Tänkte dela lite kort lite om mitt liv. Har aldrig någonsin skrivit ut den offentligt. Men känner att jag nu, flera år senare, kan skriva av mig lite. 

Det hela började för flera flera år sedan. Jag var bara barnet när mina föräldrar skiljde sig pga. att min pappa fick cancer, och det var början på mina år i helvetet på jorden. 

Jag flyttade med min mor som en vante. Från min trygghet, vänner, farföräldrar. (och på den här tiden hade jag inte tillgång till sociala medier för att ändå lätt kunna bibehålla en kontakt) Början på en jäkla karusell som jag nu, med facit i hand, vet hade kunnat sluta i stor tragedi. 

Min mor träffade en ny kille, till synes otroligt trevlig. De umgicks under en period innan de valde att flytta ihop. Jag var lycklig. Jag skulle äntligen få en "hel" familj igen. Det var något jag verkligen hade längtat till! Dessutom blev vi med hund, något jag var överlycklig över. Det var en dröm som slog in!

Jag började en ny skola, och för mig då väldigt blyg var det tufft. Men jag lärde känna några människor som jag trivdes med. Kände mig aldrig trygg, men vi hade kul. Började högstadiet där skiten tog fart. Jag blev mycket snabbt hela skolans hackhöna. Till och med de som jag trodde var mina vänner högg mig i ryggen. Började med elaka skämt innan det tog fart i helvetet. Jag blev avvisad från att sitta med på luncherna, jag blev utelåst från klassrummet, inlåst på toaletten, fick saker kastade efter mig, mobbad i gymnastiken (vågade inte duscha tillsammans med de andra utan väntade istället tills alla var klara), dagligen hotad med att X skulle göra diverse fysiska saker på mig, kallad - idiot, dum i huvudet, ful, äcklig, konstig osv. Listan kan dessvärre göras lång. Slutligen kom den värsta smällen. När jag blev totalt utfryst. Jag fanns inte. Pep jag till med ett "hej" fanns jag inte. Jag fick inte ens en blick… Eventuellt kunde jag höra hur de viskade bakom mig och fnittrade. När det väl hade gått såhär långt kan man väl säga att mitt självförtroende var lika med noll. Jag vågade inte ta plats av rädsla att få skit. Jag var ständigt rädd. Och det slutade med att jag satte mig med mina skolböcker ständigt i väntan på att nästa lektion skulle börja. 

Dessvärre slutar sagan inte här. I samma veva, kort efter flytten visade det sig att min mammas nya "bättre hälft" inte var den vi trodde han var. Det började smått med dagliga små spydiga kommentarer till en. Bara efter några månader var det på en nivå med dagliga kränkningar, slagord och hot. Slutligen kom det fysiska in - slå sönder dörrar, kasta knivar efter en osv. Nu i efterhand förstår jag att något inte stod rätt till… Varför denna människa gjorde som han gjorde är fortfarande oklart. Ofta fick han min mamma att gråta. Och det visste han hur han skulle göra på bästa sätt - det var igenom att dra upp mig i vardagsrummet framför henne och sedan kasta ut ord mot mig. Ifrågasatte min existens och skrek. Jag fick inte gå därifrån förens han var klar. Det gjorde så fruktansvärt ont, men jag visste att det inte lönade sig att visa känslor. Vanligtvis stod jag och tittade tomt ut, helt apatisk. Sa inget, rörde inte en min. Den enda gången han fick en reaktion från mig var när han sparkade på hunden. På den här tiden var hon mitt allt. Att höra hennes skrik i huvudet skär fortfarande, så djupt sitter det. Hemma satt jag mestadels på mitt rum vid min dator eller bara liggandes i min säng med hög musik. Låst dörr - ville stänga ut allt utifrån.

Jag började tro på alla de människor runt omkring mig slutligen. Jag började känna ett så fruktansvärt stort hat mot hela mänskligheten. Mot mig själv. Jag började med diverse destruktiva beteenden för att lindra det som gjorde så ont inombords. Flera gånger kom tankar om att bara ge upp upp i huvudet. För jag kände att jag levde i helvetet på jorden. Jag var helt enkelt sämst.

Men någonstans kände jag en liten gnista. Ett hopp. Plötsligt brast tystheten, jag orkade inte mer. Jag bad på mina bara knän om att vi skulle flytta till min mamma, efter mycket om och men blev det av efter ca 1 år. Gjorde revolt i skolan igenom att gå till rektorn och gjorde rätt bokstavligt hus i helvete. Att sitta framför mina mobbare och tittade dom in i ögonen och säga hur jag kände och vad dom gjort var en av de häftigaste känslor jag någonsin haft. Efter samtalen vände jag på klacken och beslutade att gå vidare. Börja ett nytt liv. Aldrig har jag känt mig så stark! Slutade högstadiet med bra betyg och en bra känsla i hela kroppen. Jag beslutade mig att dra ett streck över det som varit.

Började gymnasiet. En av de som mobbade mig satt plötsligt där, i klassrummet, i min nya klass. Idag är hon en av mina närmsta vänner, flera år efter studenten. Gymnasietiden blev några av de bästa år i mitt liv.

Jag har under ett par år jobbat ideellt i olika verksamheter vilket gett mig en otrolig självförtroendeboost. Såpass att jag lyckades hålla ett tal på 20 minuter på stor scen bla om mobbning inför stor publik. (hade verkligen inte varit möjligt bara ett par år tidigare) Tack vare detta har jag fått vänner för livet. Vänner, något jag inte trodde jag var värd. 

Först nu på senare dar har jag lyckats kontrollera mina självdestruktiva beteenden. Men de är så gott som bortblåsta - slutklämmen blev tack vare att jag funnit kärleken. En människa som lyckats höja mig ännu en grad och får mig att må bra i hela kroppen. Kärlek - ett ord som jag inte trodde fanns för ett par år sedan. Det som varit känns avlägset, aldrig har jag känt mig så stark! Detta vill jag säga är tack vare mobbningen och händelserna i min uppväxt. Ett jobbigt förflutet kan dras till sin fördel. 

-------------------------------

Kände att jag ville skriva ned detta någonstans. Dela med mig. Vet inte om man kan säga att det blev en solskenshistoria - men jag är lycklig nu. Så otroligt lycklig!