Jag är ny här så tänkte jag skulle berätta min historia.

Jag är idag 23 år gammal, arbetslös men letar jobb och tror starkt på framtiden. Bor i en by utanför Luleå men planerar att flytta söderut. Jag har en hund på 3 år som heter Zeb, en schäfer/husky korsning. Världens finaste=)
Har två katter, Mickie och Madde. Pisskatter men alldeles underbara är dom.

Jag hade inte en tanke på att jag varit mobbad förrän jag började prata om min barndom med en bekant som senare blivit en av mina bästa vänner. Jag mådde dåligt och han började försiktigt nysta i varför. Jag berättade om att jag hade en hörselskada som gjort att jag inte riktigt kunde vara med i samma utsträckning som andra barn eftersom jag aldrig hörde vad som sas. Jag hade inte tillräckligt dålig hörsel från början för att få hörapparat och när det väl blev så hade jag vant mig vid att läsa vad folk sa och att höra som jag gjorde så en hörapparat är inte ett alternativ idag.

Då frågade han mig om jag var utanför i skolan.
Då klickade det för mig att det var jag. Jag fick aldrig vara med eftersom jag aldrig hörde vad dom andra pratade om. Jag blev stämplad som dum och trög. Gick igenom hela högstadiet ensam, lurade lärarna att tro att jag valde att vara ensam. Jag ville ju inte bli utpekad som den utsatta. Jag ville inte synas så jag stängde in mig. Många dagar gick jag inte till skolan, jag grät mig till sömns dom flesta kvällar.

Vändningen kom i nian då jag träffade min första pojkvän. Han älskade mig oavsett hur jag var. Jag älskade honom mycket högt men att träffa någon i den åldern var dömt att inte hålla. Två år höll vi ihop, till slut ville jag prova på annat. Det ångrar jag idag, jag önskar att jag hade hållit ut och haft kvar honom. Efter det så har jag inte hittat någon annan som älskat mig. Jag har försökt men dom jag faller för är inte ett dugg intresserade av mig.

Jag minns särskilt en dag då jag gick hemifrån på morgonen, jag gick länge runt i byn men inte till skolan. Då mötte jag en av lärarna som lite irriterat sa att jag kunde få skjuts till skolan. Jag kunde ju inte säga emot eftersom jag var varken sjuk lr ledig. Nästan framme vid skolan bröt jag ut i gråt. Läraren fick halvt panik och frågade mig vad som var fel. Jag svarade ju givetvis att ingenting var fel men jag måded så jävla dåligt och ville verkligen inte vara i skolan den dagen. Han lät mig gå hem igen och samma dag ringde jag till ungdomsmottagningen och grät fram att jag ville prata med någon där. Fick komma dit, satt där och grät lite. Sen slutade jag gå för hon förstod ändå inte vad felet var. Men hur skulle hon när jag själv inte visste vad problemet var?

Eller en annan gång då jag var 8 år gammal, skulle på min första operation. Min lärare tyckte hon skulle vara snäll så hon hade hela klassen att skriva små lappar med lyckönskningar till mig. Jättekul tyckte jag då men samtidigt gnagde känslan i mig att jag blev utpekad som den som var annorlunda.

Nu idag är jag fortfarande ensam, jag gråter mycket vissa dagar medan jag är helt likgiltig vissa andra dagar. Jag hade en häst som jag sålt för inte så länge sen. Har nu hunden istället men det saknas mänsklig kontakt. Mina föräldrar är en helt annan historia som jag inte riktigt rett ut ännu men den historien kommer nog så småningom.

Hoppas ni fann det roande läsning iaf!