Ärren efter mobbingen sitter kvar för mig än idag och jag skulle nog inte klara av att vara kompis med de som mobbade mig, jag får ont i magen och mår dåligt fysiskt och psykiskt så fort jag ser någon av dem. Folk får tycka vad de vill om det, jag är inte långsint av mig i vanliga fall, men mobbingen kommer jag aldrig att kunna förlåta helt.

Tack för svaren Anne_N. Skönt höra ifrån någon som sitter i samma sits som jag. ibland var jag vilsen om hur jag ska bete mig mot de "fd" mobbarna.. jag vill juy annars inte bete mig omoget åt inför andra folk… osv.

 Några mer åsikter andra?

Svår fråga.

Om man fortfarande tycker det känns jobbigt att träffa mobbarna skulle jag försöka undvika dem.

Jag var på klassträff 10 år efter vi slutade 9:an (herregud det är över 10 år sedan den klassåterträffen!) men det kändes inte alls jobbigt eftersom jag lämnat allt bakom mig, även staden.

En av mobbarna hade blivit skitful, hade rinnande snus, blev full och försökte stöta på mig…

Didis, ojdå. :)  ok.. skönt ju du känner det bra ändå o möta dem igen.

Ja för mig var det ett svår fråga som jag har grubblat ganska länge för det. så jag fick höra med er hur det var i era situationer och hur ni fick hantera era känslor, klarar ni det och osv?…(obs för min pladder) :)

Varje gång jag möter dem så vet inte jag helt riktigt hur jag skulle bete mig. även bara neutralt men det kändes så tungt i kroppen, oro och lite ilska med. Men annars när man inte möter dem så har jag iaf ett eget liv, och då inte tänker på dem.. eller tunga minnen.

…..

Jobbigt det låter Winta.  Jag har ingen erfarenhet av det du upplever men kan tänka att det är fruktansvärt.

Har vi några fler med liknande erfarenheter eller synpunkter?

En tjej som från 2-6e klass styrde ihop en grupp som mobbade mig, lade till mig på Facebook som vän och skrev till mig som om ingenting hade hänt. Det kändes lite konstigt.

En tjej i min parallellklass från klass 7-9 som alltid var riktigt elak mot mig, hamnade i min parallellklass även på gymnasiet. Denna gång var det dock hon som satt själv på en bänk och jag som hade vänner. Nu något år senare hörde jag av en dåvarande klasskamrat som hon också var på, att hon hade stormat in på en fest, full som fan och betett sig illa. Min klasskamrat hade då konfonterat henne och frågat hur det var med henne, men den här tjejen hade då börjat kalla henne saker som hon kallade henne då när vi gick i sjuan. När min klasskamrat frågade henne om hon verkligen höll på med det där än och om hon inte förstod att man får mogna lite, hade tjejen bara skrattat rått och sagt att "så var det visst det". Sedan blev hon på smällen med en kille som hon hade ihop det med i grundskolan (typ sån "cooling") som sedan lämnade henne under graviditeten. Stackars mänska.

Graleh: Trist det med facebook…, de är bara ett grupp omogna typer även hur gamla de är som ung eller äldre. De har nog inte lärt sig något som moral eller vad man säger det…

Denna tjejen som sitter själv på bänken har nog en del problem i bakgrunden som gör att hon hittar på dumheter… Ja det är stackars människa.. hoppas hon hittar rätt väg sen i framtiden.

Det är inget märkligt med att en del gör sitt misstag men det som en del "fd" mobbarna inte förstår är att det ger oss (offer) ärr för livet även man kan leva eget liv och göra saker även minnen eller man träffar dem så dyker "såret" upp…

Jag har funderat på det där ämnet och försöka hitta på ett rätt sätt hur jag beter mig och även mer vuxet utan att visa agg mot dem.

Har ni upplevt det så får ni gärna berätta här… hur det var och att hantera siutationen….

Winta> Nej jag förstår inte. För övrigt tycker jag att det verkar som att alla finns på Facbook, alla mina plågoandar finns och man ser hur folk blir polare med varandra utifrån de grupper de umgicks i då när alla var små. I somras ringde en tjej från något festföretag som brukade ordna klassfester när det gått tio år sedan "examen" så att säga. Jag gick själv ut 9an 1998 och i år var det tio år sedan.

Jag förklarade för tjejen att jag inte var intresserad, utan att jag hade en svår skoltid och inte var poppis. Tjejen skrattade och sa: "Haha ja visst hade vi det väl alla jobbigt ibland, men visst har alla ändrat sig numera. Ni kommer ha jättekul och kunna skratta åt allt som hänt!". Jag blev faktiskt förbannad och sa: "Jag tror inte du förstår vad jag talar om, det handlar inte om småtet utan jag hade typ ingen att vara med- alls. Och folk var uppenbart elaka mot mig och tog fördelar av att jag var ensam, blyg och tillbakadragen". Hon frågade då om jag inte ville bli klassrepresentant, dvs. vara den som ringde runt och peppade folk att komma och ordnade en förfest. Jag trodde hon skämtade, seriöst. "Ja, men tror du inte de blir glada om du ringde och visade intresse!". Euhm, nej? Till slut la vi på.

Somliga mänskor har tydligen svårt att sätta sig in i hur det är att ha varit mobbad. De förstår inte att de ärr, som du skrev, man kan få resten av livet (återstår att se, jag är bara 26 än) finns där - jämt. Jag menar, jag har inte social fobi sedan långt tillbaka för ingenting. Kan inte folk som hon som ringde bara acceptera man inte vill och att det inte är så lämpligt att fortsätta om man märker den andra inte vill och tydligt talar om att den inte hade en bra skolgång. Det finns en anledning till varför jag inte sökt upp mina gamla klasskamrater för att bli deras vänner. De har ju uppenbarligen funnit varandra igen, men jag vill inte gärna vara delaktig i deras liv.

Ja och hur ska man hantera detta på ett vuxet sätt, det undrar jag med, liksom Winta.

(Ursäkta det långa inlägget)

Jag tror att det går att hantera, och det går att inte hantera. En av mina gamla mobbare är idag en av mina bästa vänner, men hon då hon mobbade mig var totalt sänkt av grupptrycket.
Vi två har pratat igenom allt som hände under den tiden, och vi har enats om att det inte var någons fel.

Sen finns det andra drivande personer som jag bestämt mig för att jag aldrig kommer att förlåta. Varför är det du som ska förlåta en person som sårat dig så mycket att det förändrat hela ditt liv till det sämre?
Jag tycker att ni ska förklara för dina vänner hur ni känner, och att ni gärna undviker dessa personer. Även för dessa personer så skulle jag förklara att jag inte tänker bli vän med dom.
Det skulle inte förvåna mig om dom tyckte att jag var omogen som inte kunde släppa mobbningen, men då har man förhoppningsvis blivit av med dom hur som helst.

Jag tror det inte är så, precis -att man går å TÄNKER på det förflutna helatin, utan mer KÄNSLOMÄSSIGA reaktioner -sånt som man inte precis styr över. Det lixom bara händer nåt i kroppen.(betyder ju inte att man är kvar i det förflutna för det)Det verkar inte folk fatta!?! & SÅ funkar nog alla människor, -fast kanske med olika saker!?

& du sa ju: att dom sa nåt som kändes en vibb av mobbing(i nuet) & därför så betyder det ju att du är i nuet & inte i det förflutna!?! så vad snackar dom om?! Det är ju dom som är i det förflutna isåfall!