Som rubriken: är er bakgrund som mobbade något ni talar om eller är det en hemlighet ni gömmer så gott det går? Framförallt tänker jag på situationer då ens trista erfarenheter sätter käppar i hjulet för vardagen och folk liksom tittar skeptiskt på en och uppenbarligen tycker att man är oförståndig för att man inte glatt tar alla chanser som erbjuds. Jag hade till exempel kunnat snygga till mitt CV rejält genom att undervisa mer, ställa upp på förfrågningar om att medverka i TV/radio, åka på internationella konferenser etc. men alltför ofta har mitt obefintliga självförtroende lett till att reptilhjärnan reagerar på fara – flykt.

Eftersom jag befinner mig i en prestigeinriktad miljö så känner jag väldigt ofta att jag behöver försvara mig och legitimera att jag kommer med undanflykter i dylika fall – jag vill att de ska förstå att jag faktiskt inte är oambitiös eller lat – bara sargad av min bakgrund. Jag är rädd att kliva fram och exponera mig och mer eller mindre be om att bli värderad. Är man van att alla ens yttranden brutits av med fraser som ”intresseklubben antecknar”, ”va f*n fick du luft ifrån” etc. så kan jag inte alltid uppbåda det självförtroende som krävs for att jag ska framstå som den "expert" jag i dessa fall förväntas vara.  

Något som känns ytterst bittert är ju att jag har förlorat så mycket tid. Eftersom jag var sjukskriven hela sista året på gymnasiet och då det faktiskt har tagit ett antal år att återhämta sig så känner jag mig väldigt oerfaren med tanke på min ålder vilket leder till att jag sällan tror att jag har något att tillföra en diskussion. Just detta, att jag inte började på universitetet förrän i mitten av 20-årsåldern, att jag fick läsa in gymnasiet på komvux m.m. får många att tro att jag är, eller i alla fall har varit, en väldigt omogen och skoltrött slashas. Tvärt om fick jag ju kämpa väldigt mycket för att klara av att bokstavligt talat överleva skoltiden och för att komma till den punkt där jag är idag (även om den ju på intet sätt är imponerande).

Folk har fördomar mot dem de inte riktigt förstår sig på och ideligen får man höra att man inte skall bry sig om andras felaktiga uppfattningar eftersom huvudsaken ju är att man själv vet att de har fel. Jag tror dessvärre inte att det är så enkelt. Folks uppfattning om en spelar trots all stor roll för hur man blir behandlad och för ens anseende i stort. Det är i dessa fall jag funderar över om man ska berätta sanningen men det är ju trots allt något som egentligen inte angår dem. Dessutom är det inte sällan dessa förklaringar snarare uppfattas som halvdåliga bortförklaringar och ett försök att fly undan allt ansvar – som vi sett i andra trådar – man förväntas att glömma och gå vidare.

Skulle gärna höra vad ni andra tänker i liknande fall.