Jag hjälpte andra redan då från början. Orsaken var att jag mådde så dåligt efter att nästa alla de andra killarna i klassen hade kastat sten på den som var minst samtidigt. Ingen gjorde något. Jag tänkte att jag står inte ut med det en gång till.

Min erfarenhet både när jag själv ställt upp för någon eller någon ställt upp för mig är att det tolkas mycket mer positivt än om den utsatta/e själv säger något.

Har nog inte hjälpt någon som var mobbad på "riktigt", utan i vår förra skola så drev folk med folk som försökte mobba. Men ingen blev sådär utsatt. Det var spec en kille som försökte mobba folk, men då var det alltid någon som kom på något snabbt och säga tillbaka så folk skrattade åt han. Då la han av en stund.

Det var ex en kille som åt snorkråkor, så bruka han skrika högt i klassen "Titta han äter snor!!"  så kunde någon som var trött på skiten fråga om han var hungrig. xD

Men jag vet inte om det räknas som att mobba mobbare, om det r rätt eller fel? :o

Kunde bli rysligt arg och direkt ställa upp om någon mobbade även den som mobbade mig.Kännde hur hemskt den personen mådde och även om det var en person som gav sig på mig så ställde jag upp.

Tror det är jätteviktigt att visa gräns,bjuda in till sitt bord i matsalen eller bara vara trevlig och stöttande.Som du skriver det gör mer nytta än man tror.

En tjej som jag inte alls hade kontakt med och bodde en bit från skolan.Hon skrev ett långt trevligt brev till mig om hur illa hon upplevde det när andra mobbade mig,en tjej som inte alls var mobbad.Den handlingen finns med mig än idag och brevet tror jag finns kvar.Det värmde enormt och blev en ny vän på köpet ,kan ännu känna min förvåning över denna fina handling

Jag fick ett meddelande på facebook i går, från en av de som mobbade mig när jag var liten.
Det var en konstig känsla… Jag trodde att ingen mindes mig sedan skoltiden. Jag menar, jag är ändå snart 30 år.
Jo då, den här tjejen mindes mig och en specifik sak hon hade sagt åt mig. Hon hade tänkt på det så många gånger under sitt liv, och nu skrev hon till mig och bad om ursäkt.

Jag svarade så klart på meddelandet och skrev att jag accepterade ursäkten och att jag hade lagt mitt "gamla" liv bakom mig.

Men det har jag nog innerst inne inte. Innerst inne är jag nog lite bitter…

Under mitt vuxna liv har jag alltid försökt se till att "alla får vara med och att alla är lika värda".
Min största ångest i livet är nu att mitt barn ska bli mobbad i skolan.

Jag har haft en ganska traumatisk uppväxt med en psykiskt sjuk pappa. Men jag har kunnat hantera det och gå vidare.
Jag skulle gärna kunna tänka mig att hålla ett föredrag i en skola eller så, för att hjälpa utsatta barn idag, men jag vet inte riktigt hur man kommer dit så att säga…

#4 En bra föreläsning med psykolog då fick jag veta att om man har läkt sina sår, har man mycken kunskap gratis om man har haft ett svårt  liv. Har du tagit hjälp av någon utomstående för att läka. Bitterhet vet jag av egen erfarenhet, brukar vara instängd sorg och ilska. När det är klart kan du kolla upp olika kurser. Läsa om din pappas sjukdom, mobbning,  om hur du föreläser, eller coachar andra. Med en stabil cv bör du sen inte ha några problem att få föreläsa.

Lycka till och grattis till ursäkten.

#5
Nej, jag har inte tagit hjälp av någon utomstående för att läka.
Jag har bearbetat det på mitt eget sätt. Jag har skrivit ner så mycket jag minns av min uppväxt med min pappa, för att bearbeta den delen av mitt liv.
Men allting hänger ju så klart ihop…

Någonting aktivt skulle jag i alla fall vilja göra för utsatta barn, den saken är klar!!