Tycker det är fruktansvärt att sådant sker. Fruktansvärt verkligen.

Man saknar ord för hur det får gå till och hur ska man få stopp när det sker via nätet och oftast anonymt.Så fruktansvärt tragiskt 😕

Frågan är hur man kan förebygga  detta stora problem?

Man har ett stort ansvar som förälder men man vill ju samtidigt ge sina växande barn en viss frihet med ansvar.

Fy attan vad svårt att hitta en gyllene medelväg.

Fruktansvärt och grymt

Vidrigt verkligen. Att någon ska ta livet av sig pga mobbning, det är bara för fruktansvärt.

Jag har aldrig blivit utsatt för mobbning, men jag har fått en hel del hat på ask. Men jag tar inte åt mig. Jag har väldigt lätt för att skita i saker så det förvånar mig inte att jag inte blivit ''påverkad'' av det. 
Men ask är egentligen hemskt, för det är en sida där folk kan skriva vad som helst anonymt. Perfekt för mobbare liksom. Inte behöva säga vem man är.

Jag är 12 år, så har inga barn. Men jag vet att mina föräldrar håller koll på vad som skrivs osv. Dom kollar ibland vad jag varit inne på och det är inget jag har något emot, för jag döljer inget för dom. Så mina föräldrar har nog inte svårt att förstå om jag blir utsatt för mobbning.
TACK OCH LOV har det aldrig hänt mig! 

EDIT: Dessutom, dom som mobbas via internet och är anonyma är bara fega och dumma för den delen. Tror verkligen ingen av dom vågar gå fram och säga det face to face.

Jag var en tonåring som mådde extremdåligt och hade nog mycket väl kunnat avsluta mitt liv om det inte vore för min hund som jag inte ville överge. 

Så, mitt bästa råd till tonårsföräldrar är; Berätta sakligt att om dom mår dåligt så kan dom komma till er oavsett vad det gäller, att ni själva varit unga och kommer alltid stå på barnets sida vad det än gäller. Detta får "barnet" (ungdomen) att förhoppningsvis känna sig mindre ensam i världen.

Och, håll koll på musiken som lyssnas på! Är det glad eller arg musik? Vad säger texten?

Här är ett utdrag av låtar jag lyssnade på då jag mådde som värst:

- I'm just a kid and life is a nightmare..

- Fu**ed up visions in my head, I'm a fu**ed up kid is what they said. 

- I know the happiest day of my life is the day that I die

Ni förstår poängen. Jag lyssnade på hårdare och hårdare musik för att få ut min inre smärta och det växlade mellan depressiva texter (punk, rapp) och till bara hårdare metal. 

Självklart är inte alla tonåringar som jag var, men väldigt många tonåringar letar efter musik som de kan spegla sig själva i och relatera till. Om musiksmaken skiftar på barnet kan det vara en indikering. (Det eller hon gillar en pojke med samma musiksmak, men det skadar inte att kolla. Så mitt metalintresse startade.) 

Är inte alla som mår dåligt som skär sig, men man hör mer och mer om hur de som mår dåligt med ångest och depression försöker dricka bort det eller vill skära sig. Så länge föräldern försöker visa att de har någon att vända sig till och stödet är ovillkorligt så ökar chansen att barnet vågar öppna sig. 

Och en sak till! Prata med tonåringar som man pratar med vuxna! Det sista de vill är att bli behandlade som barn då de mår dåligt då det känns som att de inte tas på allvar då. 

Hoppas mitt pladdrande är till nån procent hjälp iallafall. Har pratat med många ungdomar som mått dåligt och det skiljer sig ofta mycket från fall till fall. Beteendeförändringar är väl största indikeringen.