Jag skulle bara gå ur utan att säga nåt och se till att dom inte kan lägga till mig igen.

Säger som #1. Risken är att de inte alls vet varför du inte vill träffa dem.

När min högstadieklass skulle ha sin första återträff blev jag uppringd av den som begått de värsta sexuella övergreppen (inte det värsta totalt sett), och hen begrep inte alls varför jag verkade upprörd. Hen hade till och med gjort sig särskilt besvär med att ringa personligen till mig, eftersom vi hade ingått i ett sådant speciellt gäng under skoltiden …

För några år sedan hade de engagerat något slags företag som ordnar återträffar, jag ringde upp företaget och meddelade att de skulle ta bort mig från alla listor som hade med den klassen att göra och att ingen information om orsaken, eller någon annan information om mig, skulle lämnas till någon klassen.

Alltså, jag har absolut inget som helst intresse av att någon ska ge mig någon slags "ursäkt" eller något annat. Helt ärligt, jag är inte intresserad av det alls. Däremot vågade jag aldrig säga något alls när jag gick i deras klass, eftersom jag trodde det skulle bli värre då. Nu har det gått tio år, nu vågar jag, nu kan jag. Även om de bara skulle läsa det och tänka "va, vadå, vad pratar hon om?" så vet jag att för MIG skulle det kännas så skönt att VÅGA säga något. Om det ens går att förstå vad jag menar…

#3: Jo, jag förstår. När det där puckot ringde mig om den första klassträffen så fick jag ur mig en del av vad jag tyckte, och det gjorde mig gott även om hen inte fattade något. Att slippa vara så förbannat maktlös en stund känns bra.

Jag tycker att du ska välja nr 2. Det skulle få dem att fundera och kanske ångra. 1:an skulle snarare kanske väcka en ilska som du inte vill ha med att göra. Om någon skulle skriva nr 2 till mig så skulle jag bli mer fundersam och förnedrad än nr 1. Det är mitt förslag men du väljer såklart själv😊

Anna Odells film Återträffen är på detta tema, fast hon blev aldrig ens bjuden till sin. I filmen blir hon bjuden och bryter feststämningen med att berätta om den "fina sammanhållningen" så som hon upplevde den. Den går på bio nu, kanske vill du se den. Alternativ 2 är att föredra, "tack men nej tack" liksom. Efter att ha sett filmen funderar jag över hur jag själv skulle göra när inbjudan kommer - blev mobbad av stora delar av min klass, mest genom olika former av utfrysning i över 9 år.

Jag skulle nog välja att bara gå ur utan att säga något. Om de på något sätt skulle bli upprörda över det är det deras problem. Mina mobbare skulle nog inte ha förstånd nog att inse vad det dem gjort ställt till med i mitt liv, så jag skulle inte vilja offra en sekund till att skriva en ynka rad till dem. Jag ser att inlägget är en vecka gammalt så du har nog redan gjort ditt val men ville ändå skriva.

Jag har faktiskt inte gjort något än.

Jag håller också på förslag nr 2. Kanske kan det ge några en välbehövlig tankeställare om de förträngt eller inte fattade vad de gjorde som yngre.

Jag har fortfarande inte gjort något, för jag vet inte vad jag ska göra.

Jag hade sagt "Tack för inbjudan men nej tack. Jag pluggar i Japan just nu och så som ni behandlade mig har jag ingen vidare lust att spendera pengarna på flygbiljett för att träffa er igen."

Eller nåt sånt. Gnida in litegrann men ändå med nån gnutta värdighet kvar. Typ. 

Men det är jag det.

JAG GJORDE DET!

Jag skrev till slut:

"Tack för inbjudan men nej tack. Jag pluggar i Japan just nu och så som ni behandlade mig har jag naturligtvis ingen lust att spendera pengarna på flygbiljett för att träffa er igen. Någonsin. Går ur gruppen och kommer aldrig mer igen.

/xxxx, eller så som jag gärna kallades sådär fint och kärleksfullt, "Värdelösa fetto". Puss!"

Känns så J*VLA BRA! Tack bästa Cahira, vet inte varför, men din text var typ snorbra så jag bara skrev till lite och skickade iväg och gick ur gruppen! :D

Gud så skönt att få dedär sagt!! 🤗❤️

Ja verkligen skönt!

Måste bara säga att det där var underbart sagt, och förhoppningsvis fick det dem att börja tänka. En del av dem kommer säkerligen snart ha barn med mobbningsproblematik och kanske har någon mognat upp och insett att de var regelrätta svin.

#15 Det spelar mig ingen roll om de ens reflekterar över det eller lät texten stå kvar, men det är förbannat skönt att ha vågat sagt något. :D

För min tro på mänskligheten så hoppas jag att de börjar tänka  ;) -,- Men åh jag vet ju att så jäkla få människor tänker till.
Men förstår att det var skönt att ha vågat säga något! Bra jobbat! :D

Tack!

Hade jag varit dig hade jag bara tackat nej och sen lämnat gruppen.

Klassen jag gick i ÅK 4-9 har haft ett par klassträffar sen vi slutade nian, jag har inte varit bjuden till någon av dessa. Vi hade inte någon mobbing eller liknande i klassen men jag var väl inte en av dem i deras ögon.

Det hade varit kul att gå dit och se dem idag, jag vet en del om dem ju så man kan ju verkligen se att fasaderna har falnat på de som var mest populära i skolan.

#19 Men det är väl skillnad på att inte vara "en av dem" och att bli mobbad varje dag och tillsagd att man borde ta livet av sig, att man är ful, att man är äcklig, samt få rejält med stryk?

Jag har verkligen inget intresse av att träffa någon av dem igen, någonsin. Jag struntar i vem som är populär och inte, jag vill inte ha dem i mitt liv, alls. De förtjänar inte att få vara i mitt liv.

#20 helt rätt, det är omöjligt att sätta sig in i den sitsen.

Och som jag sa, Hade jag varit dig hade jag bara tackat nej och sen lämnat gruppen.

Allt som skrevs efter det var vara en reflektion hur det varit för mig.