För att mobbaren ska förstå att hen gör fel måste omgivningen tydligt visa sin avsky mot mobbarens agerande. När mobbaren inser att hen inte kommer att uppnå sitt mål (att bekräfta sig själv som "rätt"), kommer hen att sluta med beteenden som visar sig vara kontraproduktiva.

Jag tror det är hemskt svårt att göra något "för" mobbaren. Beroende på ålder är det i så fall föräldrar som ska göras uppmärksamma på beteendet. Men när det gäller en vuxen mobbare kan man göra mycket "mot" mobbingen, men "för" personen i fråga… nej. Alltså, jag tycker inte det finns några ursäkter alls om man är lite äldre till att mobba, oavsett vad hemsituationen är.

Mobbing är allra värst i tonåren och i den åldern är det då de försöker bryta sig lös från regler och annat så att göra nåt "för" mobbaren lär bara spä på beteendet eller ge mer kraft för det funkar ju.

#3 Jag håller med. Sen tycker jag att själva uttrycket att man ska göra något för mobbaren tyvärr bara har motsatt verkan. Det målar - avsiktligt eller ej - mobbaren som ett offer som man måste hjälpa. En mobbare, oavsett hemsituation, är inget offer. Ja, vissa mobbar t:ex för att de blir slagna hemma eller har det jobbigt hemma, men det är väldigt viktigt att man ändå inte gör dem till ett offer i just mobbing situationen. Där är de inget offer. Naturligtvis är det bra om man tar reda på varför varje individ mobbar, och är det så att de far illa hemma ska man naturligtvis göra något åt det. Men samtidigt får man vara försiktig med hur man hanterar att de mobbat. Speciellt de som blivit utsatta av mobbaren ska aldrig behöva känna det som om vad de fått stå ut med är okej för "mobbaren har det tufft hemma". Det fick jag ofta höra. Mobbaren hade det tufft hemma, eller var osäker, eller hade dålig självkänsla, så jag måste ha förståelse för att de kanske mår dåligt.

Men varför? Varför skulle jag som tioåring som var rädd att gå till skolan pga den mobbing jag fick utstå varje dag ha någon förståelse för den som plågade mig? Det var ingen ursäkt, det minskade inte min smärta eller skräck. Mina sår läkte inte av det. 

Så kort och gott: Ja, det finns de som mobbar pga hur de blir behandlade hemma (som exempel), men det är ingen ursäkt och gör inte mobbingen mindre hemsk eller mer okej. Visar det sig dock att det finns utomstående orsaker som leder till mobbingen ska detta redas upp, om man som lärare t:ex kontaktar soc eller polisen, osv. Men då handlar det om att hjälpa en person i den situationen, dvs med misshandeln, eller missbrukande föräldrar, osv. I mobbingsituationen måste man hjälpa offren först och främst och inte förklara för dem att de måste visa förståelse eller göra ursäkter för mobbaren.

Jag undrar om mobbning verkligen är värst i tonåren. Fast det kanske beror på vad man menar med värst. Är det att det är flest personer som blir mobbade eller att den mobbade tar det hårdast.

Jag tror nog att det är minst lika vanligt att det mobbas bland vuxna, men att det är inte nåt som det pratas om. En orsak att man inte pratar om det kanske beror på att man inte ser det som mobbning. Utan kanske bara ser det som taskig attityd för mobbning är ju nåt som vuxna inte sysslar med är nog många som tänker.

Och det kan vara lika jävligt i vuxen ålder att bli utsatt som i tonåren.

#5 Kloka ord, helt klart. Med värst menar jag att det framkallar flest självskadebeteenden, självmord m.m. så är väl kanske en kombination av båda?

Cahira jag kan hålla med dig att självskadebeteende och självmord nog är högre i unga år. Nu vet jag inte, men det kanske beror på att dom inte vet hur dom ska göra för att få hjälp medan vuxna har mer livserfarenhet så dom kanske söker hjälp.

#7 Det ligger mycket i att under tonåren så växer hjärnan väldigt mycket och känslocentrat är mer utvecklat än logiken så känslorna tar snabbt över. Därför "Livet är över" då man inte får gå ut med vänner den helgen, eller sådana saker. Starka, starka känslor vilket drar fram mycket impulser vilket även det förklarar varför man tar impulsiva snabba och dumma beslut. Hjärnan är fullvuxen vid ca 25 års ålder och då är det lättare att se saker mer rationellt.

Det brukar också vara i tonåren som man utvecklas när det gäller förmågan att vara elak. När man är yngre så handlar det oftast om hårda ord, med eller utan belägg. När man blir lite äldre behövs inte samma sorts ord, för man har lärt sig exakt vilken tå som är öm. Man behöver alltså inte använda typ "din feta h*ra", eftersom man mer effektivt kan göra illa någon genom att attackera deras svaga punkter. Det gör också mobbingen mycket svårare att hantera.

Borttaget eftersom inlägget hamnade i fel tråd