Ingen. Jag stängde av och blev en robot.

Mina studier och mina böcker. Har alltid gillat att plugga och att läsa. Studerandet gav mig också ett mål och något att se fram emot vilket var väldigt viktigt.

Sedan måste jag säga att min mamma hjälpte mig oerhört mycket.

Första gången gick jag i 5:an och blev mobbad av ett par tjejer i 6:an. Direkt när mamma fick höra det så tog hon tag i det och det blev möten och en massa annat. Jag mins mest bara att det inte pågick i mer än ett par dagar.

Andra gången gick jag på gymnasium och bodde där på internat. Den gången berättade jag inget för mamma, ville vara "vuxen". Det tog ungefär en månad innan mamma luskade ut att något var fel och kanske en vecka eller så till innan jag erkände vad felet var. Då fixade mamma så att jag och tjejen som låg bakom mobbningen fick prata med kurator, både tillsammans och var för sig. Vilket gjorde att det blev mycket bättre och mer uthärdligt, även om vi inte blev bästa vänner direkt.

Jag läste mycket. Blev vän med alla karaktärer i de böcker jag läste. Det är därför jag fortfarande kan reagera "för" starkt om en karaktär jag gillar dör. För mig är det som att förlora en vän, för bokkaraktärer var allt jag hade när jag växte upp.

Inget, ett tag var jag bara en robot. Jag är fortfarande inte hel.

Musiken…. Att veta att jag kunde något ingen visste om… Drömmen om musikskolan i stan som gick i uppfyllelse😊😊 så tacksam att jag kom in då alla är som mig här😚😚

Det som "hjälpte" (inget jag skulle vilja kalla det men aja) mig genom all min mobbning var att jag såg inget hörde ingen fann ingen jag stängde in mig i ett skal enda jag pratade med var min hund varken mamma eller pappa eller syskon eller kurator även fast jag ofta var hos kurator jag lät ingen höra mig prata nånsin och jag tog inte åt mig, Alla slag alla ord all kontakt över huvudtaget, jag lät det ske, sen gick jag vidare utan ett ord ''/

Det som räddade mig var att jag aldrig fick in i min skalle att det var mig det var fel på. En oxes envishet. Självförtroendet är stukat och det sociala kasst, men att inte ge upp, de var nyckeln. Så länge man inte övertygas av allt som talar emot ens oskuld, så länge står man emot att krossas av mobbningen. Då går det att skaka det av sig någorlunda även fast de gör eller gjort en väldigt ont. 
--Detta är min tolkning, er kanske inte alls stämmer de denna --

En anekdot: Blev en gång vald till kamratstödjare utan att kandidera & mot min vilja (vågade inte riktigt protestera) - de ni, hur sjutton tänkte de då egentligen? Bara ett sätt att ytterligare jävlas, de var tanken, nu ser bra ut i CV:t men jävlar vad man kunde känna hat då.

En stöttande mamma och farmor var också väldigt viktigt, tillsammans med klasslärarens ansträngningar.
Att vara bra på ha kul på egen hand, har varit en ventil också, att ha olika hobbys som slukar ledig tid.

Jag gömde mig i böcker. Man kan bli rätt osynlig av att läsa märkte jag i ganska ung ålder och jag trivdes så mycket bättre med att vara huvudkaraktären i en bok än vara huvudkaraktären i mitt eget liv.

#7: "Det som räddade mig var att jag aldrig fick in i min skalle att det var mig det var fel på." Vi är minst 2 .

Hästarna hjälpte mig, tills den dag då de bestämde sig att följa efter mig och vara i samma stall. Men jag bet mig fast, bestämde att dom inte skulle få rucka på mitt intresse och få mig att sluta. Till sist tröttnade faktiskt dom att störa mig i stallet i alla fall. Skolan var ju en annan sak och timmarna på fritiden utan stallet.

Men hästarna och stallet blev min fristad

Det som räddade mig var att jag började "tycka synd" om mobbarna. Att dem är så patetiska att dem måste ge sig på någon som redan ligger ned. Det bästa är också att dem som har vart på mig det senaste åren har det gått nedåt för idag. Ingen utbildning, inget jobb, ensamma, drogproblem.

Musiken, djuren och internetvännerna. Absolut mest internetvännerna, som jag fortfarande håller hårt vid.

När det pågick-ingen annan än jag själv. Jag slogs verkligen för att få byta skola fast föräldrar och lärare sa till mig att jag inte skulle "fly från problemen" Fick tjata i 2 år för att få igenom det.

#13 Kan relatera, jag fick inte "fly problemen" jag heller.

#13 JG slogs också med det. Redan ifrån andraklass, 2an, ville jag byta skola. Inte förrens hösten 2012 började dom ta mig på allvar när jag sket totalt i skolan och stannade hemma. Då blev det fart på det, och sommaren 2013, sommaren till 9an, bytte jag skola.

Ja det är helt galet vad de kan brista i logiken. Jag fick ofta höra att jag inte borde byta skola för då skulle jag låta mobbarna vinna. Men vad i helsike, de gjorde ju inget åt det själva och jag hade inga andra alternativ kvar!

#14, 15 och 16

Vad sjukt!!! Who cares om vem som vinner? Det finns inga vinnare i mobbning! Eftersom som inte skolor flyttar på mobbare är det bästa anser jag att själv få komma till en helt annan grupp med chans till nystart, jag blev inte mobbad i nästa skola jag bytte till. Däremot satt spåren kvar från skolan innan så jag hade fått en slags social fobi och hade svårt att låta bli att skolka ändå men jag mådde Så mycket bättre på den nya skolan… På en skola med mycket mobbning är ju hela gruppen, den stora gruppen med alla lärare och elever sjuk och det är inte lätt att vända sådana mönster (tänker på vad som skrivits om Lundsberg..)

På skolan där jag blev mobbad fanns inget jobb mot mobbning, det var inget man pratade om och jag och de andra som var utsatta blev det helt öppet i korridorerna vilket lärarna måste ha sett och hört..

Byte av skola samt total isolering. Har bara börjat bryta isoleringen under det senaste året men är långt ifrån att helt vara kvitt det.

Inget eller ingen hjälpte mig, fick självskadebeteende och sjönk ner i djup depression.

Bytte skola för att få slut på det.

Jag är utfryst i min klass som jag går i just nu, och jag vet inte vad som gick fel ifrån början. Hur jag har hanterat det är genom att lägga fokus på mig själv, ge mig mer kärlek och prioritera alltid mig själv först. Det är viktigt att komma ihåg att man är värdefull och speciell, och trots rykten och kommentarer stå upp för sig själv :)

Inget det bara flöt på.

Allvarligt talat som vet jag inte. Säger som #21, att det bara flöt på.

Jag hade en ohälsosam relation till socker och spelade onlinespel under tiden jag var mobbad. Blev ju sjuk och deprimerad och så ändå eftersom att mitt förträngande inte hjälpte i längden. Rädslan för att bli utefryst igen var för stor..

Ingenting räddade mig från att falla. Jag föll totalt, folk lyckades knäcka mig totalt. Men jag reser mig igen, jag är fortfarande så trasig. Jag står knappt på benen pågrund av min djupa depression( mobbningen är dock bara en liten bidragande faktor till det) men jag har inte lagt mig och gett upp, jag kryper mot lyckan även om jag varje dag dras med självmordstankar, varje sekund av mitt liv är som att någon hugger en i kniv i hela mitt känslosystem, en kniv som aldrig slutar hugga. Men ger inte upp ändå, för kanske kan bli bättre nån dag. Mobbningen slutade, mycket annat elände kanske också bättrar sig även om jag tvivlar idag

#24 Hitta din drömframtid och jobba dig dit med beslutsamhet. Att göra saker som får dig att må bra med ett mål att sikta mot gör underverk för depression, lovar. 🌺

24- Jag har drömmar och visioner om hur jag vill mitt liv ska vara, har påbörjat den största förändringen. Vissa av mina drömmar tar jag lite lätt på, jag räknar inte med att lyckas eller så men jag kommer nog ändå försöka.

#26 Låter bra! :) Om du verkligen vill ha nåt så är det värt att jobba för, för du förtjänar att vara lycklig! Sträva mot att vara lycklig och att må bra så löser sig resten. :)

27 - Jag har kanske fokuserat på fel saker innan kan jag erkänna, jag var inte ärlig mot mig själv, gjorde allt jag trodde skulle få mig må bättre fast jag egentligen inte ville. Jag trodde jag fick min räddning när jag fick en pojkvän mot slutet av 2013(nov) men då var jag lite glad ett tag för att sedan brytas ned ännu mer när han lämnade mig i slutet av januari/ början av februari. Så nu är jag ännu mer hatisk till kärlek än innan. Jag har jobbat för att få en remiss till en mottagning i över 1,5 år, och i över 1,5 år har jag jobbat aktivt för att få min förälder acceptera mig, det verkar som jag kommer få acceptans nån gång nu kanske med tiden men för närvarande är det inte så accepterat ännu.

#28 Om de inte kan acceptera sitt barn så ligger det hos dom, inte hos dig. Hitta dig själv och hitta vad du tycker om med dig själv (du kanske är bra på något? Vad är dina styrkor? Att ställa såna frågor till dig själv kan göra dig enorm skillnad.) så kommer du till sist kunna stå stadigt på egna ben utan någon annans hjälp.

Se din kropp som en villa. Om man bygger den på någon annan (förälder, partner osv) så är man konstant rädd att de ska gå för då kommer allt rasa igen och man får bygga upp sig själv gång på gång. Men bygger man huset på egen grund så står det stadigt oavsett om folk kommer och "hälsar på" i sitt hus eller inte. Det tar längre tid men det varar längre. :)

Vad folk sagt eller gjort mot dig definerar inte vem du är, det definerar hur de är som person som kan bete sig så. Och om dina tankar säger saker som du aldrig skulle säga till någon annan så ska du inte säga det till dig själv heller. Om du har såna tankar som klankar på dig själv så avbryt dom och säg "Nej så är det inte alls" och tänk på nåt roligare. Att sysselsätta sig med aktiviteter som får en att må bra är oerhört läkande för själen. Kan vara handarbete, läsning, skrivning, eller liknande. Om man gör något produktivt så känner man sig mer fulländad samtidigt vilket är en bonus. :)

Fokusera mer på de bra sakerna som händer varje dag än de dåliga. Minns saker som fick dig att le och håll fast vid dom så länge det går. Kväv alla dåliga minnen och känslor med positiva tills det känns som det ska spruta regnbågar ur öronen på dig. ;) Det låter töntigt men det fungerar till sist med lite envishet. 

Tänk på de människor du älskar och kom ihåg att du förtjänar samma lycka som de gör. Och inget kan stoppa dig från att kämpa dig dit även om det innebär att trilla och slå knäna ett par gånger. 🌺

29 - Tack för de fina orden. Det var nog det som hände med min "räddning", han var mina enda drivningskraft, han var liksom den enda som kunde få mig glad. När han lämnade mig föll jag som ett korthus, förmodligen för att jag inte var/är trygg nog i mig själv, förmodligen för att jag inte var/är stark nog att stå på egna ben när allt faller.

Har gått igenom samma sak mååånga gånger. Tog många år innan någon berättade för mig det ovan. :)

31-

Det är enda personen jag nånsin fått känslor för, jag visste inte att jag kunde ha känslor för någon. Jag har aldrig ens känt minsta tillstymelse till känslor innan. Jag är rädd att jag aldrig ska känna så för någon igen som jag kände för honom.

#32 Om du känt det en gång så kan du känna så igen. :) Tror det ligger mycket i tillit, om du känner dig trygg med personen och låter dig ha känslor. Men det kommer nog mer med tiden. :) Med självkänsla så rasar man inte samman på samma vis och kan därför släppa murarna lite mer.

33 - Jag har alltid haft svårt lita på folk, jag tror han tröttnade på mig kanske pågrund av det. Jag kommer nog ha ännu svårare lita på killar nu, jag känner än idag att jag inte vill ha någon annan. Jag kan tänka mig börja dejta igen men har ganska höga krav själv så det gör det inte lättare

#34 Fixa dig själv först så du mår bra ensam, sedan kan du börja fundera på kärlek. Sedan får du komma ihåg att nästa kille du möter är inte samma kille som du mötte sist. Andra beteenden och sånt så är inte säkert han reagerar likadant på saker. :)

35 - Nej, det har du rätt i. Men är ändå rädd för det, nu är jag "bara 16", men fyller 17 i år. Det är att mitt liv är lite av en röra kan man säga.

#35 Jag var flera år över 20 innan jag började jobba på mig själv. Tro mig, du har inget att förlora av att försöka. :)

När du lägger dig på kvällen, försök komma på minst en men helst tre saker som var bra varje dag med dagen, även om det är "Jag överlevde, dagen är över, jag kan starta om imorgon" så är det alltid nåt. Men är bra att försöka för det tränar upp din hjärna att identifiera de bra sakerna som händer i ditt liv. Att träna upp hjärnan att tänka positivt ger ett lyckligare liv. Om allt man ser är nattsvart så kommer man aldrig se lycka men om man ser de bra sakerna som händer med så väger det liksom över det dåliga. Man kan hänga fast vid komlimanger eller att man kunde köpa nåt man verkligen ville ha mycket bättre och längre. :) Njuta av varje uns glädje man får ur av varje positiv minut!

36- Jag har ett ganska stort grundproblem som jag mår dåligt över och det har skapat många andra problem, framförallt komplex. Jag är transsexuell, jag föddes alltså i fel kön, jag födde som kille men precis påbörjat utredningen för att genomgå könsbyte. Jag är alltså mtf, Male-To-Female. Det kan förklara en del saker med i mitt fall,varför jag är så lång och varför jag har så stora fötter.

#38 Jag föddes i fel kön jag med men kan inte göra nåt åt det så jag lever som androgyn istället. Så vet hur det känns.

39- "Men kan inte göra nått åt det" Det kan man faktiskt, man kan byta kön i Sverige lagligt sedan 1972 och det finns ganska bra teknik för det mesta i nutida. Jag har precis påbörjat min utredning, du kan påbörja din med. Man ska inte leva i fel kön för att det är kämpigt och tufft att byta, det är hårt man får kämpa sig fram men det är helt klart värt det när man är färdig.

#40 Nepp, jag får inte äta hormoner alls. Hög risk för blodproppar i min familj..

41- Det går byta kön utan ta hormoner, eller?

#42 Nej det behövs testosteron för förändringen.