Jag vet inte hur jag ska börja och berätta detta, men jag gör allting kort. När jag var 4 år fick jag diagnosen lätt ADHD men är numera friskförklarad (sedan 2007). Många av mina vänner har denna diagnosen och berättat det men jag skäms som fan över att berätta att jag haft det. Det är bara familjen, läkarna,lärarna och två utav mina vänner som vet om det. Men när jag väl pratar om det så blir jag behandlad som ett litet barn, att jag behöver extra hjälp hela tiden, alltid måste ha någon vuxen med mig men vad fan är det för ett jävla påhitt? Jag kommer själv när jag behöver hjälp och det har jag sagt. Jag är ju som vilken annan människa som helst?

Sen så har jag lite svårt att ta kontakt med nya folk/vänner. Vet inte riktigt hur jag ska betee mig med det ena och det andra. Men värst av allt är att ingen lyssnar på mig när jag ska berätta något. Folk tröttnar efter 5 sec eller börjar prata med någon annan. Det känns ibland som det är fel på hela mig. Så det jag brukar göra på dagarna är att sitta inne på mitt rum och hålla käften så att säga. Häromdagen pratade jag med en utav mina vänner och han sade: Isabella, alltså mina berättelser är åtminstone intressanta. Det högg verkligen till i mig. Det känns som om jag inte passar in någonstans och jag har inte hittat min andra hälft som känner likadant som jag.

Jag gråter näst intill varje dag trots att ingen ser, jag har sökt hjälp på BUP och hos familjen men får aldrig den hjälp jag verkligen behöver. Skolan har inte varit helt lätt, det snackades en massa skit om mig om saker som inte stämde vilket gjorde att mina närmsta vänner ignorerade mig till slut, Jag blev slagen, dem skrev på mitt skåp "HOPPA IFRÅN ANGEREDSBRON" x- antal gånger, utnyttjad, blev kallad en massa fula saker, blev våldtagen och det värsta var att polisen la ner utredningen.

Jag bor i en annan kommun just nu i ett studenthem men i den orten jag bodde när jag blev våldtagen (Kungälv) så kan jag inte gå säker överhuvud taget, personerna som våldtog mig är fortfarande på fri fot och ingen bry sig. Min pappa (som själv är polis) tror inte ett dugg på att jag blitt våldtagen och inte mina vänner heller. Man undrar igentligen om det finns änglar uppe i himlen, jag börjar nästan tvivla starkt på det.

Det är fruktansvärt att man inte kan få stöttande ifrån sin egen pappa, han tror inte jag kan klara av någonting som t.ex jobb när jag ens aldrig haft ett. Min mamma gick bort år 2000 och veckor innan hennes bortgång så "vänsterprasslade" pappa med en kvinna (som nu är hans sambo/dem är förlovade) och jag avskydde det. Visst, jag var bara 6 år gammal och förstod ingenting då men när man tänkt tillbaka på detta så blir man så ledsen. Jag har inte snackat med hans sambo på 1 år och 6 månader och pappavill så gärna att jag ska bli vän med henne igen. I helvete heller, detta är en anledning till att jag hatar henne. Men hur än jag berättar för min pappa så kommer han aldrig att förstå. Han tar sin sambo före sin dotter och sedan är han en riktig jobb-narkoman.

Jag känner mig riktigt ensam och vill hitta någon som jag kan prata med, en vän som jag kan lita. Jag önskar att det fanns någon därute som känner som jag.

Det var skönt att skriva ut av sig lite, ta hand om varandra! <3