Jag har varit med om mobbning flera ggr i mitt liv, men något av det värsta var att jag blev mobbad av en kille när jag började i sjätteklass på en ny skola. De första dagarna var han nyfiken och trevlig mot mig, han kände mina sk. "bästisar" (som sen skulle stå och se på när han mobbade mig och låtsas som ingenting) sen kom han en dag fram till mig och sa att killarna i min gamla klass berättat att han skulle kalla mig för ett öknamn jag hade i min gamla skola. Dock var jag inte mobbad i den gamla skolan, i den klassen hade alla varsitt öknamn utom "ledaren"som alla var rädda för.

Han bytte snart ut det mot "hora" och sen började han skrika "hora" efter mig i korridorerna och på skolgården. Han slog mig även i förbifarten eller knuffade, tryckte upp mig mot väggen eller tex försökte dra ner blixtlåset på en tröja jag hade, eller så viskade han "hora" till mig så att bara jag skulle höra. På skoldiscon följde han och hans följeslagare efter mig och slog och knuffade på mig, väste "hora". Han hade även yngre killar som bara var 10-11 år som började skrika det efter mig, skjuta fotbollar på mig när jag gick över skolplanen, kasta sten osv.

Jag kunde inte prata med mina föräldrar, jag hade nästan en obefintlig relation med min mamma under uppväxten och Pappa har själv mobbat mig och är ingen "vuxen" person man kan lita på, plus att han är alkoholist och drogberoende. jag exploderade i skolan. Inga lärare brydde sig om vad som hände, ingen frågade hur jag mådde. jag blev bara bestraffad för att jag började bli utagerande och aggressiv mot lärarna, från att ha varit en glad, väluppfostrad tjej som haft lätt för mig i skolan och aldrig bråkat eller varit något "problem" tidigare.

Jag försökte få stöd på ungdomsmottagningen men kom till en tant som sa till mig att jag var "väldigt söt" och att det nog bara var så att den här "pojken" var "kär" i mig. "Pojkar kan vara sådär i din ålder, du får bara skaka av dig det och ignorera honom". Nu när jag är 30 skulle jag gått till en annan person och försökt hitta fler vuxna att prata med istället men det var inte lätt som 13-åring, jag uppfattade det nog som att hon var den enda som fanns att prata med på stans ungdomsmottagning och det kanske hon också var. Jag fick även en kontakt på BUP för att jag skolkade så mycket men psykologen jag fick började direkt med KBT och klargjorde att de inte var intresserade att höra vad jag varit med om i livet, varför jag betedde mig som jag gjorde, utan bara att de var intresserade av att hjälpa mig ändra "beteendet" i sig (sluta skolka)… Jag fick också göra en jättelång utredning som säkert utredde allt från utvecklingsstörning till adhd, aspergers osv men jag hade ingen diagnos och då släppte dom det där, att jag måste ha relativt lätta problem bara för att jag inte kunde diagnostiseras.

Jag fick byta skola i åttonde klass, flyttade till min pappa i en annan stad. Där blev jag inte längre mobbad men hade svårt att våga närma mig andra och det har suttit kvar sen dess. Jag försökte prata med skolans skolkurator men det var en annan äldre dam som jag inte tycker passade för sitt jobb. Hon var vänlig men ville inte höra eller se som jag upplevde det, ställde inga frågor. Hon var den som hade hand om anti-mobbningsarbetet på den skolan men det var mer så att alla populära blev kompis med henne, det var mest fina ord.

Idag har jag vänner men de bor rätt långt ifrån mig och de flesta har jag träffat när jag pluggat tex musik eller teater. Rädslan för andra människor sitter kvar och jag tror att jag har en lätt (?) social fobi. jag kan fungera socialt på jobbet och är inte blyg för att prata med nya människor, jag är mer blyg för intimitet och att skaffa närmare vänskapsrelationer :(

Någon som känner igen sig?