När jag blev mobbad som värst så hade jag verkligen ingen att vända mig till. Till och med läraren ignorerade problemet och försökte få det till att det var mitt fel att jag blev mobbad. Jag höll allting inne, och det hela slutade med att jag blev djupt depprimerad vid en ung ålder (jag var 8 år). Kan tyvärr även meddela att pga mobbning (+lite annat) så hade jag vid 14 års ålder försökt ta livet av mig tre gånger. Min familj vet inte om en enda av dom gångerna, tack och lov.

Men nu, nu har jag kommit ur mobbningen och jag har börjat prata om det mer öppet. Jag har mina kompisar som alltid finns där då jag känner mig nere och jag vet att dom alltid kommer ställa upp för mig. Självklart gör jag samma sak för dom! <3

Aldrig haft några riktiga vänner egentligen, förutom nu på senare tid, men det var i 7-8:an som mobbningen var som värst och då ignorerade mina fd "vänner" alltihopa, lärarna påstod att jag hittade på allt och jag sa inget till min mamma förrän senare på 8:an. Fanns dock en kurator som faktiskt brydde sig och tog tag i saken, och det är jag oerhört tacksam för.

Det måste finnas någon som bryr sig. Annars orkar man bara inte. Hade ångest inför skolan varje dag i 8 år. Varje dag. När jag böt skola till nian kom det som en chock för mig. Var det såhär skolan skulle vara? Var det såhär det kändes att vara accepterad? Att ha vänner? Och då var jag långt ifrån populär, men jag hade några få vänner och jag existerade. Lärarna brydde sig. Jag hade människor att prata med, och det var en otrolig lättnad.

Förstår inte hur folk som bara blundar, ser åt ett annat håll och går vidare kan leva med sig själva. Skulle jag se mobbning nu skulle jag ta tag i det direkt. Två är alltid fler än en och ju fler man är, desto svårare är det för andra att ignorera eller fortsätta mobba. Och en så liten gest som att säga emot när någon mobbar en annan människa kan betyda så otroligt mycket för den människan.

När jag blev mobbad i slutet på 80 talet hade jag enbart mina föräldrar att vända mig till. Dom i sin tur tog upp det med skolan som bagatelliserade det hela och gjorde inget. Mina föräldrar trodde iom att skolan inte gjorde något att det inte alls var så illa som jag sa. Så dom gjorde inte heller något åt det. Här tycker jag ju att skolan har det största ansvaret. Lärare borde verkligen vara mer noga med att ta barnen på allvar och vara ute med eleverna på rasterna för att se vad som händer. När jag gick i skolan var lärarna aldrig ute och såg därmed aldrig vad som hände. Inte heller på vägen till och från skolan visste dom ju vad som hände. Mycket tråkigt att vuxna människor inte tar barnen på allvar och lyssnar på dom utan i stället säger att det nog inte är så farligt. "Dom menar inget illa" osv… Skit snack! Barn är små människor och har rätt att må bra och bli tagna på allvar!

Ingen i skolan gillar mig, eller pratar med mig, men jag har en kompis, min enda kompis, som går på en annan skola, och hon är bäst. Hon har själv varit mobbad och därför bytade hon från min skola. Vi berättar allt för varandra, hon piggar alltid upp mig, får mig att skratta, även fast jag bara känner för att gråta. Hon lyssnar, och berättar inte för någon. Så mobbad, vet jag inte riktigt om jag är. I skolan är jag utfryst, men jag har en äkta vän, som vet allting om mig. Tanken att byta till hennes skola har kommit och gått, men jag har inte berättat för mina föräldrar än. Men det har ju märkt att jag inte tar hem kompisar, eller följer med nån hem efter skolan längre.