Hallå!

Nu kommer en lång och möjligen lite förvirrat skriven historia. Men det finns en moral of the story i alla fall.

Jag har aldrig blivit mobbad, snarare har folk alltid velat vara med mig men jag är lite av en enstöring så i skolan var jag ganska tyst och observerade vad som hände runt omkring mig. Det var inte så mycket mobbning på skolan jag gick på men visst förekom det.

Men när jag gick i 6an var det ett gäng killar och tjejer ("de tuffa") som mobbade två andra tjejer som gick i min klass. Vi var 8 tjejer, 2 mobbade, 4 mobbare och jag och en till. Jag tillhörde inte direkt till de tuffa men mer åt de hållet.

Jag tog avstånd (inte för att jag var så nära innan) från det mobbande gänget men gjorde inget aktivt för att stoppa det. Det jag gjorde var att fortsätta vara trevlig och bete mig normal. Då började jag märka att mobbargänget började trevande "småmobba" mig för att jag inte var med dem och "valde" att vara kompis (VAR INTE KOMPISAR DIREKT UTAN BEHANDLADE BARA ALLA MED RESPEKT, även mobbarna, var som ingenting utan bara levde vidare mitt liv) med de två andra. Det slutade ganska snabbt för jag tar inte åt mig och sket i att reagera på kommentarer. Visste att de ville ha en reaktion från min sida men de fick ingen respons. Dessutom var jag alltid ganska anonym och - har ganska låg moral, bristfällig empati och inställningen att stå upp för dig/mig själv! Men det man inte kan naturligt får man försöka lära sig och imitera mekaniskt och jag vill att alla ska må bra egentligen.

Skolan/lärarna verkade inte uppmärksamma mobbningen vilket jag tyckte var konstigt, det var ganska uppenbart och det borde se och agerat. När jag såg att läraren vi hade började se så märktes det att hon blundade lite för det och nästan verkade rädd för att sätta sig emot mobbarna. Från mitt åskådarperspektiv så var hela situationen sne. Anyway sa jag till de två tjejerna att låt fan ingen trampa på er, berätta för föräldrar, lärare, rektor. Några dagar senare frågade de om jag kunde följa med till läraren vilket jag gjorde. De berättade lite saker och lärarens reaktion var måttlig. Kände då att, va är det här?! Jag hade inte sagt något men kunde inte låta bli. Frågade läraren om det skulle vara såhär? Kan du inte ens stå upp för dig själv är det fan katastrof. Du är både mobbad av de andra och mobbare. De trampar på er som ingenting, reagera! Då blev det plötsligt lite fart i läraren som läxade upp mig om att mobbarna som skulle sluta och inte de som skulle stå upp lite. Såklart var jag oberörd som vanligt och sa att hon var patetisk som sitter här och argumenterar mot mig istället för att vara vuxen. Jag drog hem.

Dagen efter så hade hela klassen möte och föräldrarna blev informerade någon dag därefter. Men innan föräldrarna blev inblandade så eskalerade mobbningen. De försökte igen att få med mig i gänget. De behövde fler folk för nu började de bli lite rädda tror jag. Jag "nobbade" och gick min egna väg. Sen löste det sig väl hyfsat eftersom föräldrarna till en mobbad och en mobbare umgicks lite på fritiden. Dessutom var mobbarens pappa jävligt respektingivande (gränsen till hotfull) så han tog tag i saken själv, åkte till skolan och halvskrek lite sanningens ord till tuffa gänget. Situationen löste sig ovanligt enkelt pga pappan som verkligen gjorde helt rätt sa som det var rakt ut.

Mobbarna är fega jävlar, jag såg hur de först trevande började med lite osäkerhet i sig, väntade på reaktion från den mobbade och sitt gäng och när reaktionen kom så såg man hur lättnad mobbaren blev, en kort stund kände den sig cool(eller något liknande). Deras beteende förvärrades men osäkerheten försvann inte.  Jag vill bara säga till er alla att stå upp för er, låt ingen trampa på dig! Alla är värda att känna sig stark och lycklig. Man ska inte ta åt sig. Mobbare vill ha reaktion från sitt "offer", ges ingen reaktion gång på gång tröttnar de oftast. Baserat på mina iakttagelser från 1an till 6an.

Kanske är lätt för mig att säga, jag har aldrig varit offer, för inga fega loosers har någon rätt att hacka på mig. Oberörd och med självsäker hållning framstår den andra som en undermänniska. Men jag tror att fler kan. Inte bara jag.

Skolan är dålig på att hantera mobbning. Ett jäkla daltande med mobbarna och även den mobbade. Skolan får säga att inte tolerera mobbning, att den mobbade också är en egen person, stark och egen röst. Inte behandla en mobbad som ett offer utan hjälpa till höja självförtroendet. Blir man behandlad som ett offer blir man svagare.

Vad säger ni?  

Kram på er, glöm inte att hålla huvudet högt.