Jag dömer ganska lätt människor offentligt. Men det är baserat på hur dom agerar mot mig eller folk i min omgivning. Man ser många "töntiga" person när man vandrar i centrum och många idioter på kommunal trafik.

Men ska nog till att dom säger något, hur dom tittar på mig eller hur dom beter sig mot andra för att jag ska döma dom.

Vet själv hur det är att bli dömd endast för utseende så undviker det till en del. Man såg inte så normal ut under sin skolgång så att säga :)

Till viss gräns för att skydda mig själv men jag lämnar ändå dörren öppen för att ha fel så att säga. 

Jag dömer dock sällan de som BRUKAR bli dömda, de som väljer att uttrycka sig igenom tatueringar, frisyrer, piercingar, kläder osv. 

Finns en viss tjejstil där jag kommer anta att tjejen är rätt så blåst, måste jag erkänna. Finns vissa killtyper där jag bara får rysningar över hela mig och försöker hålla avstånd. 

Finns de med rätt så vassa ögon som jag brukar vara på min vakt emot även om jag är artig, vänlig och ger dom en chans att visa att jag har fel. 

Erkänner även att jag dömer ut dödskristna rätt så rejält för att jag blivit så trött på den bild jag fått av "sånt folk". Dömer jättekristna människor mer än jag dömer tex muslimer, svarta, asiater, m.m. Rasistiskt beteende/utseende är samma sak, det håller jag mig gärna ifrån. Och fulla människor kan vara hur goa dom vill, jag klarar inte av alkohol. 

Men min bild av "töntar" är att dom är jättegoa människor, och ofta med rätt mycket intellekt vilket brukar ge väldigt givande konversationer. :) Så visst dömer jag men jag dömer aldrig ut nån, även om dom skulle tillhöra en folkgrupp jag förr ogillat så att säga.

Jag är nog så också. Jag kan döma rätt lätt, men jag påminner mig själv om att jag kan ha hur fel som helst, och dömer endast människor på hur de agerar. Jag dömer aldrig efter utseende, röst, ras, kön, osv.

Som exempel satt det t:ex ett prakt*rsel på bussen häromdagen. Ja, jag dömer honom som det. Varför? För att han betedde sig som ett svin mot chauffören, skällde ut honom efter noter och sa bland annat "sånna som dig trampar jag på" etc. Då har jag inte dåligt samvete för att jag dömt honom som något han kanske inte är, eftersom han betedde sig så. Men å andra sidan, om jag någonsin träffade honom igen (och mot all förmodan kände igen honom) skulle jag naturligtvis inte säga ett ord om det eller vara otrevlig.

Ja fy för ohyfs!

#4 Precis!

Jag har dömt människor, i en kort tid, pratat bakom ryggen på dem osv… Men detta var nog bara. För att jag hade hittat någon som kallade sig min vän. Egentligen så utnyttjade hon mig bara för tex läxor och sånt. Så jag slutade klokt nog umgås med henne, efter bara kanske 2 veckor. Jag visste att hon gjort så förut, med andra, och de har varit mer bundna till henne, och mått väldigt dåligt av det. Och jag kan ju säga att hon fortfarande gör det, hon har gjort det sedan 1:an, jag går inte i samma klass som henne vilket jag tycker är skönt. Vi går nu i 7:an.

Visst dömer jag folk! Men jag agerar inte utifrån dömandet i första taget, utan förhåller mig neutralt sval tills jag lärt mig mer. Det gäller vid både positiva och negativa "domar".

#7 Det är nog så de flesta gör. Jag tror det är svårt som människa att inte döma.

#7: Bara man är medveten om att man gör det och att man kan ha fel, så gör det ju inte så mycket.

#9 Det är vad jag anser också. Sen är det skillnad på att i passerande döma någon - t:ex en person man ser på ICA som skäller på kassörskan som man aldrig mer kommer träffa - och att döma en i sin närhet och sedan forma en negativ tanke om dem pga det.

Med åren så har jag mer och mer tappat fördomar och det är jag oerhört tacksam för och jag blir lika lycklig varje gång som en fördom "spräcks".

För ett tag sedan la jag märke till en kille i området där vi bor. Han ser ut som en riktig "gangster" typ Hells Angels) om man nu får säga så🤫

En dag såg jag att han skaffat hund. Inte en pitbull eller liknande som jag hade tänkt mig utan en Pudel!!!!!😛😮 Sååå gullig.

Då skämdes jag för mina funderingar och det är så bra att få sig en påminnelse emellanåt att allting är inte vad det ser ut för ibland.

#11 Jag tycker som sagt det är helt ok, så länge man är medveten om det och inte agerar utefter det.

Skulle nog våga säga att jag är fördomsfull… Av ren rädsla då jag egentligen bara hade en riktig vän som inte gick bakom ryggen på mig under alla åren jag blev mobbad. 

Men i takt som jag blir äldre så baserar jag fördomar mer på en persons uppförande… Dvs jag är inte helt random otrevlig mot människor jag inte känner utan jag tänker mer så att 'om du är otrevlig mot mig så är jag otrevlig tillbaka'.