Hej! Är ny här och tänkte bara dela med mig av min historia.

I lågstadiet blev jag mobbad, fula ord sades bakom min rygg. Jag blev alltid vald sist när vi skulle göra något tex spela basket eller något annat som man skulle delas in i grupper för.
Jag var alltid blyg i skolan, vågade aldrig läsa högt inför klassen, för de som jag umgicks med alltså mina få kompisar gick det bra, men ville läraren att jag skulle läsa högt för hela klassen tog det emot.
Jag hade mina få kompisar som jag umgicks med på rastern och på fritiden.
Ibland var jag hemma från skolan, inte för att jag var sjuk utan för att jag inte ville gå till "helvetet". Mina föräldrar förstod att något var fel och frågade vad som hände men jag berättade aldrig något. Lärarna sa att jag ofta var själv eller umgicks med mina kompisar på rasterna.
En av mina kompisar fick tillslut reda på vad som skedde och berättade för lärare och hon pratade även med han som mobbade mig.
Allt blev bättre efter det, plus att min värsta mobbare hamnade på högstadiet. Jag fick 2 år i lågstadiet där jag trivdes ganska bra, men oron över att börja högstadiet gnagde extra mycket då jag visste att min mobbare säkert skulle försöka mobba mig igen.
Men när högstadiet började fick jag nya kompisar och jag såg sällan min mobbare. Han försökte mobba mig, men eftersom vi sällan hade raster samtidigt blev det svårt för honom. Han kunde häva ur soig glåpord när jag passerade i korridoren, men jag kände mig inte lika utsatt för det var ju flera elever i korridoren som vände sig om och tittade på honom.
Jag gick igenom högstadiet utan problem, visst jag var fortfarande blyg och kanske lite utanför i själva klassen, men jag hade mina kompisar och det räckte för mig.

På gymnasiet då vände allt för mig. Jag valde att gå barn och fritids programmet eftersom jag ville jobba med barn och ungdommar.
Något som jag i dagens läge inte ångrar alls. Jag fick självförtroende tackvare läraren vi hade och mina nya kompisar såg mig för den jag var, en blyg tillbakadragen tjej, men de såg också att det fanns något mer bakom skalet som ville ut.

 Sen var det inte bara skolan, utan även min fritid utanför som blev betydligt större. Jag började träna på en brukshundsklubb med familjens hund, vilket ledde till att jag hamnade i en ungdomsgrupp och fick många nya vänner med samma intresse som mig.
Varje trosdagskväll var helig för mig och jag kan tacka min kära far för att jag fick skjuts till klubben varje torsdagskväll.
Jag byggde upp mitt självförtroend både i skolan och på brukshundsklubben.
Jag var som en mussla de första gångerna på klubben, men efter 3 gågner vågade jag börja vara mig själv, prata med de andra och även berätta om mig själv.
Familjens border collie hjälpte mig upp till ytan, öppnade nya dörrar i min värld, tyvärr lever inte vovven längre, men tro mig hon finns i mitt hjärta och varje gång jag känner att jag är på väg neråt tänker jag på hunden som fick mig att börja lev och börja våga vara mig själv.

Jag kan också tacka lärarna på Bfprogrammet för att de hjälpte mig att våga redovisa inför en helklass, något som jag var väldigtnervös för då jag tidigare varit med om att man skrattat åt mig eller setat och tisslat och tasslat om något helt annat.
Visst det fanns tjejer i gymnasiet som försökte trycka ner mig, men jag var inte mottaglig för deras blickar och ord. Vi var flera som inte var lika "fina i kanten" som de så vi höll ihop och stöttade varandra pratade om vad som hände och vi berättade även för lärarna att vi kände oss utsatt av dessa tjejer.

Att vi berättade gjorde allt mycket lättare och lärarna kunde hålla lite koll på dessa tjejer och de splittrade även deras gäng för att de inte skulle vara lika starka och då blev det en helt annan klass.

Då tackar jag för mig, det blev en lång historia, men jag hoppas att ni orkar läsa den.
// Dalatjej83