Mitt namn är Emme. Jag är 17 år.
Nu, vill jag be om er om största möjliga hjälp. Jag har sedan jag varit liten, varit utsatt för mobbning på ett eller annat sätt.  Jag inte mår bra av det som hänt och av det som skolan gjort för mig. Jag har bytt skola en gång och det har ändå bara fortsatt.
ALLTSÅ UNDER HELA MIN SKOLGÅNG SÅ HAR JAG VARIT OSKYLDIGT MOBBAD!

Hoppas ni orkar läsa! För det ÄR det värt!

Har skolan gjort fel, eller är det jag?
 
Mvh Emme.
 
Min skolgång: Här nedan följer en text, min bild av det hela. Jag har skrivit allt själv. Jag har skrivit det jag minns själv och frågat mamma upptill.
 
("Under tiden på skola 1 (1997-2001) finns inga ärenden anmälda som föranledde elevvårdskonferens" - skola 1) 
Förskolan
Mobbningen började redan på förskolan, då en flicka tyckte jag var ful och tjock. Hon spottade på mig, ibland satte hon i sina naglar i mig. Hon och (ibland) hennes kompis flög på mig, antingen genom att stoppa mig, eller att riva mig på armarna. Tillsammans sa dom elaka saker och påståenden, till och med när fröknarna var i närheten.
Fröknarna gjorde inte mycket för att stoppa detta. Vi hamnade till och med i samma klass några år senare…
 
 
1: an
Jag gick 1:an på skola 1. Vi gick 1:or och 2:or tillsammans. Här fick jag inte vara med en period, men det gick snart över…
 
2: an
Många på skola 1 har ej svenska föräldrar. Det är ett "invandrartätt" område där skolan ligger.
Jag blev först inte accepterad för att jag inte var från området. De flesta tillhörde "invandrargruppen" och pratade sitt hemspråk på rasterna och i skolan. Starten på ett mindre gäng med killar av invandrartyp började hacka på mig i denna årskurs.
 
3: an
 
Sista året på skola 1, 3:an var värst.
Det fanns en pojke som på den tiden var tillsammans med ett stort antal pojkar och tillsammans var dom en stor grupp. När skola 1 skulle renoveras för mögelangrepp fick vi på skolan flytta ned till en närliggande skolas lokaler…
 
Den närliggande skolan hade en barack som låg i mitten av skolgården. Varje dag skulle vi dit för att äta, och det hände nästan alltid att jag kom före pojken och dom andra pojkarna i matkön. Dom ville gå före mig, men det ville inte jag så när dom inte fick gå före så sparkade dom mig. Det gjorde ont varenda gång och det hände många gånger.
Jag sa till fröken, men det var bara fel på mig enligt henne.
Min mamma märkte en dag när jag skulle duscha hur jag på mina ben var alldeles blåsparkade av blåmärken. Som en dalamatin. Jag hade då redan sagt till lärarna flera gånger, men de ville inte bry sig om det. "Det slutar säkert snart".
Jag var rädd.
Mamma pratade med lärarna, men de orkade inte bry sig.
Det enda dom skulle göra var att hålla koll i matkön. Men gänget passade på att sparka mig när ingen av lärarna såg på. Till slut gick det inte att gå till skolan. Jag stannade hemma en period.
Jag mådde väldigt dåligt redan då…
 
Pojken kom med många kommentarer till mig på den tiden. Jag var mest tyst. Jag blev med tiden blygare.
 
Jag tror att starten på mobbningen kan berott på mitt ursprung. Jag har en mamma som är helsvensk och en pappa som kommer från Tunisien. Jag har alltid varit halftsomhalft muslim(äter endast ej griskött), men då aldrig som någon djupt religiös.
Det enda vi gör är att undvika griskött. Annars lever vi som en helt vanlig svensk familj.
 
Pojkens hela familj är från Kroatien. Det kan ha någonting med detta att göra kanske? Eftersom att han inte har gett upp på så många år. Om inte annars har han väll ett dåligt  beteende, som han inte kan komma ut ur på något sätt.

4:an och 5: an
 
Men så tycktes min räddning komma. Vid Sjukhuset i denna stad skulle skola 2 byggas om och bli en skola. Jag flyttade över till skola 2 efter sommarlovet när jag precis skulle börja i 4:an.
Men det blev en mardröm som jag sent kommer att glömma.
Pojken, pojken som tidigare sparkat mig och retat mig flyttade med mig. Under 4:an, 5:an och 6:an spred han ut en massa rykten om mig, som inte alls var sanna.
Under 4:an och 5:an var han och hans pojkgäng väldigt elaka mot mig. Jag kommer fortfarande ihåg att jag ville sluta i skolan för att jag inte ville se honom  och dom andra mer.
Skolans nior hoppade till och med på mig. Då för mitt f.d. namn (har bytt för en tid sen) och för alla rykten pojken kastat ur sig. Jag var räddare för honom nu än i 3:an och jag mådde ständigt illa. Jag ville inte alls till skolan, men jag blev tvungen till att göra det.
För niorna lät det som kom ur hans mun "självklart". Det var bara pojkar från 9:an som hoppade på mig.
Till slut blev jag så rädd att jag stannade hemma några dagar.
 
Jag blev utfryst och påhoppad av dumma kommentarer bl.a. på idrottslektionerna i 5:an.
Jag och mina föräldrar sade till lärarna. Ingen av oss vet riktigt vad de har gjort.

6:an, 7:an, 8;an
I årskurs 6 kom det två tjejer till min klass (flicka 1 och 2). Vi var indelade i A och B- lag ända till 9:an. Jag gick första åren i A. Båda dessa tjejer började i B. Alla tjejerna i A laget förutom jag bodde på ett speciellt område ("Södra näset") och hade bildat ett band. Jag blev utfryst väldigt lätt och mycket, så jag umgicks med tjejerna i B istället.
Men det var ändå inte tillräckligt bra. På idrotten blev jag vald sist om det var lag. eller "två och två indelning. Tjejerna var otroligt klistrade till varandra.
Jag var utfryst och gick för mig själv varje rast.
Ingen ville vara med mig.
 
Någon gång mellan 6:an och 7:an så fick jag ett flertal hemska meddelanden via internetsajten "Lunarstorm". (Ett finns bifogat i pappersbunten, har ej fler än så) Allting handlade om mig, om hur ful och äcklig jag var. Jag var rädd. Till slut vågade jag inte läsa meddelandena så jag raderade dom direkt när jag såg att det var samma avsändare. Jag visste inte alls VAD jag skulle göra med saken. Jag gick ofta in på toaletten och grät. När denna person (Som kallade sig "Intellekt") hela tiden hörde av sig till mig och skrev ännu värre saker blev jag ännu räddare. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade försökt försvara mig, men usch, jag blev chockad.
 Jag visste vem det var, men visste att jag skulle bli förnekad.

Med det bifogade meddelandet cyklade jag så fort jag kunde till mammas jobb, så att andetagen brände i lungorna.
Hon blev också chockad. Det bifogade meddelandet är det "snällaste" utav alla de meddelande jag fått, och många av dessa meddelanden raderade jag som sagt Direkt.
Jag var för jätterädd för att läsa.
 
Jag har aldrig haft ett större självförtroende efter det som har hänt. Men jag visste och var helt övertygad om att det var pojken, pojken som alltid haft någonting emot mig. Det fanns ingen än han som ogillade mig så mycket. Det var ju egentligen jag som hade rätt nu.
Jag tog kontakt med en av mina lärare då jag verkligen mådde som dåligast. Hon pratade på och sa att det inte fanns någonting hon kunde göra, eftersom att hon var "tjänsteman".
I sin tur talade hon med rektorn, men han sa att eftersom meddelandet var "skrivet utanför skoltid" så kunde han inte göra något.
Ingen av de båda så någonting om Polisen…
 
Jag kände mig inte alls bra under en längre period, tvärtom jättesjuk. Tänk att varje dag tvingas gå till den plats man hatar högst av allt, där man inte får bli uppskattad och sedd som alla andra även om man vill, i skolan.
Jag förstår inte ens idag hur jag orkade.
 
Ett år senare polisanmälde jag det hela. Jag kom på det alldeles själv. Inte ens rektorn hade hjälpt mig och inte lärarna heller för den delen. De hade tillsammans skickat mig till en kurator som förstod hur det egentligen var och hon hjälpte mig lite. Jag kan inte säga att jag kände mig "bättre" när jag gick till kuratorn. Det kändes som om felet var på mig och inte på de andra.
 
Jag var ensam på alla raster nu, och alltid var stolarna bredvid mig tomma. Jag fick till och med göra grupparbeten själv.
 
När den "riktiga" rektorn vikarierade på en annan skola skulle min SO lärare vikariera för honom.
Han höll speciella möten, något som den "riktiga" rektorn inte alls kommit på, ännu. Jag fick byta undervisningsklass till B, men vad det nu kärnade till i efterhand vet jag inte nu, men då hade jag kommit till det riktiga helvetet; pojkens undervisningsgrupp…
 
Pojken kom på att det var han jag polisanmält. Pojken sa att det var "hans kompis i Göteborg" som bett om hans personuppgifter.
Till en början erkände han inte alls, men senare kom han och tittade ned i skolgolvet och sa "förlåt" men inte självklart.
 
I 8:an mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag mådde som vanligt illa och hade ständigt ont i magen.
Pojken fortsatte att håna mig bakom ryggen på mig. Han var i ett "gäng" med pojkar och tjejer. Tjejerna 1 och 2 var också med. Tillsammans hade dom makt i klassen. De två tjejerna gjorde så att resten av tjejerna i klassen inte ville vara med mig, tillsammans med pojken. Jag var totalt utfryst i skolan nu. Nu hade jag absolut ingen att vara med. Jag satt själv i matsalen. Jag ville helst gå dit sist av alla, då det bara var jag (ensam) som åt.
Jag har starka minnen av att jag önskade så att han skulle sparkas ut från skolan.
Jag sa till och med till lärarna att "Antingen så flyttar han, gör han inte det så flyttar jag…"
Men de förstod aldrig att jag menade allvar. De trodde alltsammans var ett skämt.
Aldrig.
 
På skola 1 hade vi tre olika språk: Tyska, Spanska Och Franska.
Jag hade franska. Under åk 6, 7, 8 och 9 hade jag min undervisning på skola 1, den skolan som jag en gång flyttade ifrån.
Några av de elever som var tillsammans med pojken i hans gäng under 3:an gick fortfarande kvar på skolan. Dom har alltid känt igen mig och jag har gjort desamma. Dom gjorde så att nya personer som gick på skolan kände igen mig och var taskiga.
Det kändes alltid äckligt och konstigt att personer som man aldrig hade haft kontakt med plötsligt visste vem jag var. Och dom var inte särskilt snälla heller för den delen.
Varje gång jag begav mig dit ville jag fly. Jag trivdes inte alls att vara kring det området.
 
De pojkar som fanns på Mariedal var i min egen ålder. Dom samlade också på sig yngre och ibland äldre elever. De har bland annat sagt nedlåtande kommentarer om mitt f.d. namn och liksom alltid haft uppsyn över när och var jag kommer på skolan. Jag kände mig livrädd när jag skulle iväg till skola 1.
En gång gick det så illa att min vikarierande rektor polisanmälde en händelse, läs polisrapporten:
 
"Brottstid: 2005-11-17 kl.11.00 t.o.m. Torsdag 2005-11-17 kl.13.00
Målsäganden har under en tid tillbaka varit utsatt för trakasserier av elever från skola 1.
Under dagen den 17 november kulminerade det hela då flera elever satt och väntade på målsägande då denne lämnade sin franskalektion. När hon kom ut från lektionen var det två flickor (utpekade personer) som tog tag i hennes armar och ledde runt henne mot hennes vilja. Inför den samlade gruppen med ungdomar som befann sig runt de utpekade har de utpekade fällt nedlåtande kommentarer som varit kränkande för målsäganden.
Målsäganden har fått slita sig loss från de utpekade personerna för att freda sig.
Skolans tillförordnade rektor är den som beslutat sig för att polisanmäla händelsen då det nu gått så långt. Händelsen har diskuterats i skolans mobbningsgrupp och där har man också enats om att händelsen skulle polisanmälas…"
 
 Här ser jag att vi har en s.k. "mobbninggrupp". Men jag tycker själv att jag inte har sett mycket av dom. Alltså de tycks inte ha hjälpt mig mycket…
Mobbningen har alltså skett på två olika skolor. Det fortsatte då även på min f.d. skola (skola nr.1)och på min nya skola (skola nr. 2).
Då dom två tjejerna kom springande emot mig, och höll fast mig riktigt hårt och frågade ut mig, fanns det samtidigt ett 30 tal elever som satt i soffan och filmade och tog kort samtidigt som de skrattade. Detta polisanmäldes av min skola som ni ser.

 
En tid efter denna polisanmälning fick jag höra tydligt av tjejerna att det rykte som tjejerna höll fast mina händer för, ska ha kommit av pojken (ni vet).
Jag ville bara bli av med honom, men det gick bara inte. Jag kände mig jagad och fick ibland panik när jag gick och tänkte på vad jag skulle göra åt saken.
Jag gick ensam, alltid.
Nu idag finns varken den "vikarierande" rektorn och den kuratorn kvar på skolan. Jag blev väldigt ledsen när båda dessa människor lämnade skolan p.g.a. jobbyte. Dom såg i alla fall till att göra något åt min situation.
 
Just nu är den ordinarie rektorn på skolan tillsammans med lärarna.
Det var inte kul att gå till skolan. Det var inte många som hälsade och sa "hej" till mig av mina klass"kompisar".
Jag kunde vara tyst en hel dag utan att säga någonting.
 Jag gick för mig själv. Det var ingen som ville vara med mig.
 
I nian hade jag jätteproblem.
En vanlig skoldag låter inte så farlig för en vanlig människa, men jag mådde (och mår fortfarande) alltid dåligt i skolmiljöer.
Jag kände mig aldrig trygg. Jag hade ständigt en oro. Jag hade ingen att sitta bredvid, ingen ville sitta med mig på lektionerna eller ens i matsalen när jag gick dit samtidigt som alla andra.
Lärarna såg, ibland (sällan) fick jag sitta med dom men inte alltid. Jag ville ändå inte sitta tillsammans med dom. 
Jag blev med tiden allt och väldigt blyg. Jag räckte sällan upp räckte handen.
Var det så att jag gjorde det, eller om läraren ville att jag skulle säga något, så fick jag alltid hjärtklappning till max, och ibland även s.k."black-out".
Såhär är det fortfarande på gymnasiet…

Det är mer som har hänt…  
Elever från min skola 1 har till och med kommit till skolan och ropat mitt namn utanför byggnaden.

Jag mådde inte bra. Jag bytte namn till det jag har idag.
Då kände jag mig lite tryggare. 
 När jag bytte mitt namn i början av 9:an, så blev det genast lite bättre. Jag hade innan ett utländskt namn, men när jag bytte så
 höjde jag mina betyg jättemycket. Bland annat i idrotten.

I 9:an var det alltid jag som var "Udda" på lektionerna. Typiskt alltid på Idrottslektionerna, där vi Alltid gjorde den typiska "två och två" indelningen.
Jag fick till och med göra grupparbeten ensam i de andra ämnena.

Den 31 mars 2007 (För lite mer än ett halvår sedan) skadade jag min fot på en friidrottsträning. Jag tränar friidrott på min fritid.
Det blev en stor stukning. Tyvärr blev den långvarig.
Eftersom jag hade höjt mig en nivå på höstterminen, så ville jag höja mig en gång till. Jag visste ju att det fanns möjligheter för mig att göra det.
 
Idrottsläraren verkade helt ointresserad när jag frågade honom vad som krävdes. Jag kände att han nonchalerade mig litet, så jag bad honom att skriva ut ett papper där det skulle stå vad som krävdes (En tisdag). Vid det sista idrottstillfället samma vecka (torsdag) fick jag pappret.
Jag stukade foten samma vecka på lördagen, och hade svårt att gå efteråt. Jag gick även på kryckor i 2 dagar (lörd. + sönd.). Veckan därpå skulle min klass ut i skogen och springa.
På tisdagen var jag inte ombytt p.g.a. min fotledsskada. Idrottsläraren hade under en lång tid inte hälsat eller sett upp till mig som innan när vi t.ex. möttes i samma korridor på skolan.
Jag kände mig och visste att jag hade blivit utfryst och utpekad utav honom också.
Jag mådde illa.
 
Dagen då min klass skulle ut i skogen och springa slingan så bytte min klass om i skolans källare. Jag kom ut ur omklädningsrummet före alla andra eftersom jag inte var ombytt och jag såg då att min idrottslärare gick lite längre fram i korridoren.
Jag gick mot samma håll, och såg att han tittade bakåt på mig. Men han hälsade inte alls. (som han skulle gjort förut)
En trappa leder upp mot naturen och den lilla amfiteatern som vi brukade samlas vid på skolan.
Framför trappan ligger en asfalterad väg, sedan en gräsplätt med en stor kulle.
Han gick före, jag gick sakta efter trots smärtan i foten, mot amfiteatern där vi skulle samlas.
När han kommit till gräsplätten och ser att jag kommit upp, vänder han sig emot mig och går emot mig.
 
Jag blev jätte-nervös! Han hade ju inte hälsat på mig under en tid. Ibland hade jag hälsat på honom som jag gjort förut men han ignorerade mig till max. Jag tyckte att han som var såpass vuxen ändå har betedde sig så ruttet.
Jag var livrädd för honom.
 
Han säger: "Jaha Emme, hur är det med foten dag"
Jag säger: "Inte så bra, jag har jätteont…"
Han avbryter och säger: "Jaha, och jag vill inte att du ska få MVG i idrott…"
 
Jag blev jättechockad av vad han sa till mig. Jag fick min blackout puls (den är hög..) och började gråta.
Jag kände hur min kropp darrade och hur mina ögon gjorde ont. Men jag gjorde mitt bästa för att dölja det, och frågade vad jag skulle göra eftersom jag inte kunde springa än.
Han sade då att jag skulle få en stegräknare.
Jag frågade om jag kunde få den nu, men han sade att vi skulle samlas vid amfiteatern först.
 
Jag och min dåvarande klass samlades och han "idrottsläraren" plus en annan idrottslärare. Denne berättade vad som skulle hända.
Idrottsläraren gick upp för kullen tillsammans med min klass, och jag gick naturligtvis efter, eftersom jag skulle få en stegräknare av honom.
Alla utom jag stod i en ring och värmde upp innan slingan. Jag stod utanför ringen när jag hade kämpat mig upp för backen och stod nu och väntade på att jag skulle få min stegräknare.
Han ser att jag står där, men han säger ingenting.
 
Jag står där och väntar och ser på honom. Han tittat lite sådär "avvaktande" på mig. Plötsligt springer han iväg med dom.
Och där står jag och känner mig som ett fån när jag ser vad han gör.
Jag kände gråten av min panik, men jag döljde det fint genom att gå in i skogen och gråta där inne, istället…
 
Jag hade enda till skolavslutningen en större oro/ängslan än normalt, när jag tvingade mig själv gå till skolan. Jag mådde inte bra av hans sätt att bemöta mig. Vi sågs ju varje dag i  skolan.

Min klass hade idrott på tisdagar och torsdagar. Veckorna efter att jag hade skadat mig så skulle vi börja träna ute. Jag var skadad i höger fot. Idrottsläraren nr.1, han som utsatt mig för detta tvingade mig tillsammans med den andra idrottsläraren, idrottsläraren nr.2 att trampa på en motionscykel . Idrottsläraren nr.1 tvingade mig till att göra saker som jag knappast klarade av och som jag inte klarade av. Han ville t.ex. att jag skulle "orientera". Hur ont gör inte det med en svårt stukad fot? Det var knappt att jag klarade av det på min cykel. Jag och min pappa åkte tillsammans till vårdcentralen här i stan. Vi bad en av läkarna att undersöka min fot. Vi förklarade hur jag skadat mig och hur det var i skolan och vad idrottslärare nr.1 ville att jag skulle göra.

Han sa att foten var mycket svullen och att jag borde vila en tid. Han skrev ett läkarintyg som jag tog till idrottslärare nr.1 som ett bevis på att jag faktiskt var skadad. Jag bad också om ett intyg från min friidrottsklubb att skriva om hur det var.

Båda dessa papper användes som bevis, men idrottslärare nr.1 blev sur. Han undrade vad jag menade med de båda. Jag sa att det är bevis för att jag är skadad. Han sade då att han redan vet att jag är skadad. Jag frågade varför han ber mig göra saker som jag har svårt för. Han skällde ut mig och jag vet inte riktigt vad han sa. Kommer inte ihåg det för det hände i våras strax innan sommaren.

Idrott var faktiskt mitt favoritämne innan dessa händelser, men händelserna fick ämnet att sjunka till botten.
 
Under samma period blev jag utsatt för nått märkligt.
Jag satt, som alltid, ensam vid ett bord i skolans matsal. Det var nästan tomt men några fåtal elever fanns kvar.
Tjejerna 1 och 2 sitter i matsalen några bord bakom mig. Helt plötsligt kommer 3-4 tjejer från 7:an som känner och umgås med tjejerna 1 och 2. Dom frågar först om dom får sätta sig ner. Jag blir rädd för dom. Dom kom så plötsligt. Men jag säger till dom till slut att det kan dom väll göra.
 
Dom har ingen mat med sig. Bara vatten. Dom frågar om maten är god och jag säger  att den är det. Sedan frågar dom om jag är vegetarian, fastern jag hade en stor biff på min tallrik. Jag blir lite irriterad och säger att jag inte är det.
Dom skrattar och fnissar hela tiden. Dom har ögonkontakt med tjejerna 1 och 2 sim sitter några bord bakom mig. Jag var rädd. Jag tittar bakåt för att se vad Debbie och gabbie egentligen gör och hur dom reagerar. Jag ser då att dom vänder sig snabbt om när dom ser att jag tittat på dom. Dom skrattar högt.
 
Jag förstod att det var som låg bakom det att de 3-4 tjejerna kom till mitt bord. Jag blev rädd men arg. Jag undrade vad dom skulle göra och varför dom inte satte sig tillsammans med sina kompisar istället.
Dom sa fler saker, de 3-4 tjejerna och jag slutade äta. Jag tittade bakåt en gång till och möttes av samma sak. Till slut satt jag still. Till slut sa tjejerna att dom var tvungna att gå. Dom gick först.
Efter 1-2 min. gick jag ut från matsalen. Utanför matsalen finns ett café. Där var tjejerna 1 och 2 tillsammans med de 3-4 tjejerna.
 
Jag var rädd. Jag ville gå hem. Det gjorde jag också. Jag sa till lärarna.
När jag kom hem grät jag. Händelsen var hemsk.
Samma dag ringde en hemsk lärare hem till mig. Hon sa då att tjejerna 1 och 2 "INTE visste att jag skulle ta illa upp". Jag sa inte så mycket. Men efter hennes samtal grät jag. Dagen därpå gick jag inte till skolan p.g.a. händelsen.
 
Jag och min mamma var på vårt sista utvecklingssamtal strax innan sommaren nu 2007. Jag hade kontaktläraren, låt oss kalla henne "Anna".
På utvecklingssamtalet var min mamma med.
Min oro och min blyghet hade gjort mig arg. Det var snart slut med 9:an och jag och mamma ville prata på allvar om hur det egentligen var.
Jag bara slängde ur mig, för jag var så arg och sa "Ni har ju inte gjort någonting…"
 
"Nej men Emme, så kan du väll inte säj" sa Anna
 
"Men så är det ju!" Sa jag.
 
Jag kommer ihåg att jag var så arg!
Min fot var inte bra, min idrottslärare betedde sig otrevligt och jag trivdes inte alls.
Jag hade försökt (själv) att byta skola till skola nr.3, men när skola nr.3 "inte kunde ta emot mig" så ville mina kontaktlärare att jag skulle byta skola till skola nr.1. (Där jag blev påhoppad av två tjejer + att folk vet "vem" jag är).
Därför sa jag "Nej".
 
Mamma sa "Har ni någon handlingsplan för om det händer något sånthär igen?"
 
Då erkände Anna att det inte fanns någon handlingsplan utom om man hade problem i skolan t.ex. om man behövde stöd.
 
Anna sa till mig att "Det är inte rättvist att du säger så."
 
Då sa jag " Men jag tycker så i alla fall!"
Då "försa" hon sig och sa att "Några i klassen inte mådde bra.."
Då sa jag "Men det är väll ingen anledning till att dem ska flyga på mig och utsätta mig, så att jag som mår dåligt ska må ännu värre."
 
Då sa Anna att hon egentligen inte fick säga vem som mådde dåligt, men att många i klassen gjorde det. Några tjejer mådde dåligt. Hon kom på att hon hade sagt "för mycket" men hon sa att hon inte fick säga vilka.
 
Jag grät. Jag var både ledsen och arg under samtalet med henne, men jag var mest besviken. Och när jag gick hem började jag gråta. Jag kände mig sviken av skolan för att dom inte gjort tillräckligt, att dom inte hade flyttat den som var orsak till det hela från början.
 
Idrottsläraren fortsatte vara dum. Jag hade stannat hemma för att jag inte mådde bra i min skolmiljö. Dels för att jag var mobbad och utfryst i min klass och dels för de senaste händelserna med idrottsläraren och tjejerna. 
Den sista tiden blev inte alls bra.
Under de sista veckorna, då allt skolarbete var färdigt och resten av min klass höll på med musikalen, så vågade jag inte längre gå till skolan. Jag var jätterädd för idrottsläraren.
 
Jag valde att inte vara med på musikalen, därför att en tjej i min klass sagt "Har du någon anledning till att vara tyst!?"
Visst, det har jag men det var otrevligt när hon sa det inför flertal andra i min klass.
Jag ville inte vara med i musikalen därför att jag inte ville bli utfryst igen i musikalarbetet. Jag skulle alldeles säkert fått en usel roll och lidit genom musikalarbetet.
 
Skolavslutningen kom, och det var en stor befrielse från mina onda skolår.
Men jag mår fortfarande jättedåligt…
 

Idrottsbetyget blev slutligen ett VG. Specialpedagogen "Maggan" kontaktade både idrottslärare 1 och idrottslärare 2. "Man kan inte sänka någons betyg p.g.a. en skada.".

Tur var det i alla fall att jag höjde mig på höstterminen innan idrottslärare 1's handlingar. Annars hade jag fått det betyg (G) som människor får som inte kommer i tid, som skolkar, som inte är ombytta och som inte ens försöker göra sitt bästa på idrottstimmarna.

Men det är inte betyget som oroar mig nu.

Det är idrottslärare nr. 1…

Pojken från skola nr.1 har manipulerat och duperat klassen genom alla år. Och troligt vis duperat sina föräldrar och vissa lärare, eftersom ingen har sagt och fått "stopp" på honom någon gång. Mamman har till och med suttit och försvarat honom genom att ha sagt att han inte ska "bara ta emot, han ska säga ifrån".
Hon har till och med hoppat på mig på en cykelväg, nära mitt hem. Hon måste tro att hon har en ängel där hemma.
 
Jag har under hela sommarlovet gått på rehabilitering hos min sjukgymnast, så nu är foten mycket bättre, men jag känner att det fortfarande tar emot.
Jag har inte kunnat tävla på hela sommaren i friidrotten. Faktum är att jag inte ens har kunna sätta igång igen på allvar.
  

•1. Ljudplattan i skolan; berätta.
Det rör sig om en ljudisolerarplatta som fanns precis vid sidan av min plats. En eller fler elever hade skrivit och ristat in mitt f.d. namn på den. Och ett "datahjärta" efter. Vet att det hände i åk 9/8.

Det kändes kränkande, för jag bytte namn långt innan de ristade in det. Dessutom visste alla att jag hette Emme. Jag mådde dåligt av händelsen. Och jag vet att lärarna inte tog tag i det. Dom frågade inte ens vem det var som hade gjort det.
Plattan togs inte bort heller. Dom vände den bara så den andra (orörda sidan) syntes. Men för mig var ju klottret inte borta. Den var kvar länge, och eleverna skämtade och frågade mig om det var jag som hade gjort det. Jag mådde illa.

Den finns troligen kvar än idag.

• Intrång i min väska, några killar stal pennor och tog sönder många andra pennor i småbitar och flisor. Bottnen av väskan var färgad av blyetch.

- Alla nedvärderade mig och hjälptes åt att nervärdera mig genom att inte prata med mig, inte hälsa;; vilket dom fortfarande inte gör fast vi går i gymnasiet och i samma klass.

Lärarna har till och md tafsat och hållt på på en stackars osyldig mobbad och utfryst flicka. Tafstafs och återigen tafs. Detta av tre olika lärare varav två st. var vikarier. Vilka brister va!?
Jag tycker inte skolan har gjort tillräckligt, eftersom att jag varit "skötsam" och duktig (normal) i skolan, så har jag bara fått stå ut.
 
Idrottsläraren nr. 1. Det var han som utsatte mig med sin ignoration. Både vad det gällde betyg och vad det gäller den lektionen samt lektionerna därefter. Jag har ALDRIG fått någon ursäkt.
Skolan vågar inte stå upp och säga att han har gjort fel.
 
Nu vill jag att ni hjälper mig. Har skolan gjort "allt" eller finns det stora misstag?
Och hur är det med denhär idrottsläraren? Har han betett sig som han ska mot mig?
Jag vill att ni läser detta.

Vad tycker ni?!

Ha en bra dag!

// Emme