Detta är kanske lite invecklat och svårt att förstå, men aja :P

Mina kompisar har alltid kommit till mig för att prata om deras problem och man kan väl nästan säga med 99% säkerhet att alla haft/har problem. själv anser jag att jag inte har några problem alls just nu. eller. (problem är kanske fel ord att använda?!)

Min ena nära kompis som jag kännt hur många år som helst hade förr problem med ätstörningar. och har därför kommit till mig och snackat om problem. nu på senare tid har hennes bror problem vilket drabbar hela henes familj, och då kommer hon till mig och pratar om det.

Min andra nära kompis hr haft problem med hennes föräldrars skiljsmässa och därför också kommit till mig och pratat.

en annan nära kompis har haft problem med att hon blev sexuellt utnytjad när hon var mindre och därför också kommit till mig och snackat.

+ några andra kompisar som har mindre problem som t.ex. vad ska jag göra efter gymnasiet?!?!?! hur ska jag göra nu? varför måste det vara såhär? vad ska jag ta mig till?

nu känner jag bara STOPP! jag orkar inte lyssna på allas problem! man blir ju själv nergånen av det och man känner att man själv inte kan säga något om sit eget liv för att den andres "problem" är viktigare och mer kännsligt.  men så har jag lärt känna en ny kompis på senare tid som jag verkligen gillar! och vi har bara kul än så länge, så åkte vi till stockholm över en helg och shoppade och på kvällen låg vi i sängen och pratade och då kom vi in på kompisar och då berättade jag om att jag tycker det är jobbigt att alla kommer till mig och berättar om sina problem. men efteråt fick jag jättemycket skuldkännslor för henne. jag vill ju inte utsätta henne för att tycka samma sak som jag tyckt om mina kompisar?! jag vill inte snacka med föräldrarna för jag orkar inte förklara allt från början helt enkelt.

men för att vara ärlig så känns det redan bättre nu för att jag skrivit av mig.