Personligen så har jag mest lyckats lägga mycket av det bakom mig på egen hand, genom att hitta styrkor hos mig själv som jag inte hade haft utan mobbingen. Nej, det ursäktar inget och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt att jag gått igenom vad jag gått igenom - men det gör det enklare för mig att försöka komma över det. Vissa sår kan jag nog aldrig läka, men en del har blivit bättre med tiden.

För mig blev det bättre av att prata om det med min kurator och att prata om det med min sambo. Och med en vän som blev utsatt av samma personer.

Jag höll det inom mig i flera år, och det blev det absolut inte bättre av. 

Kuratorn kunde hitta andra vinklar på det, och fick göra vissa övningar och fundera över vad jag skulle sagt till dom som retade mig om jag fick chansen. För att försöka få något slags avslut på det.

#2 Jättebra att du hittat metoder som hjälpt dig!

Först älta älta älta. Sen bli less på att älta och titta framåt. Sedan ge sig fasen på att dom inte ska få stjäla mer av min livstid. MITT liv! Jag tänker leva mitt liv för MIN skull och ingen ska få stjäla min livstid. :)

Finns stunder som ältandet kommer tillbaka, men dock inte över mobbingen utan andra saker som är i bagaget. Men så sover jag på saken och tar nya tag nästa dag. :)

Blir både och. Det sista som skedde i vuxen ålder. Det har jag kommit underfund med att det kommer inte läka utan jag får lära mig leva med det. Och det beror på att jag fått betala så högt pris för det och förlorade vänner på kuppen. Fast det visade sig ju inte vara vänner när det kom till kritan. När den dan kommer att jag kan tänka på "priset" och "vännerna" utan att tårarna kommer så får jag anse att det kommit till ro eller vad jag ska kalla det. 

***

När det gäller det som skedde i skolan och några saker några år senare det kan jag säga att det har läkt. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag läste en grej som handlade om mobbning. Kommer inte ihåg exakt vad som stod. Men nåt i stil med att 'varför låter du mobbarna fortsätta styra ditt liv dom tänker ju inte ett skvatt på dig. Ändå så har dom fortfarande makten över ditt liv'. Det tog tid även efter jag läst det innan poletten ramlade ner. Och det jag läste var inte alls för att lägga skulden på den som blivit mobbad utan för att hjälpa.

Efter det så började jag "jobba" med mig själv. Att förut hade jag gjort saker för att få godkännande av andra att det jag gjorde dög. Men jag började göra saker för min skull. Jag gjorde olika saker. Vissa saker klarade jag inte av och då såg jag det som misslyckande och såg mig som misslyckad. Men jag ändrade då även det tänkande. Det var inte att misslyckas utan bara enkelt konstatera att det var inte min grej det jag inte klarade av.

Så just den känslan när jag gjort nåt som jag kanske gjorde för första gången och klarade av det även om jag hade fått krångla för att fixa det så var det en skön känsla. Sa till mig själv titta vad jag klarade av. Och just det att göra saker på egen hand och bara för min egen skull, även krångliga/svåra saker, byggde upp både självkänsla och självförtroende att kunna göra saker på egen hand. 

Så för min del att läka det som skedde i skolan det handlade en del om att ändra på mitt sätt att tänka. Att tex inte se det som misslyckande för att misslyckas är ju nåt negativt. Och att jag gjorde saker för min egen skull inte för andras skull.