börjat tvåan har klassen delat sig på två. jag i den ena och de tre andra i den andra.

Hon som håller på att bli "bortglömd", "min" parperson säger saker som att hon vill krossa alla fönster, att hon vill skolka och att hon känner sig ensam och inte vill gå på några aktiviteter.

Jag gav henne de här svaren:

Om du känner sig ensam, sätt sig jämte någon, istället för att sitta ensam.

(hon svarade: nej, för de är dumma i huvudet)

Om du vill krossa alla fönster, så antingen så gör du det eller så låter du bli och tar konsekvenserna av ditt val.
Samma sak med att skolka, då du antiingen mår dåligt av att vara här eller får frånvaro

(*netlåtande röst* Nämen gud vad farligt med frånvaro *nedlåtande ljud*)

Då gick jag. vände på klacken.

I 0-9 så var jag periodvis utfryst. Hon har sagt att hon också var det. Men jag kan aldrig minnas att jag sagt att någon har varit dum i huvudet, och jag kan aldrig minnas att jag skolkat, bara att alla betett sig eller till och med sagt att jag får skylla mig själv.

Jag vill inte att det ska vara hennes fel. Jag vill egentligen att det ska vara de andras fel och att de ska inse det. Men jag kan inte längre tänka så, efter det samtalet jag hade med henne.

Jag vet inte vad jag ska göra. Undvek jag verkligen resten av klassen i fyran? Sa jag verkligen sådana saker, betedde jag mig verkligen så mot de få vänner jag hade?

Var det verkligen mitt fel då med?